Mo Yan 6 :MITT FÖRHÅLLANDE TILL BRÄNNVIN

莫言6 : 我與酒
För trettio år sedan slog min far på stort och bytte tio skålpund sötpotatis mot ett stop brännvin, som han tänkte traktera en berömd läkare med, när denne kom hem till oss för att bota en sjuka, som hade drabbat farfar. Min far sa att den läkaren var en märklig man, som inte enbart praktiserade som läkare, han kunde också samtidigt skriva med båda händerna, den arkaiska plommonblomstilen med ena handen och den lika arkaiska grodyngelstilen med den andra. Han var omåttligt förtjust i brännvin* och skicklig på fäktkonst. När han hade druckit, sjöng han alltid för full hals och hans mäktiga stämma fick tegelpannorna att dallra på taket. När han hade sjungit färdigt, dansade han en svärdsdans, och allra märkligast var det när han dansade i månskenet, för då såg man inte mannen själv, utan bara en silverglänsande strimma, som blixtsnabbt for genom luften. Den mannen, som påminde om en forntida riddersman, tycks ha tillhört min farfars mormors släkt. Ingen i min generation hade någonsin träffat honom, och ingen i min fars generation heller. Min farfar hade drabbats av njursten – han trodde själv att det var för att han hade pissat i en myrstack ‒ och trots att han hade offrat böner till gudarna och bugat för Buddha blev han inte bättre. När det värkte som värst brukade han banka pannan i väggen så att det dånade, och då blev vi alla mäkta förskräckta. Farfars äldre bror ‒ vi kallade honom gammelfarfar ‒ var byläkare. När han såg hur svårt hans yngre bror hade det, skrek han: ”Här hjälper inget annat! Vi måste bjuda hit Den store bitske! Eftersom vi är släkt på långt håll, kanske han kommer.” Gammelfarfar förklarade att Den store bitske tyckte om vapen och föreslog att farfar skulle plocka fram det skarpa svärd som hade kommit på hans lott vid boskiftet och erbjuda det till Den store bitske, om han gick med på att komma hem till oss. Farfar var tvungen att gå med på det förslaget och sa till min far att hämta ner svärdet, som låg på takbjälken. Far vecklade ut ett dussin oljepapper och blottade en skida av grovt läder. Gammelfarfar drog svärdet ur slidan, och det svärdet glimmade verkligen grymt och kallt! Det sägs att en general i Taiping-trupperna hade lämnat efter sig det svärdet, som var så insmort av mänskligt blod att det aldrig någonsin rostade. Huruvida det kunde vissla där det låg i sin slida var det ingen av oss som visste. Gammelfarfar slog in svärdet, packade lite torrskaffning i en ryggsäck, satt upp på mulåsnan och red för att bjuda in Den store bitske. Denne var självfallet ingen annan än den där riddersmannen, som samtidigt kunde skriva med båda händerna och som kunde dansa en svärdsdans under månen. Min far placerade brännvinet på fönsterkarmen, i väntan på att läkaren skulle komma. Vi bröder väntade på honom, som vi väntade på att stjärnorna och månen skulle träda fram.
Vi väntade länge, men vi väntade förgäves. Gammelfarfar såg vi inte heller skymten av. Farfars sjuka blev värre och till slut blev vi tvungna att forsla honom till Folkets sjukhus på en liten kärra. Vid operationen plockade läkaren ut en njursten, stor som en valnöt och räddade därmed farfars liv. Först när farfar hade hämtat sig så mycket att han kunde bege sig ner till floden för att fiska, kom gammelfarfar tillbaka. Mulåsnan var borta och han påstod att rövare hade lagt sig till med den. Hans kläder var så trasiga att man kunde tro att han hundratals gånger hade kravlat genom taggtrådsstängsel. Det märkliga svärdet hade han inte förlorat, men det fanns åtskilliga hack i eggen som var resultatet av hans strid mot rövarna. Den store bitske hade han förstås inte lyckats bjuda hem till oss. Vår gammelfarfar var själv en väldigt romantisk riddersman. Det sägs att han en gång hade smugit in i ett japanskt militärläger och stulit en jättelik utländsk hingst. Han hade från början tänkt sig att använda den hingsten för avel i hopp om att förbättra hästrasen i vår hembygd, men när han väl hade stulit hingsten, upptäckte han att den hade kastrerats. Han var också expert på andeskrift* och hade fått fram meningar som ”Östanvinden vilar, vågorna stiger”, som ingen människa kan begripa. Han var en väldig drinkare. En gång vrålsöp han tillsammans med en vän på ett gravfält: på en enda natt bälgade han i sig tolv krus brännvin och vart så full att han inte nyktrade till förrän tre dagar senare.
Den store bitske kom aldrig hem till oss, men farfar blev frisk i alla fall. Det där stopet brännvin stod kvar på fönsterkarmen och föreföll väldigt ensamt. Brännvinet hade hällts på en genomskinlig glasflaska, som var så väl tillkorkad att ingen luft slapp in. Jag betraktade ofta den genomskinliga vätskan i flaskan och försökte inbilla mig hur den doftade. Det hände ibland att jag lyfte upp flaskan, med ena handen kring flaskhalsen och den andra kring flaskbottnen, och skakade den häftigt. När jag hade slutat skaka flaskan, njöt jag av att se oräkneliga små bubblor sväva därinne. När jag hade skakat flaskan på det viset, tycktes en doft av brännvinet tränga ut genom korken, som gjorde mig väldigt sugen. Men jag vågade inte tjuvdricka av brännvinet, för min far och farfar hade inte nänts korka upp flaskan. Om de en vacker dag skulle märka att det fattades brännvin i flaskan, skulle jag säkert få lida det hårdaste straff som familjekoden tillät.
En vacker dag, när jag i Berättelser från träskmarkerna hade läst kapitlet som skildrar hur den väldige kämpen Wu Song* i ett svep bälgar i sig arton bägare av det brännvin som kallas Doften tränger genom flaskan, grabbar tag i sin påk och i fyllan och villan knallar uppför Jingyangberget och slåss med tigern med den vitfläckiga pannan, den dagen flödade mitt mod fritt. Det slumpade sig så väl att ingen var hemma den dagen. Jag drog upp korken med tänderna, tog flaskan i famnen och smuttade lite ‒ det smakade faktiskt väldigt gott ‒ och sedan tog jag en rejäl klunk ‒ det kändes precis som om en grön eldslåga brände i magen och saker och ting började gunga framför mina ögon. Jag korkade till flaskan, smet ut genom dörren och med tungt huvud och lätta ben sprang jag ner till floden och tyckte mig liksom flyga på moln. Jag hojtade för full hals och saknar nu ord för att beskriva hur lätt om hjärtat jag kände mig, när jag hojtande sprang fram och tillbaka på flodvallen. Jag höjde blicken mot skyn och såg där fågel fenix, som legenderna berättar om; jag sänkte blicken mot jorden och upptäckte där en galopperande enhörning; jag såg ner mot floden, som strax fylldes av lotusblommor, och på de väldiga lotusbladen satt gossebarn med röda förkläden kring midjan och i famnen höll de väldiga karpar med gyllene fenor och stjärtar …
Sedan den dagen knyckte jag lite brännvin ur den flaskan, så snart jag fick en chans. För att farfar och far inte skulle märka det, hämtade jag alltid lite vatten från tunnan och hällde i flaskan. Efter några månader var det svårt att avgöra om flaskan innehöll brännvin eller vatten. När jag några årtionden senare berättade historien om brännvinet därhemma, gapskrattade min storebror och erkände att också han hade tullat på brännvinet och därefter givetvis
tappat vatten på flaskan.
Det där smygsupandet var början till min karriär som suput. På den tiden hade jag en sådan näsa för brännvin att jag i västra änden av byn kunde lukta mig till om någon drack brännvin i östra änden. En gång knyckte jag 96‒procentig sprit, som en farbror till mig, som var veterinär, använde för att desinficera sprutor som han hade vaccinerat grisar med. Jag blev yr i huvudet och det flimrade för ögonen en lång stund, men det vågade jag inte berätta hemma. När jag var sjutton arton år gammal blev jag ibland bjuden på fester. Min mor var angelägen om att jag skulle gå. Men hon sa aldrig om det var för att jag skulle kunna äta mig mätt eller dricka mig full. Hur som helst lät hon mig gå. Egentligen borde min storebror ha fått gå i mitt ställe, men det var kanske ett uttryck för att föräldrar alltid ömmar för det yngsta barnet. En gång kom jag hem full och la mig på kangen. Min mor höll på att kavla nudlar strax intill. Jag vred på huvudet och spydde över hela bakbordet. Min mor grälade inte på mig utan torkade tyst av bakbordet och hällde sedan upp en skål av den söta ättika som hon själv hade bryggt och såg på medan jag tömde skålen. Jag känner många hustrur som har ställt till med ett väldigt väsen, när deras män har druckit sig fulla. Av det har jag förstått att många kvinnor avskyr när deras män dricker. Men jag har aldrig varit med om att en mor grälar på sin son för att han har druckit sig full. En mor kanske tycker att en son begår en manbarhetsrit, när han super sig full? När jag senare tog värvning hade jag många tillfällen att dricka brännvin. Men i det militära var disciplinen hård och det gällde därför att hålla måttan. Höjdpunkten i mitt supande inträffade när jag hade lyckats skriva några hyggliga romaner, mellan åren 1986 och 1989. På den tiden hade folkets levnadsstandard höjts högst väsentligt och det ansågs inte längre skamligt att dricka i offentliga sammanhang. Varje gång jag återvände till min hembygd, blev jag bjuden på en lång rad fester Efter nästan varje fest måste någon stötta mig på vägen hem. Då blev min mor orolig och uppmanade mig att inte dricka mig full. Men jag kunde aldrig värja mig, när andra trugade på mig brännvin, jag tyckte alltid att folk såg upp till mig när de ville skåla med mig. Jag blev alltid smickrad, när andra uppmanade mig att dricka, och tyckte att jag var oartig mot mina vänner om jag vägrade. Och dessutom kände jag mig väldigt stöddig, när jag hade fått några supar i magen, och då glömde jag min mors förmaningar och de plågor som bakfyllan har i följe. Ståtliga verser som ”För Li Bo en fjärding vin och trehundra poem” och ”Hur många fyllor rymmer väl ett liv?” ekade i mina öron. Därför drack jag närhelst någon skålade med mig och också när ingen gjorde det, ända tills det tog en ända med förskräckelse.
En höstdag 1988 söp jag tillsammans med några polare från häradet. I ett svep bälgade jag i mig fyrtiotvå glas brännvin, förutom ett dussin packar öl. På förmiddagen följande dag var jag inbjuden att besöka ett destilleri och drack en halv skopa hett och nydestillerat brännvin, som ännu inte hade spätts ut. Vid lunchdags hällde jag i mig något dussin supar tillsammans med en journalist. På eftermiddagen skickades jag till häradssjukhuset, där läkarna lyckades rädda livet på mig med hjälp av intensivvård och både dropp och kräkmedel. Den fyllan skadade allvarligt min hälsa. Efter den pärsen mådde jag en lång tid illa så snart jag kände doften av brännvin. Det gjorde att jag blev försiktig. Närhelst jag hade fått några supar i magen, fick jag känning av den gamla sjukan, men det gick aldrig så långt att jag behövde läggas in på sjukhus för intensivvård. När jag i barndomen tullade av fars brännvin närde jag den stilla förhoppningen att en gång få supa mig rejält full. Men från och med slutet av 1980‒talet har jag avskytt brännvin. I början av 1990‒talet drabbades jag av en svår attack av magsår och har sedan dess inte vågat dricka så mycket. Det fanns en period då jag inte drack en droppe, inte ens när mina bästa vänner gjorde sitt allra bästa för att förmå mig till det. Trots att jag sårade de vänner som verkligen uppskattade mig och fick andra som envisades med att supa mig full att se ner på mig, och trots att min självaktning fick sig en knäck, fann jag livet mer värt än allt annat. Att vägra att dricka innebär att man drar sig undan dryckesbrödernas krets. När man betraktar saken med en neutral iakttagares kyliga blick, finner man att supandet till sitt väsen omfattar en mängd märkliga uppfattningar. I en viss bemärkelse har supandet blivit till ett slags festival för kadrer, till en arena för ömsesidigt intrigerande. Det finns olika knep när det gäller att dricka och det finns olika metoder när det gäller att förmå någon att dricka. Den som vill få dig att dricka kan ta till en av oändligt många ordvändningar som ger dig mod att tömma en bägare, trots att du vet att den innehåller råttgift. Vid dryckesbordet kan flera gäster slå sig samman för att dricka en annan gäst under bordet, och när de har lyckats med det är de mäkta lyckliga över att ha vunnit en stor seger. Erfarna dryckeskämpar är inte nödvändigtvis de som tål mest alkohol. Men om de vill behålla sitt rekord som väldiga dryckeskämpar, måste de tillägna sig tekniken att supa, och den tekniken går ut på att fuska. Ibland kan du klart och tydligt se hur någon tömmer bägaren i botten, när han i själva verket inte har druckit en enda droppe. Det finns oändligt många sätt att fuska på, och man måste vara specialist för att avslöja dem. Jag har gradvis nått fram till insikten att supandet har utvecklats till en grogrund för all slags kriminalitet och att det supande som stora delar av det kinesiska folket ägnar sig åt är ett uttryck för självförnedring, framför allt supandet på de officiella banketter, som bekostas av folkets kött och blod, präglade av ett slöseri som överträffar festerna vid hovet under kejsardömets sista år. Oändligt många människor delar mina känslor inför de enorma kostnader som dessa banketter drar och den depraverade mentalitet, det grova språk och de vulgära föreställningar, som förknippas med dessa banketter. De höjda bägarna tycks fyllda med färskt blod. Men folkets vrede ger de fullkomligt fan i. Destillerier, som har vuxit upp som bambuskott efter regnet, prånglar ut falska produkter och reklamen för brända och destillerade drycker finns överallt. Kostnaden för spritreklamen har nått höjder som folket inte ens kan föreställa sig. Varifrån kommer pengarna? Och vart försvinner de? Och all denna falska sprit, giftiga sprit, bedrägliga sprit, sprit, sprit, sprit! Ditt namn är röta, din vandel ond, du är sannerligen inte bättre än opium!
Jag har skrivit en roman med titeln Spritens republik, i vilken jag skildrar spritens förbannelse och försöker väcka människor som lever i spritens värld. Men den är utan tvivel en druckens dröm, som att riva på skon när foten kliar. Spriten har redan etablerats som ett smörjmedel i det officiella Kina. Om vi inte lyckas finna en radikal lösning på det problemet kommer kanske Kina att förvandlas till en Spritens republik? Endast gudarna i Himlen kan svara på den frågan.
På sistone har jag börjat dricka igen men betraktar nu spriten som medicin och tillsätter därför lite örter, på en höft sisådär. En liten bägare varje dag, som jag smuttar på. Jag har inte längre lust att spela en hjälteroll på officiella banketter. Det måste väl betraktas som ett framsteg av den som redan har passerat de fyrtio*.

KOMMENTARER:
Det brännvin som Mo Yan och hans bror smygdrack, men som han numera nyttjar sparsamt, var förmodligen bränt på sädesslaget gaoliang, ett slags storvuxen hirs. Kinesiskt brännvin framställs också av andra sädesslag, som korn och majs, och även av potatis.
Det märkliga är att det kinesiska språket, annars är så rikt på semantiska nyanser, har samma namn (jiu) på 65-procentiga brända och destillerade drycker och 17-procentigt bryggt vin. Det traditionella vinet, som bryggs på ris, kallas huangjiu, gult vin, och dricks vanligen varmt, i början av en måltid, innan riset serveras. Brännvin, som kallas liejiu, ”starkt vin”, dricks rumstempererat, också det i början av måltiden.

Mo Yan 5 :MIN LÅNGA DRÖM OM LITTERATUREN

莫言 5：我漫長的文學夢
Den som först upptäckte att jag har en viss litterär talang var en mycket lång lärare som hette Zhang. Det var när jag gick i tredje klass i byns småskola. Eftersom jag var lite bortkommen när det gällde att klara mig själv och också hade börjat skolan mycket tidigt, hade min mor sytt mig ett par byxor med sprund där bak och det gjorde att mina klasskamrater ofta skrattade åt mig. En av mina klasskamrater var en flicka som hette Guo Lanhua. Hon var särskilt road av att se pojkarna i klassen sticka in saker och ting genom sprundet i mina byxor. Eftersom hon själv var för blyg för att göra det, uppmuntrade hon pojkarna att plåga mig och när de gjorde det, skrattade hon förläget, röd i ansiktet som en tuppkam. 
最早發現我有文學才能的，是一個張姓的高個子老師。那是我在村中小學讀三年的時候。因為自理的生活能力很差，又加上上學時年齡較小，母親給我縫的還是開襠褲。為此，常遭到同學嘲笑。有一名叫郭蘭花的女生。特別願意看男生往我褲襠裏塞東西。她自己不好意思動手，就鼓勵那些男生折騰我。男生折騰我時她笑得點頭哈腰，臉紅得像雞冠似的。

Magister Zhang, som förmodligen just hade utexaminerats från häradets lärarseminarium, var ung och stark, alltid mycket propert klädd, och doftade gott av tvål. Han tillrättavisade strängt pojkarna, som envisades att sticka saker genom sprundet i mina byxor. Han var vår klassföreståndare och undervisade oss i modersmålet. Han var finnig i ansiktet, hade stora ögon och lång hals. Han var mycket sträng och när han spärrade upp ögonen höll jag på att pinka i byxorna. En gång, när han tillrättavisade mig inför hela klassen, råkade jag pinka på mig. Han blev väldigt arg och röt: ”Vad är du för ett busfrö som ger dig till att pinka i klassrummet?” Jag brast i gråt och sa: ”Det var inte med vilje, magistern!” En annan gång lät han mig gå fram till katedern och läsa ett stycke ur läseboken, som jag tror handlade om bambun på Jinggangberget. När jag kom till stället som skildrar hur bambuskotten, fulla av livskraft, bryter igenom allt som står hindrande i vägen och spränger markytan, brast hela klassen i skratt. Flickornas lite förlägna fnitter följdes av pojkarnas råa gapflabb. Zhao Yuying, som då var sjutton år och ett år senare gifte sig med en kusin till mig, skrattade så att hon kissade på sig. ”Vad skrattar ni åt?” frågade magister Zhang, som först inte begrep varför klassen skrattade. När han hade kastat en blick på mina byxor log han ett snett leende och sa: ”Det räcker! Gå och sätt dig på din plats!” ”Men magistern, jag har ju inte läst färdigt!” sa jag besviken, för jag var den som läste bäst i hela klassen och jag ville läsa vidare när jag äntligen hade en chans att visa mig på styva linan. Men magistern grabbade tag i mig och föste bort mig till min plats. Längre fram brukade min svägerska Zhao Yuying för att reta mig härma min röst och deklamera: ”När vårvinden har fuktat luften och solens strålar har värmt jorden, spränger de späda bambuskotten markytan … ”
Magister Zhang gjorde hembesök hos oss och föreslog att min mor skulle sy ihop sprundet i mina byxor, något som min mor motvilligt gick med på att göra. När sprundet hade sytts ihop skrattade man ofta åt mig när midjebandet hade knutits för hårt och jag inte hann lossa knuten i tid. Längre fram fick jag ett utländskt läderbälte med trasigt spänne av min storebror och då hände ännu värre saker. När jag en gång skulle deklamera ett stycke ur läroboken på Barnens dag den 1 juni, råkade jag tappa byxorna och då vrålade hela församlingen av skratt. En annan gång, när jag hade gått till skolans expedition för att lämna en uppsats till magister Zhang, ville en lärarinna, som hette Shang och vars skrivbord stod mitt emot magister Zhangs, att jag skulle spela pingpong med henne. Jag vägrade, men hon insisterade och det gjorde också magister Zhang och då måste jag ju lyda. Så snart vi började spela så tappade jag byxorna. Den gången hade jag på mig ett par byxor med väldigt bred byxlinning och byxorna kasade ända ner till anklarna. Lärarinnan vek sig dubbel av skratt och frågade varför hans älsklingselev bar sig åt på det där viset. Under min korta skolgång ställde byxsprund och bälte ofta till det för mig. 
Jag kan väl ha gått i fjärde klass när jag skrev en uppsats om en idrottstävling som skolan anordnade på Arbetets dag den 1 maj. Den uppsatsen fick stort beröm av magister Zhang. Längre fram skrev jag en mängd uppsatser, som magistern läste upp inför klassen. Några av dem skrevs upp på skolans svarta tavla. En av mina uppsatser användes till och med som mönster för uppsatsskrivning i en mellanskola i häradet. Efter de framgångarna var det ingen som retade mig längre för mina tidigare missöden med byxsprund och bälten.
När jag längre fram hade tagit värvning och stigit i graderna hände det en gång, när jag hälsade på därhemma, att jag rotade i en kista och hittade min gamla uppsatsbok från fjärde klassen. Jag blev djupt rörd när jag läste de kommentarer som han hade skrivit med rödpenna i marginalen. På grund av kulturevolutionen råkade jag stöta mig med magister Zhang, som relegerade mig från skolan. När jag mötte honom på vägen, gick jag förbi med sänkt huvud, alldeles iskall om hjärtat. När jag läste om hans kommentarer blev jag djupt bedrövad och förbannade kulturrevolutionen, som hade avbrutit min skolgång. En brorson till mig torkade sig i ändan med blad rivna ur den uppsatsboken. Hade den bevarats, hade den säkerligen köpts in av en framtida minnesutställning över mina verk.
När jag kastats ut från skolan och börjat valla får, tänkte jag ofta tillbaka på min ärofulla karriär som uppsatsförfattare. I byn fanns det ett ”högerelement” som hade återvänt hem efter att ha avtjänat sitt straff. Han var utexaminerad från fakulteten för litteratur vid Shandongs lärarseminarium och hade tjänstgjort som mellanskolelärare i modersmålet. Vi tillhörde samma arbetsbrigad och jobbade ofta tillsammans. Han skänkte mig mycken kunskap om författare och om romaner. Jag fick lära mig att underbarnet Liu Shaotangs* uppsatser från lägre mellanskolan användes som undervisningsmaterial i högre mellanskolan; att Liu Shaotang tog med sig eget kranvatten hemifrån när han sändes ut på landet för att arbeta; att Liu Shaotang redan när han gick i högre mellanskolan tjänade 30 000 yuan på sina skriverier; att en koppärrig författare en gång när han åkte tåg fick syn på en kvinna som vandrade på järnvägsvallen och då dödsföraktande kastade sig av tåget och bröt benet i fallet … På det viset hjälpte han mig att väva en dröm om att bli författare. Jag frågade honom en gång: ”Farbror, om jag kunde skriva en roman, sluppe jag då att valla får?” ”Det räcker inte med det”, svarade han. Sedan berättade han för mig om författarinnan Ding Ling* och hennes teori om ”den enda boken”; han berättade också om berömda författare, som kunde äta piroger tre gånger om dagen. Förmodligen var det då jag började drömma om att bli författare. Bortsett från allt annat, var det hoppet om att få äta piroger tre gånger om dagen som frestade mig allra mest. 1973 begav jag mig tillsammans med andra arbetare från byn till häradet Changli för att hjälpa till att gräva Jiaolaikanalen*. Flera hundratusen arbetare från tre härader samlades där i smällkalla vintern: ett hav av människor, smattrande röda fanor och högkvarterets högtalare som skrällde fram folksånger från provinsen Hunan! Den scenen fick mig att känna en enorm entusiasm. På natten, när jag hade lagt mig att sova i en jordgrotta, fick jag lust att skriva en roman. När kanalen var färdiggrävd och jag hade återvänt hem, kände jag mig född på nytt. Jag bad min mor om femtio fen och begav mig till koopen, där jag köpte en flaska tusch och en anteckningsbok. Liggande på kangen började jag skriva på min roman med titeln Vid Jiaolaiflodens bank. Den första raden bestod av följande fyra ord, skrivna med stor stil: ”Vattnet är jordbrukets livsnerv”. Första kapitlet inleddes av följande undertitel: ”Vid Lyktfesten den femtonde dagen i den första månaden kallade partisekreteraren till stormöte; den gamle rikebonden planerar i lönndom att hugga benet av hästen.” Historien jag ville berätta var denna: När Zhao Hongwei, chefen för miliskompaniet, den femtonde dagen i den första månaden hade ätit två sötpotatisar och druckit två skålar välling, kokt på klibbigt ris och röda dadlar, hastade han till ett möte i arbetsbrigadens högkvarter för att diskutera problem i samband med grävandet av Jiaolaikanalen. Han ställde sig framför porträttet av Mao Zedong och svor en tyst ed: ’Åh, Ordförande Mao, du är den allra, allra rödaste solen i fattigböndernas hjärtan …’.  När han hade läst färdigt den eden tänkte han: egentligen är det inte den röda solen som är hetast, det är ju den vita solen mitt på dagen som är den värsta. Medan han grubblade på detta, strömmade mötesdeltagarna till. När partisekreteraren hade förklarat mötet öppnat, höjde han Maos lilla röda och tillkännagav vad den revolutionära kommittén hade beslutat rörande kanalgrävandet. Järnkvinnan Gao Hongying, ledaren för kvinnobrigaden, ville utmana den manliga brigaden, men det ville partisekreteraren inte gå med på. Gao Hongying hade sitt ihop med Zhao Hongwei och deras föräldrar ville att de skulle gifta sig, men de vägrade och sa att de ville skjuta upp bröllopet i tre år, i väntan på att kanalen skulle bli färdig. Medan mötet pågick satt den forne rikebonden och vässade sin kniv i ett mörkt hörn: han tänkte skära av ena hälsenan på arbetsbrigadens dadelröda häst, för att sabotera kanalbygget, sabotera folkets ansträngningar att förebygga hungersnöd … Innan det första kapitlet hade skrivits färdigt övergav jag den romanen, varför kommer jag inte ihåg. Men hur som helst var detta mitt första försök att skriva en roman. Längre fram, när jag hade tagit värvning och kunde äta mig mätt och klä mig varmt, blev mina författardrömmar ännu vildare. 1978, när jag var förlagd till häradet Huang, skrev jag en berättelse, med titeln ”Min mammas historia”. Den handlade om en jordägares dotter (mamma) som förälskade sig i chefen för ett beväpnat arbetslag, som tillhörde åttonde fältarmén och som arbetade bakom fiendens linjer i motståndskriget mot Japan. Efter att ha lämnat sitt hem, kom hon tillbaka i spetsen för en väpnad styrka och slog ihjäl sin egen far, som hade samarbetat med japanerna. Men under kulturrevolutionen utsattes hon för ett kampmöte och slogs ihjäl, eftersom hon var dotter till en jordägare. Den berättelsen sände jag till Befrielsearméns tidskrift för litteratur och konst och väntade sedan varje dag på royaltyn, som skulle göra det möjligt för mig att köpa en klocka. Men manuskriptet kom i retur. Sedan skrev jag ett drama, Skilsmässan, som handlade om striden mot De fyras gäng, i vilket jag med hull och hår efterapade den tidens dramer, som jag sände till samma tidskrift. Medan jag gick och hoppades på att kunna köpa mig en klocka för royaltyn, kom manuskriptet tillbaka, men denna gång med ett brev från tidskriftens redaktör, skrivet med reservoarpenna, och den eleganta stilen dansar fortfarande framför mina ögon. Brevet innehöll ungefärligen följande meddelande: då tidskriftens utrymme är begränsat, vore det bättre att sända ett så långt drama till ett förlag eller till en teater. Över signaturen på brevet fanns en stor röd stämpel. Jag visade brevet för min instruktör, som klappade mig på axeln och sa: ”Bra, unge man! Inte ens redaktionen för Befrielsearméns tidskrift för litteratur och konst vågar publicera vad du har skrivit!” Inte ens i dag kan jag fatta om han drev med mig eller berömde mig. Därefter förflyttades jag till Baoding, där jag anställdes som lärare i politik, i avvaktan på min befordran. Eftersom mina kunskaper i ämnet var alltför skrala, måste jag varje dag hänga över läroböckerna och fick därför lägga litteraturen åt sidan. Efter ett år hade jag lärt mig läroböckerna utantill och kunde föreläsa utan manuskript. Mina litterära drömmar började spira på nytt och jag skev en hel del, som jag skickade till lokala tidskrifter. På hösten 1981 publicerades min roman Regnet faller i vårnatten i tidskriften Lotusdammen.

KOMMENTARER:
Bambun på Jinggangberget symboliserar den okuvliga vilja att besegra alla hinder som skall ha präglat Mao Zedong och hans partikamrater, då de på hösten 1927 förskansade sig på Jinggangberget på gränsen mellan provinserna Hunan och Jiangxi, där de förberedde Den långa marschen mot norra Kina.

Att den sjuttonåriga flickan Zhao Yuying gick i samma småskoleklass som Mo Yan kanske förvånar en västerländsk läsare. I Kina är det fortfarande vanligt att äldre ungdomar förkovrar sina kunskaper med småskolans hjälp.

Liu Shaotang (1936‒1997), en av det moderna Kinas mest produktiva författare, som började publicera skönlitterära verk vid tretton års ålder och nådde nationell berömmelse två år senare. Liksom många andra av sin generations författare förpassades han till den politiska kylan under åren 1957‒1979, som ett led i förföljelsen av ”högerelement”. Formulerandet av uppgiften att Liu Shaotang förde med sig kranvatten hemifrån, när han sändes ut på landet för att dela ljuvt och lett med bönderna, måste ha berett Mo Yan stor tillfredsställelse.

Ding Ling (1904‒86), kinesisk författarinna, bäst känd för romanen Solen lyser över Sangganfloden (1949), som skildrar jordreformen i en nordkinesisk by 1945. Romanen har översatts av Yang Hsien-yi och Gladys Yang under titeln The Sun over the Sanggan River, Peking 1954. 

Jiaolaikanalen, som genomkorsar den östligaste delen av provinsen Shandong, från Jiaozhou i söder till Laizhou i norr, passerar Mo Yans hemtrakt Gaomi.

Mo Yan 4 :MIN DRÖM OM UNIVERSITETET

莫言 4：我的大學夢
I början av 1960‒ talet, när jag just hade börjat småskolan, klarade min storebror med glans inträdesproven till lärarseminariet i nordöstra Kina och blev därmed den förste i nordöstra kommunen i häradet Gaomi som studerade vid universitet och det skänkte stor ära åt vår familj; det gjorde att också jag började drömma om att få studera vid universitetet. Men strax därefter bröt kulturrevolutionen ut. Eftersom jag redigerade Rebelltidningen Taggen råkade jag i onåd hos min mäktige lärare och relegerades från skolan. Detta hände 1967, när jag var tolv år, och gick i femte klass.
Taggen hade bara kommit ut i ett enda nummer, när utgivningen stoppades av läraren. Jag minns att tidningen innehöll ett poem, som förmodligen är mitt tidigaste verk: ”Gör uppror, gör uppror, jävlar anamma! / Ordförande Mao manar oss att göra uppror! / Riv ner, riv ner, jävlar anamma! /Riv ner kapitalismens utbildningslinje, jävlar anamma!” I själva verket tillhörde vår lärare rebellfraktionen och han ville också delta i nedrivandet. Men hans syn på saken var en helt annan än min och därför råkade jag stöta mig med honom.
När jag tvangs sluta skolan fick jag smaka på den smärta som Gao Yubao* måste ha lidit. När ett nytt läsår startade, började de flesta av mina klasskamrater
i den agrikulturella mellanskolan, som låg mitt emot vårt hus. Fast de väsnades lika mycket som förr i skolan, fick de i alla fall studera vidare. Varenda gång jag med en korg gräs på ryggen drev vattenbuffeln och fåren i vall, kunde jag på stigen som löpte utanför skolan genom skolfönstren höra hur mina forna klasskamrater bråkade därinne och det plågade mig svårt. Det var inte bara min dröm om universitet som hade krossats, jag skulle inte ens få studera i mellanskolan. Eftersom min familj klassades som välbärgade mellanbönder, kunde jag inte ta värvning, och någon anställning var inte att tänka på. Det såg därför ut som om jag skulle tvingas arbeta i jordbruket i hela mitt liv. I min förtvivlan letade jag fram min storebrors läroböcker i modersmålet och bläddrade lite i dem. Först läste jag novellerna och essäerna och sedan lärde jag mig utantill utdrag ur Chen Bodas* och Mao Zedongs skrifter.
Efter några år framträdde en viss Zhang Tiesheng*, som blev mycket berömd. Han var visserligen inte en bra människa, men hans sätt att agera uppmuntrade mig storligen och lät mig se en strimma ljus i mörkret. Genom att skriva ett brev kunde han på ett storstilat sätt skaffa sig tillträde till universitetet. Jag gjorde precis som Zhang Tiesheng och skrev ett brev till utbildningsministern Zhou Rongxin och förklarade att min hetaste önskan var att få studera vid universitetet. En kväll några veckor efter det att jag hade sänt iväg brevet, när jag hjälpte mor att hålla eld i spisen, kom min far hemstapplande. I handen höll han ett brunt kuvert. Det klack till i mig. Jag kände på mig att kuvertet, som min far höll i handen, innehöll svaret på mitt brev till utbildningsministern. Jag blev både upprymd och skrämd och visste inte om brevet innehöll goda eller dåliga nyheter. Far höll hårt om kuvertet ‒hans hand darrade en aning ‒ och han hade ingen brådska att ge det till mig. Han stirrade på mig ‒ han såg så förbryllad ut och blicken var så kall ‒ jag har inte kunnat glömma den ‒ och till slut sa han: ”Vad har du för planer egentligen?” Sedan räckte han mig brevet. Det var ett litet brevpapper, försett med röda linjer, och överst fanns det ett dussin rader skrivna med kulspetspenna, och innehållet var ungefärligen detta: Jag har mottagit Ert brev och finner Er önskan att studera vid universitetet mycket välgrundad. Jag hoppas att Ni vill fortsätta att arbeta i jordbruket, i avvaktan på att kamrater tillhörande den lägre graden av fattigbönder är beredda att rekommendera att ni får studera vidare vid universitetet. Trots att brevet var avfattat i byråkratisk stil, kände jag ändå stor tacksamhet. Det var ju i alla fal ett svar från utbildningsministeriet. Den natten hörde jag min far säga med låg röst: ”En sån liten rackare! Med lite tur kan det kanske bli något av honom, i annat fall kommer han att dra olyckan över sig!” Min mor suckade och sa: ”Nu är du orättvis mot barnet! Att ett så gott huvud ska förspillas på det här viset!”
Brevet från utbildningsministern stärkte min dröm om universitetet. Men jag var helt klar över att även om jag slet värre än buffeln, så skulle ingen fattigbonde rekommendera att jag fick fortsätta studera vid universitetet. På den tiden var rekommendationer från fattigbönder ett enda lurendrejeri. Årskvoten räckte inte ens till för barnen till kommunens kadrer, inget blev över för böndernas ungdomar, för att inte tala om sådana som jag, som tillhörde en mellanbondefamilj och inte ens fick en chans att gå ut småskolan. Jag började nu tänka på att ta värvning. Om jag skötte mig bra i det militära, kanske någon kunde rekommendera mig till studier vid universitetet. Även om jag inte kom in på universitetet kunde jag kanske befordras till kader och gå mot en ljus framtid.
Efter fyra års slit på fälten tog jag i februari 1976 äntligen värvning, vid tjuguett års ålder. När jag hade tilldelats mitt förband slet jag nästan livet ut mig: jag tömde latriner, grävde ut mark för svinstior för att visa att även andra än fattigbönder kunde jobba hårt. En gång skickades hela plutonen till ett statligt jordbruk för att skära vete. Jag skar då två hela tiltor mer än de andra soldaterna gjorde tillsammans. På det viset blev jag omtyckt av både officerarna och de meniga soldaterna i förbandet. På den tiden drog nästan alla av några år av sin ålder när de fyllde i värvningsblanketterna och la till några år, när det gällde skolutbildningen. Jag ville självfallet inte skilja mig från mängden ‒ för den sakens skull oroade jag mig i flera år ‒ och jag tog mod till mig och skrev att jag hade läst till första ring i gymnasiet. I slutet av 1977 uppmanade mina överordnade mig att repetera mina skolkunskaper och förbereda mig för de statliga proven, som skulle äga rum i Peking följande sommar. Universitetet jag skulle tentera in på var den tekniska högskolan som sorterade under armén. Det beskedet gjorde mig både upprymd och rädd, upprymd för att tillfället äntligen hade yppat sig, rädd eftersom mina kunskaper i matematik, fysik och kemi var klena ‒ jag behärskade inte ens addition och subtraktion. Jag kunde varken äta eller sova på flera dygn och tänkte gå till mina överordnade och bekänna hur det förhöll sig med min skolutbildning. Jag fruktade också att anklagas för att ha gett oriktiga uppgifter om min skolgång och vilselett mina överordnade. Men efter ett tag visade jag huggtänderna och bestämde mig för att kämpa. Jag skrev till mina föräldrar och bad dem sända mig min storebrors gamla läroböcker och började sedan studera hårt på egen hand, under ledning av en tekniker vid mitt förband som hette Ma. Under ett halvt år tillbragte jag den ena långa natten efter den andra i en lada, där man förvarade redskap, och studerade både bråk och dubbelbråk, och därtill plöjde jag igenom en lärobok i fysik och två i kemi. Jag blev räddare och räddare, ju kortare tid som återstod tills proven skulle äga rum. När mina kamrater såg hur hårt jag slet sa det att jag inte behövde oroa mig och att jag säkert bli godkänd. Men innerst inne visste jag väl att jag på ett halvår visserligen skulle kunna lära mig axiomen utantill, och teoremen skulle jag nog också klara av, men min förmåga att lösa matematiska uppgifter var ytterligt svag, och därför skulle jag bli underkänd. Just som jag plågades av den tanken, kom det plötsligt telefonbesked uppifrån, som förklarade att kvoten för anmälan till proven hade fyllts och att jag därför inte kunde få resa till Peking för att ställa upp på proven. Det beskedet lyfte en sten från mitt bröst, men det var ändå med blandade känslor som jag tog emot det.
Efter den pärsen krossades min dröm om universitetet. En kort tid därefter förflyttades jag till en annan enhet, där jag fick tjänstgöra som lärare i politik och också arbeta som bibliotekarie. Jag läste in en massa litteratur om politisk teori och utnyttjade samtidigt de tillfällen som tjänsten gav mig till att läsa skönlitteratur. Som omväxling till mina tråkiga arbetsuppgifter började jag studera litterärt skapande. Mitt förstlingsverk publicerades 1981. Tre år senare, när jag hade slutat fantisera om universitetet, öppnades plötsligt universitetets port för mig. En het sommardag fick jag reda på att den litterära avdelningen av Befrielsearméns akademi för konst och litteratur enrollerade studenter. Ansökningstiden hade visserligen redan gått ut, men jag litade till min tur, plockade ihop vad jag hade skrivit och störtade till Akademien. När Xu Huaizhong, som var min lärare och välgörare, hade läst mina texter, sa han till Liu Yiran, dekanus för litteraturfakulteten: ”Den här studenten har visserligen inte klarat proven, men vi bör acceptera honom i alla fall.” Än en gång stod turen mig bi: jag fick högt betyg på inträdesproven. Den förste september 1984 vandrade jag med min ryggsäck in genom Akademiens port.

KOMMENTARER:
Gao Yubao, född 1927, som liksom Mo Yan stammar från Shandong och liksom Mo Yan tog värvning i unga år, lyckades göra karriär både som framgångsrik författare och kader i den högre partihierarkin, trots att han bara åtnjutit en enda månads skolgång. Till hans främsta verk hör självbiografin Gao Yubao samt dokumentärromanen Jag vill studera.

Chen Boda (1904‒1989), framstående marxistisk ideolog, som före kulturrevolutionen tjänstgjorde som Mao Zedongs sekreterare. Under 1960‒talet var han ledamot av ständiga utskottet av Centralkommitténs Politbyrå, en av de högsta posterna i partihierarkin. Hans nära samröre med De fyras gäng under kulturrevolutionen ledde till att han efter Maos död dömdes till arton års fängelse, ett straff som avkortades på grund av hans dåliga hälsa.

Zhang Tiesheng tillhörde den miljonhövdade skara av ”intellektuella ungdomar” (d.v.s. ungdomar som genomgått den högre mellanskolan) och som, när de hade lekt färdigt under kulturrevolutionen, sändes ut till landsbygden för att omskolas av bönderna. Återbördad till sin hemprovins Liaoning anmälde han sig 1973 till inträdesproven till provinsuniversitetet. Då han fann frågorna för svåra att besvara, skrev han på baksidan av frågeformulären ett brev till examinatorerna, i vilket han anklagade undervisningsmyndigheterna för att ha gynnat de bokmalar som hade undsluppit böndernas undervisningsmetoder. Hans kritik stämde väl överens med de synpunkter som Mao på 1930‒talet hade gett uttryck åt, och som hävdade att praktik måste ges företräde framför teori. Brevet nådde Mao Yuanxin, brorson till Mao Zedong och högste partipamp i provinsen Liaoning. Denne kontaktade Folkets Dagblad, som då kontrollerades av De fyras gäng. Detta ledde till att Zhang Tieshengs inträdesprov godkändes. Zhang Tiesheng sändes på en turné till landets universitet, där han välkomnades som en hjälte. Hans brev gav impulsen till den anti‒Lin Biao och anti‒Konfuciuskampanj som utbröt 1974. Men svinhugg går igen: efter De fyras gängs fall dömdes Zhang Tiesheng till femton års fängelse för ”omstörtande verksamhet”, en term med mycket vida marginaler. Efter avtjänat straff har han förmodligen bytt namn och försvunnit i det kinesiska folkhavet.

Zhou Rongxin (1917‒76), arkitekt och politiker, under kulturevolutionen generalsekreterare i folkrepubliken Kinas regering (State Council). Under åren 1975‒76 tjänstgjorde han som undervisningsminister. Involverad i debaclet kring Zhang Tiesheng, mötte han sin död alldeles i slutet av Det kinesiska folkets stora proletära kulturrevolution. Mina källor berättar inte om han slogs ihjäl, sparkades ihjäl, ströps eller defenestrerades, en effektiv form av avlivning, som med framgång praktiserades redan i 1400‒talets Prag och som enligt säkra källor vann viss popularitet bland den ärorika kulturrevolutionens hurtiga rödgardister.

Mo Yan 3 : MIN BARNDOMS LÄSNING

莫言3 :童年讀書
När jag var liten älskade jag att läsa. På den tiden fanns det varken bio eller teve; vi hade inte ens radio därhemma. På nyåret spelades det teater i byn, sådana där pjäser som handlade om hur bittert livet hade varit före Befrielsen. I den torftiga kulturella miljön var läsningen min största glädje. Jag var ganska klen, och dessutom lite rädd av mig, så jag ville inte leka med de andra barnen, som gillade att klättra upp i träd och klättra ner i uttorkade brunnar. När jag kunde stjäla till mig lite ledig tid, så läste jag underhållningslitteratur. Att min far satte sig emot att jag läste sådana böcker berodde nog på att han fruktade att jag skulle smittas av dem och bli en dålig människa. Han fruktade ännu mer att jag på grund av läsningen skulle försumma att skära gräs åt fåren, som jag hade satts att valla. Min läsning fick därför ske i samma hemlighet som gällde för underjordiska partimedlemmar före Befrielsen. Längre fram, när min lärare hade gjort hembesök och sagt till min far att han nog kunde låta mig läsa lite böcker, så blev det en ändring till det bättre.
我童年時的確迷戀讀書。那時候既沒有電影更沒有電視，連收音機都沒有。只有在每年的春節前後，村子裏的一些人演《血海深仇》、《三世仇》之類的憶苦戲。在那樣的文化環境下，看“閒書”便成為我最大的樂趣。我體能不佳，膽子又小，不願跟村裏的孩子去玩上樹下井的遊戲，偷空就看“閒書”。父親反對我看“閒書”，大概是怕我中了書裡的流毒，變成個壞人；更怕我因看“閒書”，耽誤了割草放羊；我看“閒書”就只能像地下黨搞祕密活動一樣。後來，我的班主任家訪時對我的父母說其實可以讓我適當地看一些“閒書”，形勢才略有好轉。Men min far tyckte i alla fall bättre om att se mig rabbla läxor eller bära gräskorgen på ryggen eller föra vattenbuffeln och fåren i vall än att se mig hänga över underhållningslitteratur. Människan är bra underlig: ju mer man förbjuder en att läsa eller göra något, desto mer vill man läsa och göra just det. Det är väl det som gör att stulen frukt smakar bäst.
Den första underhållningsroman jag läste var Romansen om förläningen av gudaämbeten* (Fengshen yanyi), som var försedd med många vackra illustrationer. Den var en familjeklenod, som hade gått i arv till en av mina klasskamrater, och den lånade han inte ut till vem som helst. När jag hade dragit runt kvarnen åt honom en hel förmiddag, fick jag låna den boken på eftermiddagen. Men jag måste läsa den intill kvarnen på hans gård, och under hans övervakning. Det verkade som om han trodde att jag skulle piratkopiera boken, om den lämnade hans hem. Den boken, som jag fick läsa i utbyte mot mitt anletes svett, gjorde ett oerhört starkt intryck på mig. Shen Gongbao, som red på en tiger, Zheng Lun, som kunde spruta ut ett bländande vitt sken genom sina näsborrar, Jordgångaren Sun, som kunde vandra under jorden och Yang Ren, som hade ögon på armarna och armar på ögonen och många många andra, kommer jag att minnas så länge jag lever. När jag för några år sedan på teve såg en serie dramer baserade på Fengshen yanyi, kände jag mig kränkt på de gamla historieberättarnas vägnar över att ett verk som detta hade blivit så fullständigt förstört. Man kan inte visa ett sådant verk på teve. Om man nödvändigtvis skall göra, måste det omvandlas till en tecknad film, som Kalle Anka och Mussepigg.
Längre fram tog jag till alla knep för att kunna låna de exemplar av klassiska romaner som råkade finnas i grannbyarna, som Romansen om De tre kungadömena, Berättelser från träskmarkerna och Icke-officiella biografier över lärda konfucianer*. På den tiden hade jag ett utomordentligt gott minne. När jag i rasande fart hade läst en bok, mindes jag namnen på alla personerna i boken och kunde återberätta de viktigaste skeendena; kärleksskildringar kunde jag till och med utantill. Nu klarar jag inte längre av det. Längre fram läste jag något dussin berömda romaner från tiden före kulturrevolutionen. Jag minns att jag fick låna Ungdomens sång* av en lärare. Det var på en eftermiddag och jag visste att om jag inte skar gräs åt fåren, så skulle de svälta. Men jag kunde inte motstå frestelsen, utan kröp in i en halmstack och läste slut den tjocka romanen på eftermiddagen. När jag biten av myror och stucken av myror över hela kroppen kröp fram ur halmstacken, stod den röda solen redan lågt i väster. Jag hörde hur de hungriga fåren bräkte i sin fålla och blev väldigt orolig, eftersom jag väntade mig en utskällning eller ett kok stryk. Men när min mor såg hur eländig jag såg ut, veknade hon och skällde varken ut mig eller slog mig, hon sa bara till mig att ge mig ut och skära gräs åt fåren. Jag kände mig lättad när jag sprang iväg. Den gången upplevde jag verklig lycka.
Min storebror var också en glupsk läsare. Han var fem år äldre än jag och hade bättre möjligheter än jag att låna böcker. Men den rackaren lät mig aldrig läsa böcker som han hade lyckats låna. När han satt och läste, drogs jag till honom, precis som järnfilspån dras till en magnet. Jag smög fram och ställde mig bakom honom, först på ett ganska långt avstånd, och sträckte på halsen, precis som en svan som dricker vatten. Medan jag läste kunde det hända att jag lutade mig för långt fram. När han märkte att jag stod bakom honom, började han med flit vända bladen i raskare takt och jag blev då tvungen att läsa tio rader i taget för att hinna med. Min storebror blev strax arg, stängde boken med en smäll och knuffade undan mig. Men så snart han öppnade boken igen, var jag tillbaka bakom honom. Eftersom han fruktade att jag skulle läsa hans böcker, när han inte var hemma, gömde han dem på de märkligaste ställen, precis som den underjordiske partimedlemmen Li Yuhe i mönsteroperan Den röda lyktan* gömde sina hemliga koder. Men jag var mycket slugare än Hatoyama, chefen för den japanska milisstyrkan, och kunde alltid hitta de böcker som min storebror med så stor uppfinningsrikedom hade gömt. När jag väl hade hittat boken jag sökte, struntade jag i allt annat och önskade att jag kunde sätta den i mig på stubben. En gång hade han lånat romanen Dagbräckning *och gömt den inne i svinstian. När jag gick dit för att leta efter den, råkade jag stöta huvudet mot ett getingbo och dussintals getingar flög rakt i ansiktet på mig och stack mig. Men jag brydde mig inte om smärtan, utan passade på att läsa tills jag knappt kunde hålla ögonen öppna. Mitt huvud hade svällt tills det liknade en rund vidjekorg och mina ögon var helt igensvullna. När min storebror kom dit och såg hur det var fatt med mig, blev han rent förskräckt, men han slet i alla fall boken ur handen på mig för att gömma den någon annanstans. Först när det var gjort kom han tillbaka och klippte till mig så att jag föll pladask i svinstian. ”Det är rätt åt dig!” sa han. Han funderade ett slag och troligen var det för att han var rädd att mor skulle gräla på honom som han sa: ”Om du säger att du råkade stöta huvudet i ett getingbo ute på dasset, så får du läsa slut boken. Jag gick själaglad med på det. Men när svullnaden hade gett med sig dagen därpå och jag krävde boken av honom, vägrade han att ge den till mig. Jag svor på att han aldrig skulle få läsa någon bok som jag hade lånat. Men så snart jag hade lånat en bok som han inte hade läst, tog han den från mig med våld. En gång hade jag efter mycket om och men lyckats låna romanen Trefamiljens gränd* av en skolkamrat. När jag kom hem med den, smög jag in i ett uthus fullt av halm. Just som jag höll på att läsa som bäst, kom han in, tog boken ifrån mig och sa: ”Den där boken är rena giftet! Jag läser den först, så kan jag hjälpa dig att kritisera författarens borgerliga tendenser.” Sedan stoppade han Trefamiljens gränd innanför jackan och sprang sin väg. Jag blev förstås ursinnig. Men jag kunde inte hinna ifatt honom, och hade jag gjort det, hade jag inte kunnat klå honom, jag kunde bara stampa i golvet och svära över honom. Några dagar senare slängde han boken åt mig och sa: ”Lämna tillbaks den där boken med detsamma! Den är väldigt oren!” Jag lydde honom självfallet inte. Jag led den ljuvaste smärta när jag läste Trefamiljens gränd och blev helt förhäxad av bokens skildring av den oskuldsfulla kärleken mellan ett par ungdomar. Ljuden från marknaden i det forna Kanton forsade mot mig och svävade kring mina öron och min näsa. En efter en trädde romanens figurer livs levande fram inför min syn. När jag läste hur Qu Tao fälldes av ett vådaskott när hon vandrade på stranden, storgrät jag tyst, där jag låg i halmen. Den smärta som jag kände då kan jag inte beskriva i ord. Då var jag bara nio år. Jag började skolan när jag var sex och gick nu i småskolans tredje klass. När jag hade läst Trefamiljens gränd
var jag under en lång tid djupt bedrövad och hörde knappast vad läraren sa under lektionerna. Den vackra flickan Qu Taos gestalt svävade alltid framför mina ögon; utan att jag styrde den skrev min hand hennes namn på alla tomma ytor i min lärobok i modersmålet. När ordningsmannen fick syn på det, kritiserade han mig inför hela klassen och skällde mig för ligist. Han rapporterade mig också till klassföreståndaren, som kritiserade mig för mina orena tankar och sa att jag hade smittats av kapitalistiska värderingar. När jag flera årtionden senare för första gången besökte Kanton, letade jag gata upp och gränd ner efter Qu Tao, men såg aldrig skymten av henne. När jag frågade en kantonesisk vän vart Qu Tao hade tagit vägen, förklarade han att flickor som hon sov om dagarna och började arbeta först på nätterna.
Inte långt efter det att jag hade läst ut Trefamiljens gränd, fick jag av en lärare, som uppskattade mig, låna romanen Hur stålet härdades*. På kvällen, när min mor lagade mat, hade hon på dörrposten hängt en oljelampa, som omvärvdes av ånga. Jag var liten till växten och det var bara om jag ställde mig på tröskeln som jag kunde läsa till skenet av oljelampans låga, som inte var stort större än en ärta. Jag var så djupt gripen av berättelsen att jag inte märkte att mitt hår sveddes av oljelampan. Pavel och Tonia, den skira kärlekssagan mellan den smutsige eldarlärlingen och jägmästarens dotter, klädd i sjömansuniform, fick mig att dagdrömma, som om jag hade varit förälskad. Trots att så många år har förflutit sedan jag läste den boken har jag fortfarande ett klart minne av de scener som då utspelades inför mina ögon. Pavel metar vid stranden och Tonia sitter på en trädgren nära stranden och läser … ah, nu hugger fisken kroken, det är napp … men fisken högg inte kroken. Varför retas Tonia med den där fattiglappen, klädd i trasor, med tovigt hår och hela kroppen täckt av koldamm? Vad får henne att göra det? Pavel blir arg och Tonia ber honom om förlåtelse. Sedan fortsätter Pavel att meta och Tonia fortsätter att läsa sin bok. Vad är det för bok hon läser? Är det något av Tolstoj, eller kanske av Turgenjev?
Hon dinglar med sina bara ben, där hon sitter på grenen och läser, hennes korpsvarta hårfläta och hennes mörka tindrande ögon … Har Pavel fortfarande lust att meta? Om jag vore Pavel skulle jag inte ha lust att meta. Från det ögonblick då Tonia bad Pavel om förlåtelse, stängdes för mig den lilla porten till barndomen och den stora porten till ungdomen öppnades på vid gavel.
Tänk om Tonia inte hade bett Pavel om förlåtelse? Om Tonia hade betett sig som en förnäm ung dam och grälat på fattiglappen Pavel? Då hade Hur stålet härdades inte funnits till. När en förnäm människa inte är medveten om sin höga ställning, först då är hon verkligt förnäm. Hur förnäm är inte den människa som på grund av en förseelse som hon själv har gjort sig skyldig till ber en lägre stående varelse om förlåtelse? Det var i det ögonblick som Tonia bad Pavel om förlåtelse som jag, liksom Pavel, blev förälskad i henne. Fast då var det för tidigt att tala om kärlek, det var väl snarare en djup tillgivenhet jag kände. Muren mellan klasserna hade försvunnit och uppgått i intet. Sedan följde skildringen av hur Tonia och Pavel löpte ikapp och hur Pavel på grund av sin kärlek till Tonia glömde att elda under ugnen. Motsättningen mellan arbetsdisciplin och kärlek har funnits i alla tider och i alla länder. Den vackra och förnäma Tonia sprang först och eldarlärlingen Pavel förföljde henne … och nu är det ögonblick inne som rör läsarens hjärta: drabbad av ungdomlig åtrå kastar sig Tonia i Pavels armar … när jag hade läst så långt tillrade glädjetårar nerför en liten parvels kinder, där han satt och läste sin lånade bok i ett uthus i nordöstra regionen i häradet Gaomi. Sedan klippte Pavel håret, köpte en ny skjorta och blev bjuden till Tonias föräldrahem … Det är trettio år sedan jag läste den boken, som jag inte har öppnat sedan jag en dess. Men allt står så klart för mina ögon och jag minns varje detalj i skildringen. När jag gjort rekryten, såg jag en film baserad på den romanen, men blev djupt besviken. Filmens Tonia var inte alls den Tonia som jag hade föreställt mig. Pavel och Tonia gick till slut skilda vägar, var och en mot sin framtid. Jag har svårt att i ord beskriva mina känslor, när jag hade kommit så långt i boken. Jag tänkte att om jag hade varit Pavel … men tyvärr var jag inte det. Men även om jag inte är Pavel, kommer jag aldrig att glömma den bitterljuva natten innan de skiljdes åt … den ilskna hunden i Tonias hem, den varma hundpälsen, Tonias lena hud … Tonias kärleksfulla mor, som doftade av mjölk och nybakat bröd … sedan möttes de igen vid vägbygget, men då hade det rests en mörk mur mellan de älskande, så fasansfull är klasskampen. Men man kan inte säga att Pavel gjorde orätt. Om Tonia hade gift sig med Pavel, hade hon varit dömd att bli olycklig, eftersom skillnaden dem emellan var så stor. Längre fram hade Pavel en kärleksaffär med en kvinnlig kamrat i kommunistiska ungdomsförbundet, en kärleksaffär typisk för den revolutionära epoken. Trots att den också griper läsaren, kan den inte jämföras med den ljuvt sentimentala tonen kärleken mellan Pavel och Tonia. Till slut gifter sig den olycklige Pavel med den bleka Tania. Det äktenskapet har inte plats för några som helst romantiska känslor. När jag hade läst så långt, började Pavels gestalt blekna i mitt barnasinne.
Kulturrevolutionen bröt ut just som jag hade läst färdigt Hur stålet härdades. Där slutar berättelsen om min barndoms läsning.



KOMMENTARER:
Verket Romansen om förläningen av gudaämbeten (Fengshen yanyi), som sammanställdes på 1500‒talet, bygger på legender om hur Kung Wu av Zhou omkring 1000 år f.Kr. med hjälp av daoistiska gudaväsen besegrar den siste kejsaren av Shangdynastin, beskriven som en grym tyrann. Skildringen av de många striderna präglas av ett fantasteri som saknar motstycke i den kinesiska litteraturen. 46 av verkets 100 kapitel har översatts till tyska av Wilhelm Grube (Die Metamorphosen der Goetter: Historisch-mytologischer Roman aus dem chinesischen).

Berättelser från träskmarkerna (Shuihuzhuan) är en pikareskroman, som skildrar ett rövarbands härjningar i slutet av den nordliga Song-dynastin (960‒1126). Den äldsta tryckta versionen av verket, som bygger på muntliga berättartraditioner, går tillbaka till början av 1500-talet. Verket, som föreligger i olika versioner omfattande 71, 100, 110, 115, 120 och 124 kapitel, är skrivet på ett språk, som stod den tidens talspråk nära och som inte skiljer sig stort från dagens kinesiska. Verket föreligger i flera översättningar och parafraser till engelska av bland andra Pearl Buck (All Men Are Brothers, 1933). Den litterärt mest högtstående versionen i 71 kapitel har översatts till svenska (Göran Malmqvist, Berättelser från träskmarkerna).

Verket Icke-officiella biografier över lärda konfucianer (Rulin waishi), som har tillskrivits Wu Jingzi (1701‒1704), är Kinas första stora satiriska roman som vågar driva gyckel med den traditionella Konfucianismen, eller snarare med hypokritiska lärde som bekände sig till Konfucianismen. Romanen, som innehåller många dråpliga skildringar, har översatts till engelska av Yang Hsien-yi och Gladys Yang under titeln The Scholars (1957). Översättningen utelämnar vissa passager, förmodligen som ett resultat av självcensur.

Ungdomens sång (Qingchun zhi ge), revolutionär roman, publicerad 1958, av den kvinnliga författaren Yang Mo, född 1914.

Hur stålet härdades, en social-realistisk roman av den sovjetiske författaren Nikolaj Ostrovskij (1904‒1936), som skildrar kärlekssagan mellan Pavel Korchagin och Tonia Toumanova mot bakgrunden av det sovjetiska inbördeskriget.

Den röda lyktan (Hongdengji) är titeln på en av de ”mönsteroperor” som under kulturrevolutionen introducerades av Jiang Qing, ledaren av De fyras gäng.

Dagbräckning (Poxiaoji) är titeln på en roman av Li Xiaoming, född 1920. Romanen, som publicerades 1965, skildrar gerillakriget i norra Kina på det sena 1930‒talet.

Trefamiljsgränden (Sanjiaxiang) är en roman av den mycket produktive författaren Ouyang Shan, född 1908. Romanen, som skildrar tre besläktade men samhällsmässigt olika kantonesiska familjers öden på 1930‒talet, publicerades 1959. Romanen är framför allt uppskattad för dess fina skildringar av skilda miljöer i det kantonesiska samhället.

Mo Yan 2: FRUKTAN OCH HOPP

莫言2 : 恐懼和希望
Förutom svält och ensamhet var fruktan det som gjorde det starkaste intrycket på mig i min barndom.
Jag föddes i en undangömd och efterbliven bondby som jag lämnade först när jag hade fyllt tjugoett år. Till den trakten kom elektriciteten först på 1980‒talet. Innan dess fick vi lysa oss med oljelampor, fotogenlampor och vaxljus. Vaxljus var en lyxvara, som bara kunde tändas vid nyår och andra stora högtider. Till vardags fick vi använda oljelampor eller fotogenlampor. Under en mycket lång tid kunde man bara köpa fotogen mot kuponger och den var dessutom mycket dyr. Det betydde att man inte fick slösa med den hur som helst. Det hände en gång när vi åt kvällsmat att jag bad att vi skulle tända lampan. Min mor blev arg och fräste åt mig: ”Här tänds ingen lampa! Du lär väl inte stoppa maten i näsborrarna heller!” Det hade hon rätt i, för trots att vi inte tände lampan, stoppade vi faktiskt maten i munnen och inte i näsborrarna. 
På den tiden var byn becksvart på kvällarna, det var så mörkt att man inte kunde urskilja sina fem fingrar, när man sträckte ut handen framför sig. För att få de långa kvällarna att gå brukade de vuxna berätta historier om spöken och häxor för barnen. I de berättelserna kunde alla växter och djur förvandlas till människor och de ägde också förmågan att styra människors vilja. De vuxna berättade historierna med så stort allvar att vi trodde på dem. De historierna gjorde oss inte bara rädda, de jagade också upp oss: ju mer vi lyssnade desto räddare blev vi, och ju räddare vi blev, desto mer ville vi höra. Många författare har inspirerats av historier som deras farföräldrar har berättat för dem och jag är självfallet inget undantag. När jag nu tänker tillbaka på den tiden förstår jag att de mörka kvällar då jag lyssnade till gamlingarnas historier tjänade som mina första lektioner i litteratur. Jag tror att anledningen till att Danmark har frambragt en sagoberättare som H.C. Andersen är att det inte fanns elektricitet på den tiden, och dessutom är ju nätterna långa i Danmark. Upplysta rum skapar inga sagor och inte heller några skrämmande spökhistorier. När jag helt nyligen besökte min hemby, fann jag att byns barn, liksom storstädernas, tillbragte kvällarna framför teven i ett upplyst rum. Jag vet att kvällar med sagor och spökhistorier hör till det förgångna, och att den rädsla som drabbade mig när jag var liten inte drabbar dagens barn. De kanske också kan bli rädda, men deras rädsla är av ett annat slag än min.
I mina farföräldrars berättelser kunde rävhonor ofta förvandlas till vackra kvinnor, som gifte sig med en fattig student. Väldiga träd kunde förvandlas till gubbar, som spatserade på gatan, och en gammal sköldpadda, som simmade i floden, kunde förvandlas till en kraftig karl, som söp och åt kött på marknaden. En tupp kunde förvandla sig till en ståtlig ung man, som blev förälskad i husbondens vackra dotter. Berättelsen om en tupp, som förvandlade sig till en ståtlig ung man, är den vackraste, och samtidigt den mest skrämmande av farmors historier. Farmor berättade om en familj, som hade en enda dotter, som var utsökt vacker. När hon hade nått giftasåldern, bad hennes föräldrar en äktenskapsmäklare att leta rätt på en familj, som hade en giftasvuxen son. Men hur rik familjen än var, och hur ståtlig den unge mannen än tedde sig, vägrade flickan att gifta sig med honom. Modern, som började undra hur det var fatt med dottern, vaktade i smyg på henne. Och verkligen! När natten var sen och alla hade gått till vila, hörde hon från dotterns rum det ljud som ett älskande par ger ifrån sig. Modern förhörde sin dotter, som var nödd att erkänna. Dottern berättade att en ståtlig ung man varje natt, när naturens alla pipor hade slutat spela, kom för att ligga med henne. Hon berättade också att den unge mannen var klädd i den mest sällsamma dräkt som gav ifrån sig en vacker glans, vackrare än siden och brokad. Modern invigde dottern i en hemlig plan. När den ståtlige ynglingen nästa natt besökte flickan, gömde hon den vackra dräkten i klädkistan. När det dagades, steg den unge mannen upp och kunde inte hitta sina kläder. Hur han än bönföll flickan, vägrade hon att ge dem till honom. Ynglingen, som inte hade något val, gav sig sorgsen iväg. Den natten blåste det upp en våldsam snöstorm och nordanvinden vrålade. När hönsburen öppnades på morgonen, skuttade en spritt språngande naken tupp ut. När modern befallde sin dotter att öppna klädkistan, fann de att den var full av fjädrar och dun. ‒ När jag nu tänker på den historien, finner jag den mycket vacker. Den skulle lätt kunna skrivas om till ett drama som handlar om den fria kärleken mellan ett ungt par. Men när jag som liten hade fått höra den historien, greps jag av fruktan för tuppen i hönshuset. Och när jag på vägen mötte en ståtlig ung man, undrade jag alltid om han kanske var en förvandlad tupp. Farmor berättade också att det fanns ett litet djur, som kunde härma en människas röst. Det ser ut som en vessla och i månljusa nätter klär det sig i en liten röd jacka och springer uppe på murkrönen, och sjunger gör den när den springer. Det är anledningen till att jag i månljusa nätter aldrig vågade höja blicken mot murkrönet. Min farfar berättade att det på stenbron bortom vår by fanns en demon, som skrattade ett iskallt skratt. Om du gick över den bron ensam, mitt i natten, kunde du känna hur någon bakom dig klappade dig på axeln och skrattade det där iskalla skrattet. Om du blixtsnabbt vände dig om, kunde du känna hur någon igen klappade dig på axeln och skrattade det där iskalla skrattet. Trots att ingen någonsin har sett hur den demonen ser ut, var det honom jag var mest rädd för. På 1970‒talet jobbade jag på en fabrik för bearbetning av bomull. På hemväg från nattskiftet måste jag passera den lilla stenbron. Om det var en månljus natt gick det an, men om natten var mörk, måste jag varje gång jag närmade mig brohuvudet sjunga för full hals och sedan hasta över bron. När jag kom hem, flämtade jag av ansträngning och kallsvetten hade trängt genom mina kläder. Den lilla stenbron var belägen en knapp fjärdingsväg från mitt hem. Min mor sa: ”Jag kunde höra din röst redan innan du hade kommit fram till byn.” På den tiden hade jag drabbats av målbrottet och min röst var ömsom gäll, ömsom grov och skiljde sig inte stort från djävulens vrål och vargens ylande. Min mor frågade: ”Varför hojtar du på det där viset när du kommer hem i sena natten?” Jag sa att jag var rädd. När min mor frågade vad jag var rädd för, sa jag att jag var rädd för den där demonen, som skrattade så iskallt. Min mor sa: ”Vad man bör frukta mest av allt här i världen är människan!” Trots att jag måste ge min mor rätt i detta, sjöng jag för full hals och sprang så fort jag kunde, när jag tog mig över den bron.
Jag har aldrig mött en demon eller annat otyg, som jag är så rädd för. Och ingen demon eller annat otyg har någonsin skadat mig. Men min rädsla för demoner och annat otyg rymmer också en förhoppning. Jag har mer än en gång hoppats få möta en rävhona, som har förvandlats till en vacker kvinna. Jag har också hoppats att en månljus natt få syn på några små djur som sjunger uppe på murkrönet. De som under de senaste årtiondena har skadat mig är människor. Och de som har fått mig att känna fruktan är också människor. Före 1980‒talet var Kina ett land fyllt av klasskamp. Både i städerna och på landsbygden fanns det en del människor, som av vissa absurda anledningar förtrycktes och övervakades av en del andra människor. Vissa barn, vilkas förfäder en gång hade varit relativt välbärgade, miste rätten att gå i skolan och självfallet också rätten att flytta till staden för att där leva ett drägligare liv. Vissa andra barn, vilkas förfäder hade varit fattiga, fick åtnjuta dessa rättigheter. Om det hade räckt med detta, hade det inte skapat någon fruktan. Vad som skapade fruktan var att dessa fattiga människor och deras barn, som åtnjöt dessa rättigheter, förtryckte och övervakade de ”rika” människor som de hade nedkämpat. Mina förfäder var en gång välbärgade (det innebär endast att de en gång i tiden ägde ett halvt tunnland jord och en vattenbuffel). Därför tvangs jag sluta skolan i femte klassen. Under många långa år var jag oerhört försiktig och vågade knappast öppna munnen av fruktan att skada mina föräldrar. När jag åtskilliga gånger hörde skriken från de ”dåliga element” som byns kadrer och deras hantlangare torterade i Partiets högkvarter blev jag fruktansvärt rädd. Den rädslan var bra mycket värre än den som demoner och annat otyg injagade i mig. Det var först då som jag till fullo förstod vad min mor hade menat med vad hon sa. Jag trodde tidigare att min mor hade menat att all världens vilda djur och demoner var rädda för människan. Men nu förstod jag att all världens vilda djur och demoner inte är lika skrämmande som vettlösa och samvetslösa människor. Visst finns det här i världen människor som har rivits av tigrar och vargar. Och visst finns det berättelser om människor som har skadats av demoner och annat otyg. Men det är människor som brutalt har tagit livet av miljoner av sina medmänniskor och det är människor som brutalt har misshandlat och torterat miljontals av sina medmänniskor. Och vad som har legaliserat detta grymma skeende är en korrupt politik. Och vad som har hyllat detta grymma skeende är ett sjukt samhälle.
Trots att kulturrevolutionens mörka årtionde avbröts för tjugo år sedan, och trots att klasskampen har avskaffats, har de lämnat spår hos sådana som mig, som har genomlidit den tiden. Varje gång jag återvänder till min hembygd, möter jag människor, som en gång härjade brutalt där. Trots att de möter mig med smicker och leende ansikten, kan jag inte låta bli att sänka huvudet, fylld av fruktan. När jag går förbi byggnaderna, där de en gång torterade sina offer, byggnader som nu är så förfallna att de håller på att rasa samman, går det kalla kårar längs min ryggrad. Det påminner mig om hur jag hojtande för full hals hastade över den där lilla stenbron, fast jag visste att det inte fanns någon demon där. 
När jag tänker tillbaka på det förflutna finner jag att jag var ett barn som led av hunger, ensamhet och rädsla. Jag har genomgått svåra lidanden utan att bli vare sig vansinnig eller depraverad, och jag har dessutom lyckats etablera mig som författare. Vad är det då som har stött mig under min långa vandring ur mörkret? Det är hoppet.
Under de år då jag inte kunde äta mig mätt och saknade kläder på kroppen hoppades jag komma över mat och kläder. Under den röda terrorns årtionde hoppades jag kunna vinna vänskap och tillgivenhet. Fruktan fick mig att sjunga för full hals och springa så fort benen bar mig. Fruktan gav mig också styrkan att fundera ut hur jag skulle kunna lämna min efterblivna hembygd. Vi hoppas att människan äntligen skall kunna bli kvitt sin fruktan, men fruktan är efterhängsen. I vår fruktan är hoppet ett ljus i mörkret, som lyser oss på vår väg framåt och som ger oss modet att besegra vår fruktan. Jag hoppas att den fruktan som skapas av onda människor skall minska i framtiden. Men den fruktan som sagor och spökhistorier skapar får inte försvinna, eftersom dessa historier i sig rymmer respekt för den okända världen och en förhoppning om en bättre tillvaro. De rymmer också frön till litteraturen och konsten.

KOMMENTARER:
Slutet av denna betraktelse rymmer besk samhällskritik. Ett talesätt bland dagens fastlandskinesiska kritiker lyder: ”Visst har vi yttrandefrihet i det här landet! Vi har ju Mo Yan och Yu Hua!” (Dessa två författare uppträdde på det Strindbergssymposium som anordnades vid Pekings universitet 2005).

Vad västerländska läsare kanske inte har klart för sig är de varierande grader av yttrandefrihet som tillkommer författare och som betingas av deras anknytningar. I det sammanhanget är författarförbund knutna till provinser och vissa större städer, som Peking, Shanghai och Nanjing, och underställda de provinsiella eller lokala myndigheterna, särskilt viktiga. Den kände och frispråkige författaren Su Tong tillhör Nanjings författarförbund, känt för sina liberala tendenser. Dessa författarförbund ser som sin uppgift att bevaka sina medlemmars intressen och är inte beredda att anamma centrala myndigheters syn på deras författarskap. Den frispråkige författaren Yu Hua, som inte tillhör inte något författarförbund, är mantalsskriven i staden Hangzhou, en betydande turistort. För några år sedan skänktes han av stadens styresmän en villa i staden, utan andra villkor än att han öppet tillstår att han är mantalsskriven i staden. En centralt dirigerad attack mot Yu Hua skulle av Hangzhous myndigheter betraktas som en inblandning i stadens angelägenheter. En annan faktor som spelar in i myndigheternas attityd gentemot författare är graden av uppskattning som deras verk har rönt i utlandet. Nobelkandidaten Oes ofta upprepade positiva uppskattning av Mo Yans verk spelar i det sammanhanget stor roll. Översättningar till främmande språk av en författares verk samt utgivning på taiwanesiska förlag ger också utslag. En annan betydelsefull faktor är att kadrer och byråkrater sällan har tid att intressera sig för skönlitteratur. 

Mo Yan 1 ：ATT LÄSA MED ÖRONEN

莫言1 :用耳朵閱讀
莫言在雪梨大學演講2001, 05

För några år sedan var jag tillsammans med ett antal andra författare inbjuden till en konferens i Taipei kring temat ”Erfarenheter från barndomens läsning”. Med undantag av mig själv var deltagarna i konferensen framstående författare, som hade mognat tidigt. En av dem hade vid fem års ålder läst Romansen om De tre kungadömena* och Färden till västern*; en annan hade vid sex års ålder börjat läsa Drömmar om röda gemak*, något som slog mig med häpnad och också fick mig att skämmas. I jämförelse med dem var jag i högsta grad okultiverad. När det var min tur att yttra mig sa jag: ”Medan ni djupdök i litteraturen, läste också jag. Men ni använde ögonen när ni läste, medan jag använde öronen.”
Jag måste förstås tillstå att också jag i min barndom läste några böcker. Men i bondbyn där jag bodde fanns det inte många böcker. När jag hade lyckats byta mitt slit på fältet mot några böcker, trodde jag i min enfald att jag hade läst all världens litteratur. När jag längre fram fick tillfälle att besöka ett bibliotek, begrep jag hur löjlig min inställning då hade varit.
När jag var tio år gammal var jag tvungen att sluta skolan och börja arbeta i jordbruket. Det viktigaste för mig på den tiden var att vattenbuffeln och fåren som jag vallade skulle slippa svälta och att fågelungarna, som jag matade i smyg, inte skulle bli uppätna av myror. På den tiden drömde jag inte om, och kunde inte heller föreställa mig, att jag några årtionden senare skulle bli författare på heltid. I min barndoms föreställningsvärld var författare lika dyrkansvärda och mäktiga som gudarna i Himlen. Sedan jag själv blev författare har jag begripit att författare inte är vare sig dyrkansvärda eller mäktiga, och att det till och med händer att de är uslare och obetydligare än vanliga människor.
När jag under de många och långa ungdomsår som jag tillbragte på landsbygden hade läst alla böcker som fanns i min egen by och i grannbyarna, förlorade jag kontakten med böckernas värld. Den kunskap som jag skaffade mig inhämtade jag med hjälp av öronen. Likt mängder av andra förefattare hade jag en farmor, som kunde berätta historier. Och likt mängder av andra författare närdes mitt litterära intresse av min farmors berättelser. Vad som gör mig särskilt stolt är att jag förutom en farmor, som kunde berätta historier, hade en farfar, som också kunde berätta historier, och att jag dessutom hade en gammelfarfar ‒ jag kallade honom så fast han egentligen var äldre bror till min farfar ‒ som var ännu bättre på att berätta historier. Förutom farmor, farfar och gammelfarfar fanns det i byn många åldringar som hade magen proppfull av historier. Under de årtionden som jag tillbragte tillsammans med dem fick jag ur deras mun höra oräkneliga skrönor.
Berättelserna de drog var mystiska och skrämmande, men också väldigt fascinerande. I dessa skrönor fanns ingen skarp gräns mellan levande och döda, och mellan djur och växter fanns det inte heller någon skarp gräns; det kunde till och med gå så långt att mängder av ting, som en sopborste, ett hårstrå eller en tappad tand, under vissa omständigheter kunde förvandlas till besjälade varelser. I deras skrönor hade de bortgångna alls inte gått långt bort, utan levde tillsammans med oss dödliga. De vakade över oss ur mörkret, skyddade oss och höll självfallet också uppsyn över oss. Detta gjorde att jag i barndomen avstod från en del hyss, eftersom jag fruktade att bestraffas av de avlidna förfäder som vakade över mig ur mörkret. Det kunde självfallet också hända att jag uträttade en del goda ting, eftersom jag var övertygad om att förr eller senare bli belönad av dem. I deras historier kunde de flesta djur ta mänsklig gestalt och umgås med människor: de kunde älska, gifta sig och sätta barn till världen. Min farmor berättade en gång en historia om kärleken mellan en tupp och en ung kvinna. Hon berättade om en familj, som hade en ung giftasvuxen dotter, som var mycket vacker. Hon uppvaktades av mängder av äktenskapsmäklare, men vägrade envist att gifta sig och förklarade att hon redan hade förälskat sig i en ståtlig ung man. Flickans mor, som hade bestämt sig för att undersöka hur det förhöll sig med detta, hörde en mansröst inifrån flickans rum, då natten var sen och alla andra hade gått och lagt sig, och den rösten lät särdeles fängslande. När det hade dagats, frågade modern sin dotter vem den mannen var och varifrån han kom. Flickan svarade att den unge mannen varje natt kom till henne och att han innan det dagades smög sin väg. Flickan berättade också att den unge mannen, varje gång han kom, var klädd i en glänsande dräkt. Modern befallde då sin dotter att gömma undan den där dräkten nästa gång den unge mannen besökte henne. När den unge mannen besökte flickan den natten, gömde hon hans dräkt i ett skåp. Strax före dagningen, när mannen måste ge sig av, kunde han inte hitta sin dräkt. Han bönföll då enträget flickan att ge honom dräkten, men flickan vägrade. När hönorna i byn började kackla, gav sig den unge mannen i väg, spritt språngande naken. När dagen hade grytt, öppnade modern luckan till hönshuset och fick syn på en väldig tupp, som rusade ut utan en fjäder på kroppen. Modern befallde sin dotter att öppna klädskåpet, men inte fanns där någon glänsande dräkt! Skåpet var fullt av fjäder och dun! ― Detta är den historia som gjorde det starkaste intrycket på mig i min barndom. Varenda gång jag efter att ha hört den historien såg en vacker tupp eller en ståtlig ung man fick jag för mig att det fanns ett märkligt samband dem emellan: om inte tuppen hade förvandlat sig till en ung man, så måste den unge mannen ha förvandlat sig till en tupp.
I en by omkring 300 li från min by bodde en gång Pu Songling*, som var en mästare på att skriva historier. När jag hade etablerat mig som författare, började jag läsa hans verk. Jag upptäckte då att jag i min barndom hade hört mängder av de historier som han har nedtecknat. Jag vet inte om Pu Songling har hört mina förfäder berätta de historierna eller om det är mina förfäder som har börjat berätta de historierna efter att ha läst hans bok. Nu är jag medveten om att Pu Songlings verk har ett nära samband med de historier jag hörde i min barndom.
De historier som min farfar och farmor och andra historieberättare av deras generation berättade handlade om spöken och häxor. Min fars och hans generations berättelser handlade om historiska gestalter. Men de historiska skeenden som min far berättade om var självfallet romantiserade och avvek helt från dem som läroböckerna redovisade. I den folkliga berättelsens historia finns ingen föreställning om klasser, och inte heller någon klasskamp. Den historien var i stället fylld av legender om hjältedyrkan och om ödets lek med människan. Endast de som ägde övernaturlig viljestyrka och övernaturliga krafter hamnade i den folkliga historia som i generationer fördes vidare från mun till mun. Under den långa processen bearbetades historierna oavbrutet. Legenderna i denna historia skiljde inte mellan vad som var rätt och vad som var orätt. En tjuv med enastående talanger, en utomordentligt djärv rövare och en utsökt vacker prostituerad fick alla plats i dessa historier. Och historieberättaren, som drog dessa skrönor, använde ett språk och ett tonfall, som tydligt visade i hur hög grad han uppskattade dessa usla varelser.
För några och tio år sedan, när jag skrev min roman Det röda fältet, hade jag redan blivit medveten om att man inte kan sätta tilltro till läroböckerna i historia, lika lite som man kan sätta tilltro till den muntligt traderade historien. När myndigheterna förvanskar historien sker det av politisk nödvändighet; när folkliga historieberättare romantiserar och mystifierar historien sker det av känslomässiga skäl. Som författare är jag självfallet mer benägen att lita till den folkliga historiens legender och hämta min näring från dem. Eftersom ett litterärt verk måste vädja till läsarens känslor, måste författaren berätta fängslande och medryckande historier. Och när han gör det, måste han skapa raska människor, som i sin livsstil avviker från den vanliga människan. I det verkliga livet har sådana människor nästan upphört att existera, men i min fars och hans generations berättelser vimlar det av dem. Min far berättade en gång om en avlägsen släkting som i en enda måltid satte i sig en halv oxe och femtio stora brödkakor. Hans glupska aptit hängde självfallet samman med hans väldiga kroppskrafter. Min far berättade att den mannen en gång hakade upp en hästkärra och hästen på sin bärstång och bar dem två fjärdingsväg. Jag vet mycket väl att det inte fanns någon sådan avlägsen släkting i vår familj. När min far påstod det, var det för att stärka skrönans trovärdighet. Det är en teknik som historieberättare nyttjar och som jag själv begagnade mig av när jag skrev Det röda fältet. I den romanens första kapitel skrev jag: ”Min far, som stammade från en rövarsläkt, anslöt sig till min farfar Yu Zhan’aos kompani för att lägga sig i försåt för japanernas motoriserade förband …”. I själva verket var min farfar en utomordentligt skicklig snickare och min far var en hederlig bonde som drog sig för att slakta en höna. När min roman hade publicerats, blev min far väldigt ledsen och sa att jag hade svärtat ner honom. Men då sa jag: ”Att skriva en roman, det är som att dra en skröna. Har du inte själv berättat för mig hur den där avlägsne släktingen en gång satte i sig en halv oxe?” När min far hade hört min förklaring, fattade han vad jag menade. Den förklaringen hade avslöjat hemligheten med romanskrivandet: att skriva en roman är att dra en skröna och att ljuga efter bästa förmåga!
I själva verket är det inte bara äldre personer, som kan dra en skröna. Det händer att unga människor och till och med barn kan den konsten. När jag var tio och några år gammal hörde jag en femårig grannpojke berätta en historia, som jag ännu inte har glömt. En cirkusbjörn sa en gång till en cirkusapa att han tänkte rymma. ”Här har du väl det bra”, sa apan, ”varför vill du rymma?” Björnen svarade: ”Du har det bra, du”, sa björnen, ”din husbonde tycker om dig och matar dig med äpplen och bananer varenda dag. Men jag tvingas äta kli vareviga dag; en järnkedja är fäst kring min hals och min husbonde pryglar mig varje dag med en läderpiska. Jag har fått nog av det här livet och det är därför som jag tänker rymma.” ”Lyckades han rymma?” frågade jag. ”Nej”, svarade pojken. ”Varför då”, frågade jag. ”Apan skvallrade för björnens husbonde!” svarade pojken.
Under den långa tid som jag läste med öronen tog jag starkt intryck av lokala operaföreställningar, och framför allt av den variant som spelades i min hemtrakt och som kallades ”Maoqiang”. Den operavariantens röster är både vackra och sorgsna och föreställningarna är väldigt speciella och ger en sann skildring av lokalbefolkningens lidande. Melodierna från Maoqiang ledsagade mig under hela min ungdom. Under de perioder då jordbruket vilade, formades en operatrupp i byn och det hände att jag själv uppträdde på scenen och då oftast som en clown, som inte behövde klä ut sig. Lokala operor är mycket enkla och lättfattliga och texterna är fyllda av en stark doft av det verkliga livet. Det är mycket möjligt att dessa texter har skänkt nytt liv åt romanernas överkultiverade språk. I den roman som jag just har skrivit färdig, Sandelträstraffet, har jag experimenterat med ett språk som lånat drag av operatexter.
Förutom att lyssna till läten som strömmar ur andra människors munnar lyssnar jag självfallet också spänt till naturens röster, som dånet av den framvällande stormvågen, ljudet av växande växter och djurens skilda läten. Något som jag aldrig någonsin kommer att glömma är kväkandet av gröna grodor, som har samlats i tusental. De utgör en mäktig kör, med klara och öronbedövande stämmor. Grodornas gröna ryggar och den gröna huden kring deras lungor, som stundom sväller och stundom dras samman, täcker hela vattenytan. Den anblicken, som dröjer kvar i mitt inre, får mig att skälva av frossa.
Jag saknar visserligen kultur, men genom att lyssna, genom att läsa med öronen, har jag lagt en grund för mitt skrivande. Jag tror att jag genom att ha ägnat tjugo år av mitt liv åt att läsa med öronen har uppammat ett intimt samband mellan mig själv och naturen, uppammat min egen inställning till historien och till moraliska föreställningar. Men vad som är ännu viktigare är att mitt lyssnande har uppammat min förmåga att fantisera och att envist hålla fast vid mitt barnasinne. Jag är övertygad om att fantasin är en produkt av fattigdom och en karg miljö. I stora städer som Peking och Shanghai kan människor skaffa sig kunskap, men knappast någon fantasi, framför allt inte den fantasi som är kopplad till litteraturen och konsten. Att jag har blivit den författare jag är och att jag skriver sådana böcker som jag gör med min egen metod är intimt förknippat med min läsning med öronen, som sysselsatte mig under tjugo år. Att jag kan fortsätta att skriva och att jag kan göra det med ett himlastormande självförtroende beror på att jag förlitar mig på den rikt flödande källa som läsandet med öronen har ställt till mitt förfogande.
Konsten att skriva med näsan, som skulle kräva ytterligare ett föredrag, vill jag här beröra i några få ord. Att skriva med näsan innebär självfallet inte att man sticker två gåspennor i näsborrarna. Vad jag vill säga är att när jag sätter mig ner för att skriva har jag kanske inga tankar i huvudet. Efter en stund mobiliserar jag medvetet mina minnen och intryck av dofter och det gör det möjligt för mig att personligen närvara vid det skeende som jag skildrar och också låta mina läsare personligen närvara vid detta skeende. Vad författaren i själva verket mobiliserar när han skriver är inte endast minnen och intryck av dofter, han måste också mobilisera synen, hörseln, luktsinnet och känseln och all den fantasi som dessa sinnesintryck ger upphov till, för att därmed fylla sitt verk med rika och lätt förståeliga skildringar av färger och bilder, ljud och melodier, bittra och milda smaker, mjukhet och hårdhet, kyla och värme. Allt detta måste självfallet förverkligas genom ett för ämnet väl avpassat och vackert språk. En god roman kan hos läsaren framkalla känslan att han vandrar in i en by, besöker en marknad eller en faktiskt existerande familj. En god roman kan få den ivrige läsaren att beblanda sig med personerna i romanen, lära sig att älska dem, hata dem, leva för dem och dö för dem.
Att skriva en sådan roman är inte lätt. Jag anstränger mig träget för att lära mig den konsten.

KOMMENTARER:
Romansen om De tre kungadömena (Sanguozhi yanyi) räknas som en av Kinas fem klassiska romaner. Verket, vars äldsta bevarade version går tillbaka till 1522, är skrivet på en lätt moderniserad form av det klassiska kinesiska skriftspråket (wenyan) och ger en romantiserad skildring av skeenden under De tre kungadömenas tid (220‒264 e.Kr.). Enskilda episoder ur romanen har under tidernas lopp gett upphov till en mängd mycket populära operor. Verkets stora anhopning av historiska och fiktiva gestalter, samt de invecklade intrigerna, gör att det svårligen kan presenteras i en njutbar översättning för västerländska läsare. Verket har dock i dess helhet översatts till engelska av C.H. Brewitt-Taylor under titeln Romance of the Three Kingdoms (1925), omtryckt med en instruktiv inledning av Roy Andrew Miller (1959).


Romanen Färden till Västern (Xiyouji), som har tillskrivits Wu Cheng’en (1500‒1582), skildrar den kinesiske buddhistmunken Xuanzangs pilgrimsfärd till Indien för att hämta de heliga skrifterna. I följe har han Sun Wukong (Kung Markatta), en apa med starka magiska krafter, en före detta fältmarskalk i Den himmelske härskarens armé, som till straff för sitt oblyga hånglande med Mångudinnan tvangs återfödas i en anskrämlig galts gestalt samt en något gåtfull Sandmunk. Verkets skildring av de omaka pilgrimernas öden och äventyr interfolieras av en utsökt naturlyrik, som får Wu Chengen att framstå som en av sin tids främsta skalder. En förkortad översättning av sinologen och poeten Arthur Waley (Monkey, Folk Novel of China, 1943), utelämnar märkligt nog de poetiska avsnitten. En utmärkt översättning till engelska har presterats av Anthony Yu (The Journey to the West, 1977‒1983). Göran Malmqvist har presenterat en oavkortad översättning till svenska (Färden till Västern).

Romanen Drömmar om röda gemak (Hongloumeng), som räknas som den främsta av Kinas fem klassiska romaner, tillskriven Cao Xueqin (1715‒1763), skildrar en förmögen och inflytelserik familjs uppgång och fall under Qing-dynastin (1644‒1912). Verkets första 80 kapitel har på ett mästerligt vis översatts av David Hawkes, som övergav sin professur vid Oxford University för att översätta romanen, och dess sista 40 kapitel av Hawkes’ svärson John Minford (The Story of the Stone). På svenska föreligger Drömmar om röda gemak, utmärkt översatt av Pär Bergman, pensionerad lektor i svenska vid Sollentuna gymnasium, prisbelönad av Svenska Akademien och Vetenskapsakademien.

Pu Songling (1640‒1715) sammanställde 1679 en mängd muntliga berättelser om spöken, kvinnliga rävandar och annat otyg i samlingen Liaozhai zhiyi (Märkliga berättelser från Lättjans studerkammare). Av någon anledning valde han att skriva dessa berättelser på det moderniserade klassiska skriftspråket wenyan. Verket föreligger i en antikverad översättning av Herbert A. Giles (Strange Stories from a Chinese Studio, 1880). En utmärkt avkortad översättning till franska föreligger i Yves Hervouet, et.al., Countes extraordinaires du Pavillon du Loisir (1969).