Skolgossen Bernhard Karlgren som översättare av klassisk grekisk lyrik

Som elev i Jönköpings Högre Allmänna Läroverk i början av förra seklet presterade Bernhard Karlgren tolkningar av klassisk grekisk lyrik, som enligt min mening väl tål jämförelse med dem som senare skulle presteras av framstående tolkare som Emil Zilliacus (1878-1961) och Ivar Harrie (1899-1973). Dessa tolkningar visar att den unge gymnasisten ägde stor lyhördhet inte endast för språkljuden i de småländska dialekterna, som han också undersökte under skolåren, utan även för det svenska språkets prosodiska särdrag och dessas funktion i metriken.

I gymnasistföreningen Modersmålsvännens tidskrift Lyktgubben (1907) framträder Bernhard Karlgren som översättare av ”Helleniska dikter, fritt tolkade efter Anakreon, Sapfo, Theognis. Mimnermos samt Anakreontea”. Samlingen, som innehåller tio dikttolkningar, inleds av ett Anacreonteum, skrivet på den för Anakreon och hans härmare typiska jambiska dimetern.

Jag ärnade att kväda

Om Hellas’ forna hjältar,

Om Kadmos och Atriden.

Men djupt ur lyrans inre
Det tonade om älskog.
Jag strängade den åter
Med hårda, bistra strängar;
Om Herakles’ bedrifter
Jag sjöng, men strax ett eko
Af kärleken förnam jag.
Så faren väl, I hjältar
Från forna tider alle!
Utur min lyra klinga
Blott spröda kärlekstoner.

Dikten har översatts av bland andra Johan Tranér (1770-1835), kyrkoherde, skald och framstående latinist:

Jag ville Atrevs söner,

Jag ville Kadmos sjunga;

Men lutans spända senor

Mig endast kärlek klinga.

Jag bytte nyss om strängar

Och lyrans hela rustning,

I uppsåt att Herakles’

Bedrifter sjunga – Lyran

Gaf genljud blott af kärlek.

Så faren väl, I hjältar.

Jag lemnar er. –Min lyra

Blott sjunger om eroter.

Anakreons sånger från grekiskan, (3:e utgåvan, 1868)

Tranér,vars översättning är omkring åttio år äldre än Bernhard Karlgrens, behövde inte befara att hans läsare skulle ha svårt att hämta fram Atrevs’ söner och Kadmos ur minnets glömska. Bernhard Karlgren finner det däremot nödvändigt att i två inledande verser förklara att dessa herrar var ”Hellas’ forna hjältar”.

Den följande dikten, på åttastavig trokeisk vers, har tillskrivits Anakreon:

Svårt jag finner det att älska

Svårt är ock att icke älska,

Svårare att genom livet

Bära obesvarad kärlek.

Även dessa verser, som inleder Anakreons ode 46, har översatts av Tranér, som i den fjärde versen visar bristande känsla för originalets trokeiska struktur:

Hårdt det är att icke älska

Hårdt är även det att älska:

Hårdast är af allt, att sakna

I sin kärlek återkärlek.

Den tredje dikten, på hexameter, har tillskrivits Sapfo:

Liksom en rodnande frukt på den yttersta bågnande grenen 

Väcker vandrarens lystnad men ej kan nås av hans händer,

Älskade, så är ock du vidt höjd öfver männernas åtrå!

Bernhard Karlgrens tolkning ter sig långt friare än Jesper Svenbros:

Liksom när äpplet rodnat på högsta grenen i trädet,

högst på dess högsta gren, och äppelplockarna glömt det

 --Nej, de har inte glömt: det var omöjligt för dem att nå det!

Sapfo & Alkaios. Eros skakar mig (2013--)

Dikten har också översatts av Carl Rupert Nyblom: 

Alldeles som sötäpplet blir rödt ut på spetsen av grenen,

Ytterst på grenarnas spets, der av äppelplockarn det glömdes,

Nej, det glömdes väl ej, men han hade blott ej kunnat nå det.

Dikter från främmande länder (1876)

I Thor Langes (1851-1915) rimmade översättning av samma dikt till danska har originalets meter gått helt förlorad:

Laengst ude vugger Aeblet sig, det modne, söde, smucke,

paa Kvisten, som skjöd höjest op af alle Kviste smaa.

Maaske blev Aeblet glemt af den, hvis Hand det skulle plucke?

Nej, ingen har det Aeblet glemt, men ingen kan det naa.

Aeldre Graesk Lyrik, Köbenhavn:Kleins Forlag 1903.

Den femte dikten, på jambisk dimeter, ingår i samlingen Anacreontea, som består av ofta senantika smådikter i Anakreons stil. Professor Jerker Blomqvist, som har identifierat dikten, påpekar att Bernhard Karlgren har utelämnat fyra inledningsrader och för övrigt utökat den, så att originalets återstående tolv rader har blivit femton. Den pryde tolkarens vers ”Ditt diadem av silver” rymmer i originalet en hänvisning till den älskades bysthållare:

O vore jag en spegel

Att alltid i din närhet

Få dina blickar fånga!

En kostbar purpurklädnad,

Att du mig städse bure!

Din dryck jag ville blifva

Att fukta dina läppar,

En ljuflig välluktsbalsam

Att nalkas dina lemmar,

Ditt diadem av silver,

Ditt tunga, gyllne halsband!
Jag skulle säll mig skatta,
Om blott jag finge vara
En fin sandal att trampas
Af dina täcka fötter!

Den sjätte dikten, på glykoneisk meter, är av Anakreon:

Liten jungfru med solskensblick,

All min håg står till dig, men du

Anar ej, att din späda hand

Tyglar hela mitt sinne!

Emil Zilliacus tolkning av denna dikt går i mitt tycke inte upp mot Bernhard Karlgrens:

Sköna gosse med jungfrublick,

dig jag söker, du hör mig ej:

anar icke att du min själ,

styr med härskarens tyglar.

Grekisk lyrik, Stockholm: Hugo Gebers förlag, (1945)

I Tranérs tolkning våldför sig den fjärde versen på originalets meter:

Pilt, du med flickliga blicken, pilt!

Dig jag söker. – Du hör mig ej.

Nej, du vet ej, att öfver mig

Och mitt hjerta du välde har.

Den sjunde dikten, på elegiskt distikon, har tillskrivits Theognis:

Flicka! Vatten och eld äro oförenliga makter:

Så kunna vi ej nå enhet i kärlek och tro.

Den åttonde dikten, en alkaisk strof, har jag inte kunnat identifiera:

Den unga hinden ilar i smidigt lopp

Med skygga blickar fram genom skogens snår.

Så står du för min åsyn, flicka!

Blygt är ditt skick och förnämt att skåda.

Den nionde dikten, en sapfisk strof, har tillskrivits Sapfo:

Stjärnors skara bleknar, då Lunas anlet

Blickar silfverskimrande ned på jorden.

Så i tärnors skara du alla bländar

Mäktig i skönhet.

Dikten har översatts av Emil Zilliacus:

Hastigt bleknar stjärnornas ljusa strålglans

kring den fagra månen, när denna låter

ned på jorden strömma sin fullhets klara

silverne skimmer.

Grekisk lyrik, Stockholm: Hugo Gebers förlag, tredje upplagan 1945

Dikten har också översatts av Jesper Svenbro:

Alla Stjärnor runtom den vackra Månen

döljer sina tindrande klara blickar

varje gång hon strålar med allt sitt ljus på

jorden inunder.

Sapfo & Alkaios.Eros skakar mig (2013)

Samlingens tionde och sista dikt, på elegiskt distikon, har tillskrivits Mimnermos:

Blifve döden min gäst, när ej du mig leker i hågen,

Älskogs leende nymf, kärlekens gyllene mö!

Gudarnas sällhet åt människors barn du skänker i skönhet;

Fager är ungdomens ros, vuxen i vår och i vind.

Bitter är åldringens lott, när han hatad och hånad af alla,

Tärd af saknad och sorg, vandrar sin ensliga stig.

Kärlekens skimrande ängd för honom har slutit sin fägring,

Fjärran ifrån honom flytt lefnadens glädje och glans.

Skolgossen Bernhard nöjde sig inte med att översätta vad andra skrivit. Redan när han gick i tredje klassen i läroverket (1900/1901) skrev han ett versdrama, Det gyllene vädursskinnet, som enligt hans egen uppgift var ämnat ett bli en ny Frithiofs saga. Dramat, som aldrig fullbordades, består av sex avsnitt: ”Offerfesten”, ”Skinnet i Kolkis”, ”Jasons beslut”, ”Argonauternas färd till Kolkis”, ”Jason i Kolkis”, samt ”Jason och Medea”. För det första avsnittet, som består av tretton fyrradiga rimmade strofer, har den elvaårige skalden valt en fyrfotad vers, i regel bestående av tre daktyler följda av en troké:

Säg mig, förstår du, hvad gudarna vilja

Med denna hemska, förödande pina?

Hellre de finge från lifvet mig skilja

Än att mitt folk skall af armod förtvina.

En variant av denna meter utnyttjar skalden i det andra avsnittet, som består av fyra strofer om vardera tio rimmade verser. I den första strofen får vi följa konungabarnen Frixus och Hella på deras färd mot Kolkis:

Här de nu flögo mot främmande länder,

gyllene vädur sväfvade lätt.

Frixus höll krampaktigt fast sina händer,

Hella satt fri på sitt lekande sätt.

Plötsligt hon bländas av guldskinnets sken,

vinden omkring henne susande hven,

vågorna dån hon inunder sig hörde,

svindlande föll hon i böljornas famn.

Frixus den gyllene väduren förde

fram emot Kolkis främmande hamn.

Det tredje avsnittet, ”Jasons beslut”, som består av tolv fyrradiga rimmade strofer, är avfattat på en effektiv rimmad blankvers. Avsnittets första strof lyder så här:

Vid denna tid till konung Iolkos hade

kung Pelias, som för att makten få,

om broderns störtande sitt rådslag lade

och därför samvetsfrid ej kunde nå.

Argonauternas äventyrliga färd till Kolkis skildras i det fjärde avsnittet, som består av tio rimmade strofer av olika längd. Strofernas skiftande metrar bidrar till att förhöja den dramatiska spänningen:

Hän mot Kolkis de nu foro

öfver Österhafvets salt:

lockelser och faror voro

dem i vägen öfverallt.

Fördt av svekfulla gudinnor

skeppet emot Lemnos far,

uppå ön, blott bodd af kvinnor,

hjältarna sig dröja kvar.

Heracles blev vred,

gick till stranden ned,

ville ensam fara.

Han en yngling såg

uppå trotsig våg

i stor sjönöd vara.

Där en hafsnymf honom tager

till sig ned i djupa sjön.

Heracles till hjälp nu drager

lockad af hans klagobön.

Under tiden Jason väcker

hjältarna och dädan far,

om ett dygn man först upptäcker

att den store lämnats kvar.

Genom det femte avsnittet, ”Jason i Kolkis”, ekar rytmen från de fyra första verserna i ”Vindarnas kör” ur Lycksalighetens Ö:

Går genom staden

och åskådarraden

upp emot slottet den utvalda hop;

stridsrop där skalla

stämmor befalla

hundarna hetsas med slag och med rop.

Bernhard, som redan som ung pojke var mycket musikintresserad, hade troligen hört tonsättningen av Atterboms dikt, skapad av Nils Peter Möller (1803-60), kantor vid Lunds domkyrka. Det är inte helt omöjligt att han också kan ha hört samma melodi sjungas till Arbetets söner på 1:a majdemonstrationer i Jönköping.

Det sjätte och sista avsnittet, ”Jason och Medea”, som är avfattat på en formfulländad hexameter med flera effektfulla versbindningar, förtjänar att citeras in extenso:

Hör hvad ljuflig musik, som tonar i månklara natten

bortifrån hjältarnas skepp, det vidtberyktade Argo!

Orfeus det var som sjöng, den gudaingifne sångarn,

lockade ock ur gyllene sträng det klingande välljud,

hvilket i smidiga vågor flöt mot sofvande staden.

Jason på stranden gick att söka gudarnas tempel,

då han ser för sig en syn, hvars like han aldrig skådat.

Aietes dotter det är, en mystisk trolldomsprästinna,

sköna Medea där går, i en dräkt av guldkantadt siden

och med sitt mörkbruna hår, som svallar kring blottade skuldror.

Ensam hon trodde hon var, men dock utaf Jason hon följdes,

tänd utaf kärlekens eld, som brann uti modiga hjärtat.

Bort mot Hekates lund hon styr sina steg, och i skuggan

af en ofantlig ek hon tyst böjer knä, och att bedja

nu hon begynner med svag men dock för den lyssnande hörbar

stämma, som borde beveka den mest obeveklige gudom.

”Du, som himmel och haf och jorden och månen befaller,

stora Hekate, som allt i din hand genom trolldomen äger,

dig jag beder om hjälp att besegra min häftiga känsla,

ty med gudomliga medel allén kan min kärlek betvingas

Icke tycka jag bör, att min faders uppdrag för farlig

är för en främmande prins, som helt fräckt vill oss skinnet beröva.

Underlåta jag kan dock ej, att din hjälp, o, Hekate,

utbedja för min vän, den modige, bildsköna Jason.

Hätsk emot honom jag vara ej kan, ehuru jag bör det.

Släck, o Hekate, den eld, hvaraf häftigt mitt hjärta förbränner,

honom ej älska jag får, då min fader av undergång hotas.

Jasons död må på gudar bero. Dock utan att älska

kan jag dock bidraga till att ifrån fördärfvet han räddas.

Under sin enastående forskarbana, som sträckte sig över sju decennier, ägnade Bernhard Karlgren mycken tid åt en filologisk och språkhistorisk bearbetning av verket Shijing, Sångernas bok, en antologi bestående av 305 sånger från den första hälften av det första årtusendet före vår tideräknings början. Dessa studier spelade stor roll för hans rekonstruktion av den arkaiska kinesiskans fonetiska struktur. Den strängt upptagne språkforskaren gav sig inte tid till att prestera en litterär översättning av verket. Hade han valt att göra det, skulle resultatet helt visst blivit lysande.