Svenska kinaforskare

Nog är det bra märkligt att slumpen har haft en oerhört stor betydelse för de avgjort största forskningsinsatserna inom den svenska forskningen rörande Kina och den kinesiska kulturen, insatser som har rönt stor uppmärksamhet över hela världen, inte minst i Kina.

Johan Gunnar Andersson (”Kina-Gunnar”) hade studerat vid Uppsala universitet, där han 1905 blev docent i geologi. Under åren 1901-03 deltog han i Otto Nordenskjölds  antarktiska expediton. 1906 utnämndes han till professor och chef för Sveriges geologiska undersökningar. 1914 begärde han tjänstledighet för att tillträda tjänsten som den kinesiska regeringens rådgivare i gruvangelägenheter, en tjänst som han uppehöll till 1924. Under sina geologiska undersökningar i Kina gjorde Andersson i närheten av byn Yangshao i provinsen Henan 1921 rika fynd av artefakter och lergods från den yngre stenåldern.

Samma år, 1921, blev dåvarande kronprinsen Gustav Adolf ordförande i Kinakommittén, som hade bildats två år tidigare, på initiativ av bl amiralen Louis Palander af Vega, adlad för sina förtjänster som befälhavare på Adolf Erik Nordenskiölds fartyg under färden genom nordostpassagen 1878-1880. Kinakommitténs främsta uppgift var att stödja den forskning som Andersson bedrev i Kina. 

Under grävningarna i Kina lyckades Andersson och hans kinesiska medhjälpare lokalisera och undersöka inte färre än femtio förhistoriska fyndorter. När J.G. Andersson 1925 återvände till Sverige förde han med sig en stor mängd förhistoriska artefakter. Enligt en överenskommelse med de kinesiska myndigheterna skulle åtskilliga av dessa, sedan de vetenskapligt bearbetats i Sverige, återlämnas till Kina, vilket också skedde. Tyvärr gick stora delar av det återsända materialet förlorat under kampen mot de japanska inkräktarna på 1930-talet.

1925 utnämndes J.G. Andersson till professor i geologi vid Stockholm högskola. Samma år erbjöd sig Kinakommittén att till svenska staten överlåta vissa av de värdefulla samlingar som Andersson hade hemfört från Kina. Följande år bemyndigade Kung. Maj:t Vitterhetsakademien att för kronans räkning mottaga samlingarna samt utnämnde samtidigt Andersson  till professor i östasiatisk arkeologi och föreståndare för östasiatiska samlingarna.

Under sin tid som föreståndare för Östasiatiska Samlingarna författade Andersson att stort antal avhandlingar rörande Kinas förhistoria, vilka banade väg för utforskandet av den yngre stenåldern. 1939 efterträddes J.G. Andersson av Bernhard Karlgren  som  föreståndare för Östasiatiska Samlingarna.

Min vördade lärare Bernhard Karlgren var den störste sinolog som någonsin har plöjt de sinologiska forskningsfälten. Hans vetenskapliga bana inleddes redan i de yngre tonåren, när han var elev vid Jönköpings Högre Allmänna Läroverk, där hans far var adjunkt i latin och grekiska. Av sin äldre bror Anton, som sedermera blev chefredaktör för Dagens Nyheter och slutade sin karriär som professor i slaviska språk vid Köpenhamns universitet , hade Bernhard Karlgren fått lära sig att behärska det svenska landsmålsalfabetet. Det utomordentliga instrumentet använde han i sina undersökningar av landsmålen i Mo och Tveta härader i närheten av hemstaden Jönköping. Redan 1904, när Bernhard var femton år, började han undersöka landsmålen i trakterna kring Taberg, där familjen tillbragte sommarloven. Resultaten av hans gedigna forskningar redovisades 1908 i Svenska landsmål och svenska folkliv och väckte stor uppmärksamhet i lärda nordistkretsar.

Det var Bernhard Karlgrens brinnande intresse för fonetik och dialektforskning som fick honom att resa till Kina 1910, året före den revolution som skulle störta kejsardömet. Med sig i bagaget hade han de förmodligen ganska ytliga kunskaper i det kinesiska språket som han hade inhämtat under några månaders studier vid universitetet i St Petersburg. Efter ankomsten till Shanghai, dit han hade färdats med en lastbåt från Göteborg, begav han sig till staden Taiyuan i den nordkinesiska provinsen Shanxi. Där undervisade han i ett och ett halvt år vid det kejserliga universitetet. All sin lediga tid använde han åt att utforska nordkinesiska dialekter. Genom att applicera den jämförande språkforskningens metoder på sitt oerhört omfattande dialektmaterial, och med hjälp av vissa fonologiska arbeten från 600-talet och 1100-talet e.Kr., lyckades Karlgren rekonstruera det fonologiska systemet i det kinesiska språk som talades i början av 600-talet. Resultaten av hans forskningar redovisades i Etudes sur la phonologie chinoise (1915-1926). Denna enastående bragd gjorde honom internationellt känd som världens störste sinolog.

Under mina många vistelser i Kina, som sträcker sig över snart sextio år, har jag inte träffat en enda bildad kines som saknar kännedom om Karlgren och hans gärning. Vid mitt första besök i Kina, som ung student under åren 1948-50, fann jag att portarna till vetenskapliga arkiv stod vidöppna för en lärjunge till Bernhard Karlgren.

Karlgren nöjde sig inte med att ha rekonstruerat det kinesiska språket från 600-talet efter vår tideräknings början. Med hjälp av rimorden i Shijing (Sångernas bok), från den första hälften av 1000-talet f. Kr.och vissa särdrag i den kinesiska skriften, lyckades han rekonstruera uttalet i det kinesiska språket från omkring 600 f.Kr. Hans resultat redovisades i en stor mäng skrifter under åren 1928 till 1940, och framför allt i lexikonet Grammata Serica (1940). Samtliga Kargrens språkvetenskapliga avhandlingar översattes tidigt till både kinesiska och japanska och har kommit att tjäna som utgångspunkt för utforskandet av det kinesiska språkets historia.

Även Karlgrens textkritiska och filologiska forskningsresultat framstår som milstolpar i sinologiens historia. Det är först tack vare Karlgrens textkritiska och filologiska undersökningar som den kinesiska litteraturens äldsta urkunder (Sångernas bok och Dokumentens bok) nu kan läsas med full förståelse. Hans filologiska undersökningar omfattar stora delar av litteraturen före vår tideräknings början. 

Efter att 1939 ha tillträtt tjänsten som föreståndare för Östasiatiska samlingarna började han med hjälp av språkvetenskaplig och filologisk metodik utforska de fornkinesiska bronskärlens ornamentik Hans forskningar på det området ledde till en omvärdering av de fornkinesiska bronsernas kronologi.

Karlgrens lexikografiska studier omfattar nära två tusen kvartosidor och avslutades först året innan han gick bort. 

Karlgren författade aldrig något systematiskt arbete över den kinesiska grammatiken. Men även på detta område framstår hans insatser som banbrytande. Kinesiskan beskrivs vanligen som ett isolerande språk, vilket innebär att ordens funktioner i satsen inte markeras av förändringar i ordens form. De kinesiska orden saknar alltså böjningar. Men redan 1918 kunde han visa att det fornkinesiska språket kännetecknades av kasus-distinktioner. Han lyckades också påvisa förekomsten av grammatiskt skilda dialekter i fornkinesiskan.

Med få undantag avstod Karlgren från att recensera andra forskares arbeten. Det största undantaget är hans monumentala avhandling Legends and cults in ancient China (1946), i vilket verk han med stor stränghet går till rätta med en mängd forskares uttolkningar av de fornkinesiska texterna. Detta arbete, vars utformning gör det utomordentligt svårgenomträngligt, har inte rönt den uppmärksamhet som det förtjänar.

Liksom många andra stora vetenskapsmän var Kargren en framstående populärvetenskaplig författare. Till hans populärvetenskapliga verk hör Ordet och pennan i Mittens rike (1918), Philology and ancient China (1926), Från Kinas tankevärld (1929) och Från Kinas språkvärld (1946). Det är betecknande att även dessa populärvetenskapliga skrifter har översatts till både kinesiska och japanska.

1995 utgav jag en biografi över min lärare Bernhard Karlgren, under titeln Bernhard Karlgren. Ett forskarporträtt. I det arbetet behandlar jag inte endast Karlgrens liv och gärning utan också andra framstående sinologer från den första hälften av 1900-talet. Under arbetet på den biografin ställde jag mig ofta frågan: ”Vart har alla jättar på det språkvetenskapligt-humanistiska området tagit vägen?” Beror det kanske på de krav på sträng specialisering som den moderna tiden kräver? Eller på den alltmer betungande administrativa börda som dagens akademiker dignar under? Jag har själv inget svar på de frågorna. Men ett är jag övertygad om, och det oroar mig: till trots för de enorma tekniska framsteg som kännetecknar vår moderna värld, kommer den aldrig någonsin att frambringa en humanistisk forskare av Bernhard Karlgrens kaliber.

Johan Gunnar Andersson