Lögn och förbannad dikt?
På våren 1956 utlyste Mao Zedong en liberaliseringskampanj vars syfte beskrevs av de vackra parollerna ”Låt de hundra blommorna slå ut tillsammans, låt de hundra skolorna tävla fritt!” Den hovsamma kritik som Kinas intellektuella framförde mot slutet av 1956 och början av 1957 syftade helt visst till att förbättra samhället inom ramen för den socialistiska ideologin. Kommunistpartiet och regeringen valde till en början att ligga lågt och gick inte till motattack förrän kritiken hade börjat ifrågasätta kommunistpartiets ledarskap och alliansen med Sovjetunionen, vilket skedde i maj 1957. Det brutala nedkämpandet av vad som nu kallades ”högeroppositionen” och som drabbade samtliga intellektuella i Kina leddes av Deng Xiaoping. Hundratusentals forskare, lärare, läkare, journalister, författare och konstnärer förödmjukades offentligt, avskedades från sina tjänster och isolerades i fängelser, arbetsläger eller anstalter för ideologisk omskolning. I de flesta fall rehabiliterades dessa ”politiska” brottslingar först mot slutet av 1970-talet, efter mer än tjugo år i den politiska kylan.
Segern över oppositionen firades med etablerandet av Det stora språnget (1958-62), en produktionskampanj som syftade till att i grunden omvandla det efterblivna Kina till ett högindustriellt samhälle. Ett av målen var att Kina på femton år skulle hinna ikapp USA:s produktion av stål. Över hela landet murades hemgjorda masugnar med uppgift att framställa tackjärn av metallskrot. Stora områden kalhöggs i syftet att förse ugnarna med träkol; baggbölandet av skogar ledde till en förödande jorderosion, vilken i sin tur ledde till svåra översvämningar. Det tackjärn som framställdes av de primitiva masugnarna var av så dålig kvalitet att det inte kunde användas för stålförädling. Även om kvaliteten hade varit tillräckligt hög, saknade Kina då den infrastruktur som hade krävts för att forsla tackjärnet till stålverken i nordöstra Kina.
I syftet att höja jordbruksproduktionen påtvangs bönderna okonventionella odlingsmetoder, baserade på den sovjetiske agronomen Lysenkos ovetenskapliga teorier. På hösten 1958 kollektiviserades landsbyden i väldiga folkkommuner. Enligt Kinas ledning utgjorde folkkommunerna embryon till det sant kommunistiska samhället, ett utslag av hybris som 1960 medverkade till brytningen med Sovjetunionen. Folkkommunernas höga kvota för spannmålsleveranser till Staten byggde på lokala kadrers högt överdrivna rapporter om förväntade skörderesultat. Kampanjen misslyckades kapitalt. I Kinas officiella statistik har Det stora språnget gjorts delansvarig för den svältkatastrof som på det tidiga 1960talet beräknas ha krävt omkring 40 miljoner människors liv.
Under Det stora språnget svepte ”poesikampanjen” som en stormvind över landet. Överallt anordnades poesimässor där gamla och unga, bönder, arbetare och soldater tävlade med varandra i verskonst. Produktionsresultaten blev rent otroliga; enbart i provinsen Sichuan trycktes under ett år nära 4000 volymer, endast en bråkdel av den totala produktionen. Urval av de insamlade dikterna presenterades på det tidiga 1960-talet i olika antologier, som Honqi geyao (Röda fanans sånger).
Jag kan inte undgå att fascineras av de vidunderliga poetiska överdrifter och den pastorala stämning som präglar många av dessa anonyma kortdikter. Dikterna, som avser att skildra böndernas framgångsrika kamp mot naturen och arbetarnas tillförsikt, är skrivna på ett enkelt talspråk. Men versmåtten skiljer sig inte från de som användes i forntidens folkpoesi.
Frågan är i vilken utsträckning dessa dikter har bearbetats av de litterära kadrer som hade till uppgift att insamla och publicera dem. Guo Moruo (1892-1978), som medverkade vid redigeradet av Röda fanans sånger, har i en intervju gett följande svar på den frågan: ”Vi vet alla att man genom att röra vid en sten med ett trollspö kan förvandla den till renaste guld!”
En annan och kanske viktigare fråga är huruvida en poesi som har beställts för att tjäna den politiska propagandan och som har inspirerats av en förljugen verklighet förtjänar att uppskattas. Kan lögn och förbannad dikt göra anspråk på att vara poesi?
I stället för att försöka svara på den frågan väljer jag att här nedan ge några exempel på bildspråket i Röda fanans sånger:
Det väldiga berget forslas bort
Sången skallar på berget:
tiotusen man i samfälld takt.
Två spadar och två hackor –
det väldiga berget forslas bort!
Två väldiga nävar lyfter floden
En spade kan jämna ett berg med marken,
en bärstång kan bära tvenne berg,
en sprängsats kan vältra den högsta klippa
en borr kan tränga till jordens mitt.
Två väldiga nävar lyfter floden,
hänger den bums på högbergets topp!
Här kommer jag!
Det finns ingen Jadekejsare i himlen!
ej heller en Drakkung i havet!
Jag är Jadekejsaren!
Jag är Drakkungen!
Hej, ni tre heliga berg och fem gudomliga pikar!
Undan!
Här kommer jag!
Jag bär ett berg i varje korg!
Bärstångens korgar är fyllda till brädden,
bärstången spänns i en väldig båge.
Hustru! Skynda dig hit får du se!
Jag bär ett berg i varje korg!
Spannmålsdråsen
Spannmålsdråsen höjer sig högre och högre,
kommunmedlemmen hopar sin spannmål mot himlen;
river en flik av molnet att torka sin panna,
tänder sin pipa mot solens glöd.
Sången väcker den röda solen
En liten flicka med långa flätor,
klädd i en jacka av blommigt tyg.
Tidigt i färd med att bära latrin,
väcker hon solen med sin sång.
Månen har somnat av pur trötthet
Solen har slunkit ner bakom berget i väster,
stjärnorna blinkar med sömntunga ögon;
månen är så trött att den lagt sig att sova,
men vattenhjulet sjunger i takt med vår sång.
När tuppen gol för sent
Den stora röda tuppen gal i ett kör;
när bönderna hör det ler de brett:
”Det är så dags att gala nu,
när fältet redan är färdigplöjt!
Skyffla hit hela berget så får du se!
Gossen gräver och flickan bär,
trummorna dånar där dammen byggs:
”Jag bär lika fort som du gräver,
skyffla hit hela berget får du se!”
Höbärgningen
Krökt är skäran, krökt som månen,
glimt efter glimt, likt strimmor av silver.
Vass är eggen, långt är skaftet,
sha− sha låter skäran när gräset mejas.
Storasyster går i täten, mejar med hast,
korgen är fylld med gräs åt grisen.
Hem till gården – det doftar om koket –
grisen får lika fin mat som oxen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar