Fem kortromaner ur samlingen Min guldfisk älskar att sjunga Mozart av Pilgrimen från Den sydliga sluttningen

Noas ark

När Vår Herre klev upp ur sin molnsäng på morgonkvisten var Han på mäkta dåligt humör. Änglarna hade hållit igång halva natten och spelat harpa så att Han knappt hade fått en blund i ögonen. Dessutom hade Han tandvärk. Han tog kikaren, som hängde ovanför sänggaveln, och betraktade jorden som Han själv hade skapat och på det hela taget hade varit ganska nöjd med. När Han såg hur människorna därnere på jorden bar sig åt, blev Han på ännu sämre humör. Somliga låg och drog sig i sina sängar fast solen hade hunnit en bra bit över himlaranden, andra slogs och söp och illfänades på det gruvligaste. Just som Vår Herre började ångra att Han hade skapat Adam och Eva såg Han i sin kikare hur Noa och hans tre söner plöjde sin jord och hur Noas hustru lukade sina trädgårdsland.

Efter frukosten begav sig Vår Herre ner till jorden och sökte upp Noa. ”Detta ska du veta”, sa Han, ”att nästa måndag tänker jag sända ner en syndaflod över jorden, som kommer att dränka allt levande. Nu ska du och dina söner bygga en ark och den ska vara 150 meter lång, 25 meter bred och 15 meter hög. När arken är färdigbyggd ska du välja ett par av alla levande varelser, en hanne och en hona, och leda dem ombord på arken. Du ska också ta med alla slags plantor, örter och spannmål. Väl ombord på arken får inget djur äta något levande kräk, till och med lejonen och vargarna måste hålla sig till vegetarisk kost. När vattnet småningom har sjunkit undan ska du släppa i land djuren, som sedan får skaffa sig föda bäst de kan.”

Noa skulle visserligen snart fylla 600 år, men han var frisk och stark. När arken var färdig befallde Noa och hans söner djuren att ställa upp sig på rad, två och två, och gå ombord. Noas hustru ansvarade för plantorna, örterna och spannmålen. Det sista hon gjorde var att knåda ihop 58 316 piroger med vegetarisk fyllning, som de skulle kalasa på under seglatsen. Just som hon klev över landgången med sina älskade rosbuskar i famnen fick hon syn på två bladlöss, som skamlöst käkade på knopparna. ”Kors”, skrek hon, ”nu ska ni få se på annat, era fördömda kräk!” Men innan hon hann nypa ihjäl bladlössen började nyckelpigorna skrika i högan sky: ”Låt dem leva, snälla mor! Utan bladlöss kommer vi nyckelpigor att svälta ihjäl!” ”Låt gå”, sa fru Noa till bladlössen, ”om ni lovar att lämna knopparna i fred under seglatsen, så ska jag låta er leva.”

Har man sett på maken! Den första natten ombord sov lammen sött bakom ryggen på lejonen. De två nyckelpigorna och de två bladlössen satt på däck och spelade poker.

Vår Herre, för vilken intet är förborgat, gladdes i sitt hjärta. Plötsligt märkte Han att tandvärken hade gått över.

Om kråkors intelligens

I morse, när jag åt min frukost i köket, lyssnade jag till ett radioföredrag som handlade om kråkors intelligens. Då det var vackert väder lät jag dörren till balkongen stå öppen. När kråkan, som satt på balkongräcket, hade lyssnat till föredraget, sa den: ”Ha! Den där dumbommen vet inte vad han talar om! Att bara påstå att kråkor är lika intelligenta som apor, va! Det ska du ha klart för dig att vi kråkor är bra mycket intelligentare än till och med ni människor. Du som är Kinakännare vet väl att det är nio av vårt släkte som vareviga dag forslar solen över himlavalvet och på kvällen låter den vila i Fusang-trädet nedanför västra horisonten. Nobelprisen ska ju delas ut ’åt dem som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta’. Snacka om nytta! Om inte vi kråkor dag in och dag ut släpade solen över himlavalvet, skulle allt levande på jorden snart frysa ihjäl. Jag tycker att samtliga Nobelpris, utom det litterära, vartenda år borde tillfalla någon framstående företrädare för vårt släkte.”

När kråkan märkte att jag inte reagerade fortsatte den: ”Det var väl för sina biografiska arbeten som Churchill fick Nobelpriset i litteratur, va? Om jag skrev min släkts historia, skulle du då kunna tänka dig att nominera mig till priset?” Jag stängde balkongdörren och struntade i kråkan, som satt kvar en lång stund och svor ve och förbannelse över mig.

Att tappa bort saker och ting

Jag vet att jag har tappat bort någonting, men kan inte komma på vad det var och inte heller var jag tappade det. Om det rör sig om något gripbart så går det väl an. Det kvittar ju om det är någonting stort eller någonting litet, när jag väl har letat rätt på det vet jag med en gång att det tillhör mig. Men om det skulle vara en känsla, eller ett minne? Hur ska jag kunna veta att just den känslan eller det minnet tillhör mig? Alla människor har ju känslor och minnen. Om jag skulle leta rätt på och lägga mig till med en känsla eller ett minne som tillhör någon annan, då gjorde jag mig väl skyldig till stöld?

Det händer att man drömmer att man har tappat något. När man vaknar på morgonen kommer man ihåg att man har drömt och kanske också att man har drömt att man har tappat något. Men när man sitter vid frukostbordet har man glömt att man drömde.

Jag drömde inte i går natt. Jag kan därför inte ha tappat något i drömmen. Men var kan jag ha tappat det? Jag måste fortsätta att leta, fortsätta att leta …

Kan det vara sant, tro?

Kan det verkligen vara sant? Jag frågade gumman i gatukommittén, som ju håller uppsikt över alla hushåll i vår gränd här i Peking, och hon påstod att det absolut var sant. Hennes yngre systers make har en gammal vän, vars hustru hade sett det med egna ögon. Jag har också frågat gubben som bor i huset mitt emot och han påstod också att det var sant. Fast han hade förstås inte sett det med egna ögon (han är ganska skumögd och i går var det nära att han blev överkörd av en lastbil). Men hörseln är det inget fel på, sa han. När jag fick håret klippt i går frågade jag min frisör, som känner till allt som händer i den här delen av stan. ”Jämmer och elände!” sa han, ”man frågar sig vart den här världen är på väg. Något sådant skulle aldrig ha kunnat hända på den gamla goda tiden!”

Jag måste hålla med honom. Det är allt en bra sorglig historia!

Ekorren som tycker om att läsa

Ekorren, som varje morgon efter ett elegant skutt från oxeln vid husknuten landar på mitt balkongräcke, tycker mycket om att läsa. Varje gång jag går ut lämnar jag balkongdörren öppen för den ska kunna ta sig in i våningen och välja något att läsa. På sistone har den plöjt genom korrekturet till min senaste översättning, den kinesiske författaren Cao Naiqians roman När mörkret faller trängtar mitt hjärta till dig. Romanen handlar om det karga livet i en nordkinesisk bergsby under kulturrevolutionen. Författaren har på ett skickligt sätt återgivit fattigböndernas utomordentligt grovkorniga språk. När ekorren hade läst boken till slut började den späcka sitt tal med de gruvligaste svordomar. Jag förklarade att det låter förfärligt illa när ekorrar svär och att den borde hyfsa sitt språk. ”Cao Naiqian då?” sa ekorren. ”Han svär ju så att det osar om sidorna!” ”Nej, min vän”, sa jag, ”Cao Naiqian svär inte. Han är en blid och bildad herre, som aldrig skulle ta så fula ord i sin mun. Det är fattigbönderna i bergsbyn som svär.”

När ekorren hade läst alla fem volymerna av min översättning av den kinesiska romanen Färden till Västern, som skildrar en kinesisk pilgrims underbara äventyr på färden till Indien, utbrast den: ”Författaren till den skrönan tror visst att han kan lura i läsaren vad som helst! Inte kan väl en vit häst prata heller!” Märkligt nog hade jag själv inte kommit på hur orimlig den skrönan är.

Svenska kinaforskare

Nog är det bra märkligt att slumpen har haft en oerhört stor betydelse för de avgjort största forskningsinsatserna inom den svenska forskningen rörande Kina och den kinesiska kulturen, insatser som har rönt stor uppmärksamhet över hela världen, inte minst i Kina.

Johan Gunnar Andersson (”Kina-Gunnar”) hade studerat vid Uppsala universitet, där han 1905 blev docent i geologi. Under åren 1901-03 deltog han i Otto Nordenskjölds  antarktiska expediton. 1906 utnämndes han till professor och chef för Sveriges geologiska undersökningar. 1914 begärde han tjänstledighet för att tillträda tjänsten som den kinesiska regeringens rådgivare i gruvangelägenheter, en tjänst som han uppehöll till 1924. Under sina geologiska undersökningar i Kina gjorde Andersson i närheten av byn Yangshao i provinsen Henan 1921 rika fynd av artefakter och lergods från den yngre stenåldern.

Samma år, 1921, blev dåvarande kronprinsen Gustav Adolf ordförande i Kinakommittén, som hade bildats två år tidigare, på initiativ av bl amiralen Louis Palander af Vega, adlad för sina förtjänster som befälhavare på Adolf Erik Nordenskiölds fartyg under färden genom nordostpassagen 1878-1880. Kinakommitténs främsta uppgift var att stödja den forskning som Andersson bedrev i Kina. 

Under grävningarna i Kina lyckades Andersson och hans kinesiska medhjälpare lokalisera och undersöka inte färre än femtio förhistoriska fyndorter. När J.G. Andersson 1925 återvände till Sverige förde han med sig en stor mängd förhistoriska artefakter. Enligt en överenskommelse med de kinesiska myndigheterna skulle åtskilliga av dessa, sedan de vetenskapligt bearbetats i Sverige, återlämnas till Kina, vilket också skedde. Tyvärr gick stora delar av det återsända materialet förlorat under kampen mot de japanska inkräktarna på 1930-talet.

1925 utnämndes J.G. Andersson till professor i geologi vid Stockholm högskola. Samma år erbjöd sig Kinakommittén att till svenska staten överlåta vissa av de värdefulla samlingar som Andersson hade hemfört från Kina. Följande år bemyndigade Kung. Maj:t Vitterhetsakademien att för kronans räkning mottaga samlingarna samt utnämnde samtidigt Andersson  till professor i östasiatisk arkeologi och föreståndare för östasiatiska samlingarna.

Under sin tid som föreståndare för Östasiatiska Samlingarna författade Andersson att stort antal avhandlingar rörande Kinas förhistoria, vilka banade väg för utforskandet av den yngre stenåldern. 1939 efterträddes J.G. Andersson av Bernhard Karlgren  som  föreståndare för Östasiatiska Samlingarna.

Min vördade lärare Bernhard Karlgren var den störste sinolog som någonsin har plöjt de sinologiska forskningsfälten. Hans vetenskapliga bana inleddes redan i de yngre tonåren, när han var elev vid Jönköpings Högre Allmänna Läroverk, där hans far var adjunkt i latin och grekiska. Av sin äldre bror Anton, som sedermera blev chefredaktör för Dagens Nyheter och slutade sin karriär som professor i slaviska språk vid Köpenhamns universitet , hade Bernhard Karlgren fått lära sig att behärska det svenska landsmålsalfabetet. Det utomordentliga instrumentet använde han i sina undersökningar av landsmålen i Mo och Tveta härader i närheten av hemstaden Jönköping. Redan 1904, när Bernhard var femton år, började han undersöka landsmålen i trakterna kring Taberg, där familjen tillbragte sommarloven. Resultaten av hans gedigna forskningar redovisades 1908 i Svenska landsmål och svenska folkliv och väckte stor uppmärksamhet i lärda nordistkretsar.

Det var Bernhard Karlgrens brinnande intresse för fonetik och dialektforskning som fick honom att resa till Kina 1910, året före den revolution som skulle störta kejsardömet. Med sig i bagaget hade han de förmodligen ganska ytliga kunskaper i det kinesiska språket som han hade inhämtat under några månaders studier vid universitetet i St Petersburg. Efter ankomsten till Shanghai, dit han hade färdats med en lastbåt från Göteborg, begav han sig till staden Taiyuan i den nordkinesiska provinsen Shanxi. Där undervisade han i ett och ett halvt år vid det kejserliga universitetet. All sin lediga tid använde han åt att utforska nordkinesiska dialekter. Genom att applicera den jämförande språkforskningens metoder på sitt oerhört omfattande dialektmaterial, och med hjälp av vissa fonologiska arbeten från 600-talet och 1100-talet e.Kr., lyckades Karlgren rekonstruera det fonologiska systemet i det kinesiska språk som talades i början av 600-talet. Resultaten av hans forskningar redovisades i Etudes sur la phonologie chinoise (1915-1926). Denna enastående bragd gjorde honom internationellt känd som världens störste sinolog.

Under mina många vistelser i Kina, som sträcker sig över snart sextio år, har jag inte träffat en enda bildad kines som saknar kännedom om Karlgren och hans gärning. Vid mitt första besök i Kina, som ung student under åren 1948-50, fann jag att portarna till vetenskapliga arkiv stod vidöppna för en lärjunge till Bernhard Karlgren.

Karlgren nöjde sig inte med att ha rekonstruerat det kinesiska språket från 600-talet efter vår tideräknings början. Med hjälp av rimorden i Shijing (Sångernas bok), från den första hälften av 1000-talet f. Kr.och vissa särdrag i den kinesiska skriften, lyckades han rekonstruera uttalet i det kinesiska språket från omkring 600 f.Kr. Hans resultat redovisades i en stor mäng skrifter under åren 1928 till 1940, och framför allt i lexikonet Grammata Serica (1940). Samtliga Kargrens språkvetenskapliga avhandlingar översattes tidigt till både kinesiska och japanska och har kommit att tjäna som utgångspunkt för utforskandet av det kinesiska språkets historia.

Även Karlgrens textkritiska och filologiska forskningsresultat framstår som milstolpar i sinologiens historia. Det är först tack vare Karlgrens textkritiska och filologiska undersökningar som den kinesiska litteraturens äldsta urkunder (Sångernas bok och Dokumentens bok) nu kan läsas med full förståelse. Hans filologiska undersökningar omfattar stora delar av litteraturen före vår tideräknings början. 

Efter att 1939 ha tillträtt tjänsten som föreståndare för Östasiatiska samlingarna började han med hjälp av språkvetenskaplig och filologisk metodik utforska de fornkinesiska bronskärlens ornamentik Hans forskningar på det området ledde till en omvärdering av de fornkinesiska bronsernas kronologi.

Karlgrens lexikografiska studier omfattar nära två tusen kvartosidor och avslutades först året innan han gick bort. 

Karlgren författade aldrig något systematiskt arbete över den kinesiska grammatiken. Men även på detta område framstår hans insatser som banbrytande. Kinesiskan beskrivs vanligen som ett isolerande språk, vilket innebär att ordens funktioner i satsen inte markeras av förändringar i ordens form. De kinesiska orden saknar alltså böjningar. Men redan 1918 kunde han visa att det fornkinesiska språket kännetecknades av kasus-distinktioner. Han lyckades också påvisa förekomsten av grammatiskt skilda dialekter i fornkinesiskan.

Med få undantag avstod Karlgren från att recensera andra forskares arbeten. Det största undantaget är hans monumentala avhandling Legends and cults in ancient China (1946), i vilket verk han med stor stränghet går till rätta med en mängd forskares uttolkningar av de fornkinesiska texterna. Detta arbete, vars utformning gör det utomordentligt svårgenomträngligt, har inte rönt den uppmärksamhet som det förtjänar.

Liksom många andra stora vetenskapsmän var Kargren en framstående populärvetenskaplig författare. Till hans populärvetenskapliga verk hör Ordet och pennan i Mittens rike (1918), Philology and ancient China (1926), Från Kinas tankevärld (1929) och Från Kinas språkvärld (1946). Det är betecknande att även dessa populärvetenskapliga skrifter har översatts till både kinesiska och japanska.

1995 utgav jag en biografi över min lärare Bernhard Karlgren, under titeln Bernhard Karlgren. Ett forskarporträtt. I det arbetet behandlar jag inte endast Karlgrens liv och gärning utan också andra framstående sinologer från den första hälften av 1900-talet. Under arbetet på den biografin ställde jag mig ofta frågan: ”Vart har alla jättar på det språkvetenskapligt-humanistiska området tagit vägen?” Beror det kanske på de krav på sträng specialisering som den moderna tiden kräver? Eller på den alltmer betungande administrativa börda som dagens akademiker dignar under? Jag har själv inget svar på de frågorna. Men ett är jag övertygad om, och det oroar mig: till trots för de enorma tekniska framsteg som kännetecknar vår moderna värld, kommer den aldrig någonsin att frambringa en humanistisk forskare av Bernhard Karlgrens kaliber.

Johan Gunnar Andersson