Under senare år har den kinesiske arkitekten och konstnären Ai Weiwei, född 1957, väckt stor uppmärksamhet, dels med sina storartade utställningar i flera av västvärldens främsta konstfora som Nya Tate, Guggenheim och Louisiana, och nu i Magasin 3, dels genom sitt orubbliga ställningstagande för mänskliga rättigheter och sin kompromisslösa kamp mot den förljugenhet och den korruption som genomsyrar det officiella kinesiska samhället. Det märkliga är att hans oförtröttliga kamp för rättvisa backas upp av en känsla för dräpande humor mot vilken hans mäktiga motståndare inte har något försvar.
Vad som förmodligen är mindre väl känt i västvärlden är att Ai Weiwei är son till en av Kinas främsta poeter, Ai Qing (1910‒96), också han en orädd kämpe för rättvisa och i ännu högre grad än sin son utsatt för en korrupt överhets förföljelser.
Ai Qing (1910‒96), vars egentliga namn var Jiang Zhenghan, föddes i en välbärgad jordägarfamilj i den östkinesiska provinsen Zhejiang. Han bestämde sig tidigt för att bli konstnär och antogs 1928 som elev vid en konstskola i Hangzhou, som leddes av den framstående målaren Lin Fengmian (1900—1991), som något år senare kom att bli Kinas konstakademis första preses. Följande år reste han till Paris, där han studerade konst och filosofi och samtidigt kom i kontakt med modern västerländsk poesi. Han tog särskilt starka intryck av Majakovskij, den franskspråkige belgiske skalden Verhaeren (1855‒1916) och de franska symbolisterna. Efter återkomsten till Kina 1932 anslöt han sig till Kinas radikala konstnärsförbund. Hans kompromisslösa sanningssökande och upproriska sinnelag, som hade grundlagts redan i bandomen, ledde därhän att han redan efter några månader arresterades av Guomindangs hemliga polis och fick tillbringa tre år i fängelse. Under fängelsetiden översatte han verk av Verhaeren och skrev några av sina främsta dikter. I slutet av 1930‒talet tjänstgjorde Ai Qing som redaktör för en landsortstidning i Guilin. Med diktsamlingarna Dayanhe (Storbankens flod, 1936) och Beifang (Nordlandet, 1939), vilka innehåller några av skaldens främsta verk, blev Ai Qing känd som en av landets främsta diktare. Titeln på den första av dessa två samlingar är ett ortnamn och samtidigt benämningen på den fattiga amma, som tog hand om Ai Qing under hans första fem år och som hade en så undangömd plats i samhället att hon inte ens ägde ett eget namn. Dessa tidiga år i Ai Qings liv kom att prägla hans känsla av samhörighet med Kinas fattiga bönder. Några av dikterna i dessa två samlingar har tolkats till svenska i min volym Dödvatten och Gryning, två röster från Kina (1983): ”När mannen från Nasaret dog”, ”Skottkärran”, ”Skira natt!”, ”Nordlandet”, ”Snön faller på Kinas jord”, Tiggarna”, Han har rest sig”.
Ai Qing framstår som en av de främsta företrädarna för den fria versen (om någon sådan finns) i Kinas moderna poesi. In sin essä Shilun (Ars poetica) skriver han bland annat: ”Regler kontrollerar tanken och känslan i skrivandet och utgör ett slags seldon som hindrar dikten från att anamma prosans mindre bundna och vagare form. Men när reglerna tjänar som instrument för att fängsla tankarna och känslorna, då blir de till hinders och förkväver poesin.” Kritiker som saknar lyhördhet för det kinesiska talspråkets musikaliska värden har sagt att Ai Qings vers är prosa styckad i verslängder. Den kritiken vederläggs helt av dikter som ”Skottkärran”, med dess mästerligt uppbyggda metriska och syntaktiska form:
”I dalar där Gula floden en gång flöt/på oräkneliga uttorkade flodbäddar/gnisslar skottkärran/med sitt enda hjul/ett skärande ljud/som får det mörka himlavalvet att skälva av frossa/genom kylan och den ödsliga stillheten /från berget här nära/till berget där borta/ekar/nordbornas bittra klagan.”
”I dagar av snö och is/rån den ena fattiga byn till den andra/skär skottkärran/med sitt enda hjul/djupa spår i den gråbruna jorden/över vidsträckta vidder och ofruktbar mark/från vägen här nära/till vägen där borta/vävs till ett nät/nordbornas bittra klagan.”
/
Liksom många andra radikala författare begav sig Ai Qing 1941 till det kommunistiska högkvarteret i Yan’an i norra Kina och blev följande år medlem i kommunistpartiet. Han åhörde ”Överläggningarna om konst och litteratur” i Yan’an i maj 1942, som hade sammankallats av Mao Zedong, där det med ideologisk skärpa fastslogs att konsten och litteraturen skall tjäna arbetarna, bönderna, soldaterna och de revolutionära kadrerna; att det politiska kriteriet skall ges företräde framför det konstnärliga, samt att kulturarbetarna måste integreras med de arbetande massorna och bönderna. Grundläggande för 1942 års kultursyn är axiomen att alla former av kultur är uttryck för ett socialt medvetande samt att alla kulturyttringar måste uttrycka idéer och föreställningar hos en given grupp i en given historisk situation. Att Ai Qing fann det omöjligt att dela dessa uppfattningar framgår klart av uppsatsen ”Liaojie zuojia, zunzhong zuojia” (Förstå författarna! Värdera författarna!) som han publicerade i Jiefang Ribao (Befrielsearméns Dagblad) på hösten 1942, i vilken han djärvt hävdar författarens rätt att själv välja vad och hur han/hon vill skriva. Märkligt nog bestraffades inte Ai Qing då för denna frispråkighet.
Ai Qings essä Shilun (Ars poetica) rymmer många uttalanden som svär mot de stränga Yan’an‒direktiven: ”Sanning, godhet och skönhet är sammankopplade som tre manifestationer av mänsklighetens gemensamma strävan, och poesin är den främsta länken dem emellan.”
Mao Zedong tycks ha fattat tycke för den unge författaren. Ai Qing har själv berättat för mig hur Mao Zedong inbjöd honom till sin grotta i Yan’an och försökte övertala honom att rapportera om stämningen bland de intellektuella i lägret. (Det är helt klart att Ai Weiwei har ärvt sin utpräglade känsla för humor från sin far: när Ai Qing berättade om Mao Zedongs invit härmade han Den store rorsmannens utpräglade Hunan-dialekt och mimik på ett sätt som fick mig att gapskratta). Efter 1949 blev Ai Qing redaktör för tidskriften Shikan (Poesimagasinet) och ingick också i redaktionen för tidskriften Renmin Wenxue (Folkets litteratur).
När kommunistpartiet på våren 1957 satte in hätska attacker mot de intellektuella som hade trott att Partiet menade allvar med 1956 års liberaliseringskampanj (”Låt hundra blommor blomma!”) blev den frispråkiga författarinnan Ding Ling (1904‒86), som var nära vän till Ai Qing, ett av de första offren. Ding Lings karriär uppvisar vissa likheter med Ai Qings. Hon stammade från en välbärgad jordägarfamilj, men gjorde tidigt revolt mot de krav som familjen och det traditionella samhället ställde på henne. Hon blev medlem av kommunistpartiet redan 1932, vilket ledde till att Guomindangregimen dömde henne till tre års husarrest (1933‒36). Hennes bäst kända och främsta verk, romanen Fröken Sophias dagbok, det första feministiska verket i Kinas moderna litteratur som hade utkommit redan 1927, blev en av anledningarna till att hon stämplades som högerelement. När Ai Qing, som den ende, öppet uppträdde till hennes försvar, blev även han stämplad som ”högerelement”.
Den hovsamma kritik som Kinas intellektuella framförde mot slutet av 1956 och början av 1957 syftade helt visst till att reformera samhället inom ramen för den socialistiska ideologin. Kommunistpartiet och regeringen valde till en början att ligga lågt och gick inte till attack förrän kritiken började ifrågasätta kommunistpartiets rätt till ledarskap samt alliansen med Sovjetunionen, vilket skedde i maj 1957. Det brutala nedkämpandet av vad som nu kallades ”högeroppositionen” och som drabbade samtliga intellektuella i Kina leddes av ingen annan än Deng Xiaoping. Hundratusentals vetenskapsmän, forskare, lärare, journalister, författare och konstnärer förödmjukades offentligt, berövades sina tjänster och isolerades i fängelser, arbetsläger eller anstalter för ideologisk omskolning. I de allra flesta fall rehabiliterades dessa ”politiska brottslingar” först mot slutet av 1979. Anklagelserna mot ”högerelement” preciserade inte alltid deras ”brott”, det räckte ofta med att anklagarna hade Partiets öra. En framstående kännare av engelskspråkig litteratur dömdes till ett långvarigt fängelsestraff för att ha översatt F. Scott Fitzgeralds roman The Great Gatsby till kinesiska. En professor i organisk kemi avsattes från sin tjänst vid universitetet och dömdes till tjugoett års förvisning till den politiska kylan för att han medan De hundra blommorna ännu inte hade vissnat hade framlagt det odemokratiska förslaget att professorerna skulle slippa köa i universitetets gemensamma matsal för att kunna ägna mer tid åt sin undervisning och forskning.
Jag befann mig i Peking under åren 1956 till 1958 och kunde i den partikontrollerade pressen (någon annan fanns inte) följa utvecklingen av kampanjen not högeroppositionen. Jag kände inte då Ai Qing, men en av mina bästa vänner, den framstående sinologen Augustin Palát, som tjänstgjorde som ambassadråd vid tjeckiska ambassaden, kände Ai Qing mycket väl. I början av maj 1957 berättade Palát för mig att han hade ätit lunch tillsammans med författaren och kulturministern Mao Dun och Ai Qing. Mao Dun och Ai Qing var synnerligen goda vänner och därför blev Palát i hög grad förvånad när han dagen efter lunchen i Folkets Dagblad fick läsa en rasande attack mot Ai Qing, författad av Mao Dun. När Palát tog upp saken med Ai Qing gapskrattade denne och förklarade att den artikeln hade hans gode vän Mao Dun visat honom flera veckor tidigare. Denna sanna berättelse är kännetecknande för den sällsamma känsla av overklighet som genomsyrade det politiska livet i 1950‒talets Peking.
På hösten 1958 dömdes Ai Qing till straffarbete i nordöstra Kina för att året därpå förflyttas till ett statligt jordbruk i Xinjiang, där han under tjugoett år huvudsakligen fick ägna sig åt att städa avträden. Han rehabiliterades först sent på hösten 1979, då han valdes till en av många vice ordföranden i författarförbundet. Han har själv berättat för mig hur han efter återkomsten till Peking på en bankett hälsades välkommen av Zhou Yang (1908‒89), 1950‒talets mäktigaste litterära politruk och på den tiden Ai Qings värste vedersakare. Zhou höjde sitt glas och höll följande tal, bestående av åtta stavelser: ”Ai Qing tongzhi, women cuole!” (Kamrat Ai Qing, vi handlade fel!), varpå Ai Qing svarade med ett anförande som innehöll endast tre stavelser, i klassisk språkdräkt: ”Ju wang yi!” (Allt är förgånget!)
(Zhou Yang föll på eget grepp under kulturrevolutionen, då han dömdes till fängelse för att friges först 1978. I rättvisans namn bör framhållas att han innan han gick bort hann göra offentlig avbön för sina grova överträdelser).
Jag intresserade mig tidigt för Ai Qings poesi men lärde känna honom först efter hans frigivning 1979. Efter återkomsten till Peking inkvarterades Ai Qing och hans hustru Gao Ying, som troget hade stått vid hans sida under de svåra åren, i en mycket vacker, traditionellt kringbyggd gård i centrala Peking. Där besökte jag honom nästan varje år, fram till hans död 1996, och lärde mig uppskatta hans vänskap.
Göran Malmqvist
(2012, 03,14 Svd)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar