Översättarens inledning till Lin Haiyins roman Min Barndoms Peking, Stockholm: Bokförlaget Wanzhi, 2015

Lin Haiyin (1918-2001), vars familj stammar från Taiwan, växte upp i Peking. Efter journalistutbildning där tjänstgjorde hon som reporter vid en dagstidning. 1948 återvände hon till Taiwan, där hon inledde en karriär som kulturjournalist, författare och förläggare. Under åren 1953-1963 tjänade hon som kulturchef vid Taiwans största dagstidning (Lianhe Bao) och spelade en viktig roll som introduktör av unga taiwanesiska författare. 1967 startade hon tidskriften Chun wenxue (Sann litteratur) och året därpå ett bokförlag med samma namn. Hennes litterära produktion omfattar nio volymer essäer, tre romaner, fem novellsamlingar, sex volymer barn- och ungdomslitteratur samt ett drama.

    Verket Chengnan jiushi (Forna tilldragelser i södra Peking) innehåller sex berättelser, baserade på författarinnans minnen från barndomen, vilka kan läsas separat och också sammanlänkas till en svit. Boken, som utkom 1960 och har omtryckts i många upplagor, har vunnit stor spridning i både Taiwan och Folkrepubliken Kina, där den också har filmatiserats. Den illustreras av akvareller, målade av den framstående konstnären Guan Weixin (1940-), hedersledamot av The Royal British Society of Water-Colour Painters.

    I de första två berättelserna är Yingzi, författarens alter ego, sex år gammal och har ännu inte börjat i småskolan. Den sista berättelsen skildrar hur den tolvåriga Yingzi efter skolavslutningen i småskolans sjätte klass återvänder hem för att finna att hennes far, som länge har lidit av tuberkulos, har gått bort. Berättelserna skildrar med en vuxen människas språk, men med barnets spontana inlevelse, föräldrarna, syskonen och tjänarna i hemmet, några tragiska människoöden, episoder från skolan och livfyllda glimtar av gatulivet i den begränsade del av staden Peking, som utgjorde Yingzis värld.

    Yingzi är den äldsta dottern i familjen. Under de sex år som berättelserna spänner över hinner hennes mor sätta ytterligare fyra barn till världen, tre flickebarn och en lillebror. Storasyster Yingzi är ett ganska lillgammalt, egensinnigt och mycket självständigt flickebarn, som gärna hunsar sina yngre syskon. Hon är intelligent och nyfiken på livet och har stundom svårt för att acceptera de krav som hennes stränge far ställer på sina barn. Hon har också fått sin beskärda del av den skoningslösa grymhet som kännetecknar barn i hennes ålder och som kommer till uttryck i hennes skildring av de stackars eleverna i operaskolan.

    I republikens tolfte år (1923), då Yingzi var fem år gammal, lämnade familjen Taiwan och flyttade till Peking. Familjens första bostad där var en siheyuan, en kringbyggd gård, typisk för det forna Peking, som låg i Himmelträdets gränd utanför Det följsamma styrets port (Shunzhimen) i den del av södra Peking som kallas Kinesstaden. Under de följande sex åren flyttade familjen flera gånger — till Nya Förhängets gränd (Xinlian hutong), Storgatan vid Tigerbron (Hufangqiao dajie) och Liangfamiljens park [Liangjiayuan) —, som alla var belägna inom ett begränsat område väster om Himmelsbron (Tianqiao). Himmelsbron, på den tiden ett av de livligaste och mest fascinerande områdena i Peking, låg strax väster om Himmelens altare (Tiantan) och omedelbart norr om Åkerbrukets altare (Xiannongtan). Himmelsbron har fått sitt namn av den marmorbro som under Mingdynastien byggdes över ett vattendrag i området och som avsåg att underlätta kejsarens årliga besök vid Himmelens altare. Senare dränerades området och marken höjdes. När Yingzi besökte området fanns endast balustraden kvar av den en gång så mäktiga bron.

    Norr om Himmelsbron löpte Östra Folksamväldets gränd (Dongjiao-minxiang), där de flesta utländska beskickningarna var belägna.

    Författarinnan skildrar livfullt gatulivet söder om Främre porten. Mängder av gatumånglare bjöd ut sina varor — kanderade frukter, knäck, piroger, ångade vetebullar och andra läckerheter — och lumpsamlare bytte tändstickor och grönglaserade tallrikar mot avlagda kläder, skor och husgeråd av alla de slag. Bakom de grå murar som kantade stadens trånga gränder (hutong) gömde sig vackra gårdar som kringgärdade blomstrande trädgårdar.

    Området Himmelsbron — och hela staden Peking — delades i två hälfter av en linje som från Den eviga pacificeringens port (Yongdingmen) i söder sträckte sig norrut och passerade genom Främre porten (Qianmen), Porten som vetter mot söder (Zhengyangmen), Den himmelska fridens port (Tiananmen) och Förbjudna staden.

    Strax utanför Det följsamma styrets port löpte, och löper fortfarande, Glasyrtegelfabrikens gata (Liulichang), uppkallad efter en fabrik som förr i världen framställde glasyrtegel för de kejserliga palatsen. Norr därom låg Arrendetorget, stadens förnämsta centrum för antikviteter och antikvariat, där det varje år, från den första till den femtonde dagen i årets första månad, anordnades en marknad dit allt folket i staden, och dess omgivningar, flockades. Yingzis skola låg i närheten av Arrendetorget och hon måste därför ha varit väl förtrogen med omgivningarna.

    Söder om Glasyrtegelfabrikens gata låg Grönsaksmarknaden (Caishikou), som under Manchudynastien tjänade som avrättningsplats. Det var troligen dit som de dödsdömda brottslingar och revolutionära studenter var på väg som Yingzi från sin port iakttog när de bakbundna forslades gatan fram på flakvagnar. Om de politiska striderna mellan de rivaliserande krigsherrar som på den tiden kämpade om makten i Peking visste Yingzi självfallet ingenting.

    I den västra delen av Himmelsbron låg Södra nöjesfältet, som hade etablerats 1918 och där Yingzi tillsammans med sina föräldrar stundom bevistade teater- och varietéföreställningar. Men den park som i allra högsta grad fascinerade Yingzi var Tredje prinsens park, som låg två kilometer utanför den nordvästra stadsporten (Xizhimen), där Pekings zoologiska trädgård nu är belägen. Parken, som hade anlagts av en son till Manchudynastiens grundare, vilken regerade under regeringsperioden Shunzhi (1644-1661), övertogs senare av en yngre bror till kejsaren av Xianfeng-perioden (1851-1862) och kallades därför Tredje prinsens park. Xian-feng-kejsarens andra gemål, Cixi, som aldrig snålade med statens tillgångar, spenderade som änkekejsarinna stora summor på att försköna parken. Änkekejsarinnans gunstling, den höge ämbetsmannen Duan Fang, hemförde från en resa till Europa som han företog under åren 1902 och 1903 en mängd djur och fåglar som han skänkte sin härskarinna, varefter parken döptes om till De tiotusen djurens park (Wanshengyuan). Västerländska missionssällskap har all anledning att minnas Duan Fang med tacksamhet för hans vägran att åtlyda den befallning som änkekejsarinnan utfärdade under boxarupproret år 1900 att låta döda samtliga missionärer i provinsen Shaanxi, för vilken Duan Fang då tjänade som ståthållare. När Yingzi besökte parken på 1920-talet hade de flesta av de "tiotusen" djuren hunnit dö av svält och vanvård. I gengäld kunde parken bjuda på förlustelser av alla de slag och där spelades både traditionell kinesisk opera och modern talteater, som några år tidigare hade introducerats i Kina. Särskilt fascinerad tycks Yingzi ha varit av de två jättelika eunucker som vaktade stora porten till parken, av vilka den ene mätte sju fot och sex tum och den andre var endast två tum kortare i rocken.

    Yingzis far, som stammade från Taiwan och talade den dialekt från södra provinsen Fujian som är den förhärskande där, var affärsman och familjen hade det tydligen mycket bra ställt. Han synes ha varit en sträng — och stundom både häftig och oresonlig— familjefar, som stundom såg djupt i glaset och därtill hade ögonen öppna för kvinnlig fägring. Yingzi, som gärna tjuvlyssnade till de äldres samtal, säger sig ha hört sin mor berätta för en väninna att fadern — när familjen bodde i Japan — inte sällan tillbragte nätterna i staden Yokohamas nöjeskvarter, varifrån han på morgonkröken återvände hem, lindrigt nykter. När den åttaåriga Yingzi upptäcker att hennes far kastar längtande blickar på Tant Lan, konkubin till en av faderns vänner, som har tagit sin tillflykt till Yingzis familj, lyckas hon med utstuderade metoder få konkubinen intresserad i Dexian, en ung student vid Pekings universitet (som Yingzi egentligen hjärtligt avskyr för hans högdragna sätt) och avvärjer därmed hotet mot familjelyckan. Hon vet också att inkassera belöningen för sin ädla gärning. Ingen som har kännedom om den brytning mellan det gamla och det nya som kännetecknade det tidiga 1920- talets Kina blir förvånad över att studenten Dexian skänker den unga och sköna "Tant Lan" ett exemplar av Ibsens Ett dockhem i syftet att vidga hennes horisont.

    Yingzis mor, som stammade från provinsen Fujian, lärde sig aldrig att behärska Pekingdialekten, något som synes ha irriterat Yingzi. Modern spelar en relativt underordnad roll i Yingzis berättelser. Som så ofta var fallet i förmögna familjer på den tiden var det familjens trotjänare som skänkte barnen den kärlek och ömhet som de traktade efter.

    Amah Song, en ung bondkvinna, har lämnat sin enfaldige och tölpaktige man, sin femårige son och sin nyfödda dotter för att tjäna som amma till Yingzis yngre syster och därmed bidra till sin egen familjs uppehälle. Uppfödd på landsbygden är hon väl förtrogen med folklig läkekonst och vet att rädisskal som klistrats vid tinningarna hjälper mot huvudvärk, och att aska från rökelsekaret i Krigsgudens tempel, strax nedanför Främre porten, botar åkommor som förorsakats av onda dunster. Porträttet av den kloka, rådiga och självuppoffrande trotjänarinnan, som drabbas av en dubbel sorg, är tecknat med stor kärlek.

    Huian-härbärget, som låg i närheten av familjens bostad i Himmelträdets gränd, var ursprungligen avsett att hysa unga män från staden Huian i den sydöstra delen av provinsen Fujian, som önskade studera vid något av Pekings universitet. Det fanns många härbärgen -av det slaget i Peking och även många härbärgen som kunde erbjuda medlemmar av samma skrå tak över huvudet under deras tillfälliga vistelse i huvudstaden.

    Den unga kvinnan Xiuzhen. vars far tjänar som vaktmästare i Huian-härbärget, har övergivits av sin älskare, en student vid Pekinguniversitetet. Den "oäkting" som hon sätter till världen får dela det öde som har drabbat oräkneliga kinesiska flickebarn i Kinas långa historia: det nyfödda flickebarnet sätts ut nedanför Den samfällda förvandlingens port att ätas upp av vilda hundar eller — om Gudarna så vill — att hittas av någon vänlig själ som förbarmar sig över det och låter det leva. För en västerländsk läsare kan "Dåren" (Xiuzhen) framstå som alltför overklig och skildringen av hennes olyckliga öde synas alltför mättad av sentimentalitet. Men hennes öde är fast förankrat i den kinesiska verkligheten.

    Yingzis "Tant Lan", som är tjugofem år gammal, livlig och vacker, skiljer sig helt från de andra kvinnorna i berättelserna. Hon stammar från staden Suzhou i den sydliga provinsen Jiangsu (som är berömd för sina vackra kvinnor) och blev tydligen tidigt faderlös. När hon är tre år gammal säljer hennes mor henne till en man som tar henne med sig till Peking, där hon, så snart hon har nått upp i tonåren, får tjäna på en av de många bordellerna i området kring Himmelsbron. Efter några års hårt slit som prostituerad blir hon friköpt av en man som är fyrtio år äldre än hon själv och som tar henne till sig som sin konkubin. Trots sin bakgrund framstår hon som en gladlynt, godhjärtad och generös människa. Hon har därtill många färdigheter och är lika flink med kniven när det gäller att skära till en genomskinlig lykta av en vattenmelon som hon är med händerna när det gäller att kavla opium och stoppa opiumpipan åt Yingzis far. Översättaren hoppas innerligt att hon blev lycklig tillsammans med den unge studenten Dexian som den beskäftiga Yinzi lyckas para ihop henne med.

Sammantagna ger skildringarna en bild av ett Peking som inte längre finns. Området söder om Främre porten har efter 1949 jämnats med marken och den tidigare bebyggelsen har ersatts av arkitektoniska skapelser som bättre rimmar med den folkdemokratiska ideologin. Ingen av de stadsportar som författaren omnämner finns kvar. Vad som en gång var en av världens vackraste städer har inom loppet av några få årtionden ödelagts av stadsplanerare som helt saknar känsla för tradition och kultur.

Lin Haiyin (1918-2001)
Min barndoms Peking
Översättning av Göran Malmqvist

Stockholm: Bokförlaget Wanzhi 2015

Ett storartat kulturutbyte

Under en ganska lång period har det varit svårt att förmå svenska bokförlag att satsa på översättningar av kinesisk och annan utomeuropeisk skönlitteratur. Någon har sagt att luckorna i de svenska översättningarna av kinesisk litteratur är så stora att de inte syns. 

Det var därför med stor glädje som jag välkomnade nyheten att den driftige kinesiske företagaren Li Shaoying valt att starta ett bokförlag i Sverige. Li Shaoying, som driver en framgångsrik reklamverksamhet i Kina, saknar erfarenhet som förläggare. Trots detta har han, driven av sitt starka intresse för litteratur och sin önskan att förmedla kännedom om kinesisk litteratur till svenska läsare, valt att presentera, inte enskilda verk av enskilda författare, utan hela författarskap. Sedan starten 2011 har Li Shaoyings förlag Jinring gett ut tre romaner av Zhang Wei, en av Kinas främsta författare och definitivt den mest produktive bland dem. 

Utöver de tre verk av Zhang Wei som redan har getts ut befann sig, till helt nyligen, ytterligare två verk av samme författare under utgivning. Om den utgivningen hade kunnat fullföljas, hade Li Shaoyings förlag intagit en helt unik ställning bland europeiska förlag.

Zhang Wei, född 1956, debuterade som författare i slutet av 1970-talet och har sedan dess publicerat ett hundratal titlar, längre och kortare romaner, noveller, essäer och längre diktsviter. Liksom Nobelpristagaren Mo Yan hör han hemma i provinsen Shandong, där klassiska berättartraditioner har levt kvar till vår tid. Till de verk av Zhang Wei som Li Shaoyings förlag har gett ut, hör Guchuan, Det gamla fartyget, från 1987, skickligt översatt av Anna Gustafsson Chen, en av Svenska Akademien flerfaldigt belönad översättare. Anna Gustafsson Chens översättning, som omfattar 523 sidor, utkom 2013. Romanen ger en dramatisk och stundom gruvlig skildring av livet och maktkampen i Shandong-köpingen Wali och en lika gruvlig skildring av det kollektiva vanvett som har kallats kulturrevolutionen. Howard Goldblatt, en av USA:s främsta kännare av samtida kinesisk litteratur, skriver: ”Zhang Wei är en av Kinas bästa och mest respekterade författare. Det tog honom nästan 28 år att färdigställa Det gamla fartyget och romanen blev ett banbrytande verk både vad gäller innehåll och form.” Liu Zaifu, f.d. chef för institutet för kinesisk litteratur vid Kinas akademi för samhällsvetenskaper skriver: ”Det kinesiska folkets andliga tragedi och den mänskliga existensens svårigheter avspeglas på ett gripande sätt i en liten köping vid namn Wali. Över raderna och orden i Det gamla fartyget svävar en nästan religiös känsla av skuld och botgörelse.”

1992 utkom Zhang Weis andra stora roman Jiuyue yuyan , Septemberfabel, en mäktig skröna som skildrar det hårda livet och människornas slit i en isolerad bondby strax före och efter det kommunistiska maktövertagandet. Chen Sihe, professor vid Fudan-universitetet i Shanghai och en ledande kritiker, skriver: ”Septemberfabel är ett storverk inom modern kinesisk litteratur av ett slag som det bara förekommer ett fåtal av under ett århundrade.” Liksom Mo Yans och flera andra kinesiska författares verk röjer romanen Septemberfabel inflytanden från både William Faulkner och Gabriel García Márquez. Verket, som har kommit att betraktas som en av de viktigaste kinesiska romanerna från 1990-talet, har av sinologen Lennart Lundberg på ett förtjänstfullt sätt översatts till svenska under titeln Septemberfabel (2014). Översättningen omfattar 494 sidor.

Ett tredje verk av Zhang Wei med översättningstiteln Landstrykerskan och som omfattar 512 sidor, har översatts av YuSie Rundkvist Chou och beräknas utkomma i slutet juli 2015.

Flera av Zhang Wei s verk har förutom till svenska översatts till engelska, tyska, franska och japanska. Hans senaste storverk från 2011 Ni zai Gaoyuanshang, Livet på Höglandet, omfattar inte mindre än tio volymer. För detta verk belönades Zhang Wei med Mao Dun-priset, Kinas högsta litterära utmärkelse.

Utöver sin verksamhet som förläggare har Li Shaoying intresserat sig för och spelat en viktig roll för genomförandet av ett helt unikt elevutbyte mellan Stockholms internationella Montessoriskola och skolor i Kina. Montessoriskolan är en förskola med 200 barn i åldrarna ett till och med fem år och en grundskola med 500 elever från förskoleklass upp till och med årskurs nio. Skolan har internationell inriktning med ett särskilt fokus mot Kina. Det innebär att alla elever från tre års ålder studerar kinesiska. Studierna avslutas i årskurs nio med att eleverna reser till Kina på en längre studieresa. Via sitt företag Jinring International AB har Li Shaoying och hans hustru Ping Wang organiserat kompetensutvecklingen av detta utbyte och arrangerat aktiviteter för skolans elever vid deras besök i Kina. Skolans rektor Jill Nilsson har i en skrivelse till Migrationsverket av den 1 september 2014 förklarat att Li Shaoyings kompetens och kunskap är unik i Sverige och ovärderlig för Montessoriskolans internationellt inriktade verksamhet. Så vitt jag kan bedöma är detta elevutbyte helt unikt även internationellt sett.

* * *

Det är utomordentligt beklagligt att Li Shaoyings förläggarverksamhet nu måste upphöra. Anledningen därtill är att Migrationsverket har beslutat att inte förlänga hans uppehålls-och arbetstillstånd och kräva att han inom fyra veckor frivilligt lämnar landet.

De huvudsakliga fakta i målet är följande.

Migrationsverket beviljade den 17 februari 2011 Li Shaoying arbets-och uppehållstillstånd samt hans hustru Ping Wang och sonen Wang Yitai Li uppehållstillstånd för perioden 2011-03-01 till 2013-02-28. Li Shaoying anlände till Sverige i juni 2011. Den adertonde januari 2013 ansökte han om fortsatt arbets-och uppehållstillstånd. Hans hustru och son ansökte samtidigt om förlängt uppehållstillstånd som medföljande familjemedlemar. Migrationsverket beslöt den 4 juli 2014 att avslå dessa, i Li Shaoyings fall med den huvudsakliga motiveringen att hans arbetsgivare i Sverige hade försummat att teckna de nödvändiga försäkringarna för honom. När Li Shaoying hänvände sig till Migrationsdomstolen i Malmö med en begäran att målet återförvisades till Migrationsverket meddelade domstolen att skäl saknades därför.

Den 15 juni 2015 yrkade Li Shaoying att Migrationsöverdomstolen skulle meddela prövningstillstånd, bifalla överklagandet samt återförvisa målet till migrationsdomstolen i Malmö för förnyad prövning. I skrivelsen framhålls bland annat följande. När Migrationsverkets beslut att avslå Li Shaoyings ansökan fattades, hade denne svensk sjukförsäkring, trygghetsförsäkring, pensionsförsäkring och livförsäkring. Migrationsverket konstaterade att Li Shaoying inte hade varit täckt av det nödvändiga försäkringsskyddet under hela den föregående tillståndsperioden. Li Shaoyings arbetsgivare Jinring AB hade tecknat trygghets- och livförsäkring för honom i Sverige först från och med den 24 november 2011, och pensionsförsäkring och sjukförsäkring först från och med den 1 december 2011. Li Shaoyings förklaring att dröjsmålet att teckna svenska försäkringar delvis hängde samman med den långa tid som det tar för en tredjelandsmedborgare att erhålla ett svenskt personnummer har inte beaktats av Migrationsverket. Li Shaoyings arbetsgivare i Kina hade redan 1999 tecknat kinesisk sjukförsäkring för Li Shaoying, som även gällde i Sverige. Migrationsverket prövade aldrig om den försäkringen till sitt innehåll motsvarade svenska försäkringar. I stället drog Migrationsverket slutsatsen att den kinesiska försäkringen inte uppfyllde det absoluta kravet på att alla försäkringar måste ha tecknats av arbetsgivaren i Sverige. Trots uppmaningar från Li Shaoyings juridiska ombud har Migrationsverket inte lyckats identifiera en källa för denna absoluta regel i lagtext, rättspraxis eller doktrin.

Mina juridiska kunskaper, som huvudsakligen förvärvats genom tentamen i romersk rätt för den legendariske professorn Wilhelm Lundstedt vid Uppsala universitet (1944), är inte tillräckliga för att jag ska kunna bedöma halten av alla enskilda inlägg i den digra skriftväxlingen mellan Li Shaoyings juridiska ombud och Migrationsverket, Migrationsdomstolen och Migrationsöverdomstolen. Enligt min lekmannasyn är det enda brott som Li Shaoying kan anklagas för att han i det tidigaste skedet av sin verksamhet i Sverige försummat att teckna svenska försäkringar åt sig själv. Det har redan framhållits att detta delvis berodde på att det tar lång tid för utländska medborgare att skaffa sig svenskt personnummer, vilket är en förutsättning för att man ska kunna teckna svenska försäkringar.

I Migrationsöverdomstolensbeslut sägs: ”Prövningstillstånd ska meddelas om det är viktigt för ledningen av rättstillämpningen att överklagandet prövas av Migrationsöverdomstolen (prejudikatfall) eller det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet (extraordinära fall).”

Jag har full förståelse för att Migrationsöverdomstolen genom att vägra prövningstillstånd velat skapa ett prejudikatfall avsett att hindra horder av förmögna kinesiska företagare från att flockas till Sverige för att här bedriva förlagsverksamhet.

Vad gäller ”synnerliga skäl för överklagandet” skulle jag inte ha funnit det orimligt om Migrationsöverdomstolen hade valt att betrakta Li Shaoyings kulturfrämjande verksamhet som förläggare och hans eminenta stöd för det unika elevutbytet mellan svenska förskole- samt grundskoleelever och kinesiska skolelever som ”synnerliga skäl”. Detta begrepp förefaller mig delvis analogt med begreppet ”särskild anknytning”, som Migrationsdomstolen fäster stor vikt vid i sin dom: ” Shaoying Li äger en bostadsfastighet i Sverige. Utöver detta finns inte någon särskild anknytning. Kravet på ytterligare anknytning är motiverat med hänsyn till att det annars skulle vara möjligt att köpa sig ett uppehållstillstånd i Sverige genom att införskaffa en fastighet.” Det förefaller mig att såväl Migrationsverket som Migrationsdomstolen och Migrationsöverdomstolen har drabbats av en släng av ”Gula faran” som i början av 1900-talet härjade i nord-Europa och som för en lång tid framöver kom att snedvrida synen på Kina.

Migrationsöverdomstolens beslut får inte överklagas. Nu återstår endast att ropa i öknen!

* * *

Låt mig till sist anföra några lekmannafunderingar kring ärendet.

Är det orimligt att anta att den nedvärdering av kulturella värden som i allt högre utsträckning karaktäriserar dagens svenska samhälle och som inte sällan kommer till uttryck i våra beslutfattares bedömningar ännu inte har vunnit insteg i mindre perifera europeiska länder?

Är det orimligt att anta att Europadomstolen skulle vägra att dela Migrationsdomstolens uppfattning att Li Shaoying utöver innehavet av en bostadsfastighet i Sverige saknar särskild anknytning till landet?

Är det orimligt att anta att Europadomstolen skulle vägra att dela Migrationsöverdomstolens uppfattning att det saknas synnerliga skäl att pröva överklagandet?

Göran Malmqvist

Djursholm den 9 juli 2015