2014-06-29

Företal till volymen Tomas Tranströmer


Haikudikter, Haiku Poems (Tranans förlag 2013).
Volymen innehåller Tomas Tranströmers haikudikter samt tolkningar till engelska av Robin Fulton och till kinesiska av Göran Malmqvist.
I det sista avsnittet av Minnena ser mig skildrar Tomas Tranströmer hur ett ode av Horatius återuppstår efter att ha tragglats till döds under en lektion i Södra Latin:

Nu hade den självlysande romartexten verkligen tagits ner på jorden. Men i nästa ögonblick, med nästa strof, återkom Horatius på latin med versens underbara precision. Detta växelspel mellan det skröpligt triviala och det spänstigt sublima lärde mig en massa. Det var poesins villkor. Det var livets villkor. Genom formen (Formen!) kunde något lyftas. Larvfötterna var borta, vingarna slog ut. Man fick inte förlora hoppet!

Tomas Tranströmers ungdomsdikter, som publicerades i Södra Latins gymnasisttidning Göken, samt tidskrifterna Medan lagrarna gro och Utsikt, är med ett undantag skrivna på fri vers (om någon sådan finns). Undantaget är en dikt utan titel med tungt fallande rytm, publicerad i det tionde och sista numret av tidskriften Utsikt (1950):

Se det gråa trädet. Himlen runnit
genom dess fibrer ned i jorden –
bara en skrumpen sky är kvar när
jorden druckit. Stulen rymd
vrides i flätverket av rötter, tvinnas
till grönska. – De korta ögonblicken
av frihet stiger ur oss. virvlar
genom parcernas blod och vidare.

Den dikten är den enda av Tomas Tranströmers ungdomsdikter som under titeln ”Sammanhang” fick rum i skaldens första diktsamling 17 dikter.
Debutsamlingen omfattar sammanlagt 93 strofer. Av dessa är 16 strofer avfattade på sapfiskt versmått och två strofer på alkaisk vers. 53 strofer är på blankvers. Samlingens två första sapfiska strofer, dikten ”Storm”, rymmer två av Tomas Tranströmers mäktigaste metaforer:

Plötsligt möter vandraren här den gamla
jätteeken, lik en förstenad älg med
milsvid krona framför septemberhavets
svartgröna fästning.

Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärs-
klasar mognar. Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över trädet.

Det var onekligen djärvt av den unge debutanten att i efterdyningarna av 1940–talet nyttja dessa antika versmått. Men Tomas förlorade inte hoppet och har sedan dess gått sin egen väg. Och när han väl har valt ett versmått, följer han dess prosodiska regler. (Som översättare har jag alltid hävdat att en fjortonradig dikt utan sonettens jambiska meter och invecklade rimschema inte kan betraktas som en sonett. En sapfisk dikt som slirar på daktylerna gör inte skäl för namnet. En hexameterdikt som låter en rad inledas av ett vanligen obetonat ord som ”att”, ”och” eller en obetonad preposition är en styggelse).

Sedan Tomas på vintern 1990 drabbades av afasi har haikudikten blivit hans favoritform. Jag har själv läst och till kinesiska översatt 72 av hans haikudikter från skilda tider, av vilka 67 har publicerats. I Sorgegondolen (1996) förekommer elva haikudikter ; i Den stora gåtan  (2004) förekommer 45 haikudikter. En mycket framstående svensk medicinsk forskare och Nobelpristagare har förklarat för mig att det är stört omöjligt för en poet som har drabbats av afasi att skriva en haikudikt och att därför de 56 haikudikterna från Sorgegondolen och Den stora gåtan måste ha skrivits före 1990. Samtidigt som jag böjer mig för den medicinska sakkunskapen, konstaterar jag att Tomas Tranströmer har gjort det stört omöjliga möjligt. Någon gång på det sena 1990–talet klagade Tomas över att han lider av tinnitus, ett lyte som jag själv sedan många år bär med jämnmod. Efter hemkomsten från vårt sammanträffande sände jag Tomas följande haiku:

Vad klagar du för?
Tinnitus låter exakt
som syrsornas spel.

Med vändande post mottog jag Tomas svar:

Syrsorna tiger,
endast tystnaden kraxar
i mina öron.

Om någon ville göra gällande att Tomas plockade upp den haikudikten ur en skrivbordslåda där han förvarade sådana haikudikter som eventuellt kunde komma till användning i framtiden, vägrade jag att tro på honom/henne.

Många kinesiska författare och skalder i 1920–talets Kina vistades i Japan, där de kom i kontakt med japansk litteratur och sådan västerländsk litteratur, som hade passerat det japanska språkfiltret. Men ingen av dem hemförde så vitt jag vet haikuformen. Anledningen därtill kan möjligen vara att de unga radikaler som under åren 1916-19 framgångsrikt hade kämpat på Den litterära revolutionens barrikader för att kasta det klassiska skriftspråket och dess konventioner över ända och skapa ett nytt skriftspråk, som stod närmare det talade språket, hellre skrev fri vers än de dansade i fjättrar.
Rabindranath Tagore, 1913 års Nobelpristagare i litteratur, besökte Kina 1924. Många unga kinesiska poeter, bland andra Bing Xin (1900–99), har medgivit att hon tog starkt intryck av hans diktsamling Stray Birds. Här två av hennes kortdikter:

Fiskebåtarna återvänder –
Se! Röda lanternor spridda över floden.

När stormen nalkas
tystnar höstens insekter.

Några av 1920–talets främsta kortdikter har skrivits av He Zhisan (1899-1977):

Min stinkande börda av gödsel
får mig att känna doften av mogen säd.

Bråda dar på åkern:
gick dit under månen,
går hem under månen.
 (1922)

Även om dessa dikter saknar haikudiktens struktur, skildrar de den trestegsupplevelse som kännetecknar diktformen.

Tomas Tranströmer förlänades 2011 års Nobelpris i litteratur “för att han i förtätade genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga.” Denna motivering leder min tanke till den även i Kina helt okände poeten Yang Jifu (1904–62), en fattig och lungsjuk skollärare, som under åren 1925–35 publicerade sina kortdikter i söndagsbilagan till ortstidningen i småstaden Wanxian i den sydvästkinesiska provinsen Sichuan. Hans enkla och till synes naiva kortdikter skiljer sig helt från de etablerade diktarnas raffinerade alster. I sina dikter presenterar den ofta sängbundne skalden tunna snitt av den verklighet som omgav honom. Han räcker dessa tunna snitt till läsaren och säger:” Ta emot vad jag har att ge dej! Vad jag säger är sant!”

Jag ligger sjuk i en främmande stad.
Nyss kom ingen.
Nu kommer ingen.

När jag drar korken ur bläckflaskan
skyndar katten fram för att lukta.

När vildgässen lyfter
sträcker de båda benen bakåt.

Lövbrasan i dag
var det jag som tände.

Den sista dikten kommer mig att tänka på en kortdikt, skriven av en kinesisk zenmästare på 1000–talet, som efter att ha nått fram till Den andra stranden har återvänt för att fortsätta sin gärning på denna stranden:

Ah, hur vidunderligt sällsamt och underbart!
Jag bär vatten och jag hämtar ved!

Yang Jifu hade förmodligen aldrig läst Keats ”Ode on a Grecian Urn”. Men jag är övertygad om att han skulle dela den uppfattning som Keats ger uttryck åt i diktens sista rader: “Beauty is truth, truth beauty”, - that is all / Ye know on earth, and all ye need to know.” (”Det sköna är sant, det sanna skönt,” – det är allt / du i världen vet och allt du behöver veta.”

Det märkliga med Yang Jifus snabba iakttagelser är att de är så alldagliga och samtidigt skildrar det som är från evighet, en stillhet fylld av verklighet. Jag är övertygad om att han skulle ha uppskattat Tomas haikudikter, om han hade kunnat läsa dem på kinesiska.

Den traditionella japanska haikun skrivs på en rad och består av 17 (5–7–5) ”ljudtecken” (onji) , vilka representeras av hiragana-alfabetets teckensymboler. Hiragana-alfabetet och det parallella katakana-alfabetet består av vardera 46 teckensymboler, av vilka sex betecknar de fem vokalerna a, i, u, e och o samt finalt n. De övriga 40 teckensymbolerna består i transkription av en konsonant plus en vokal, t.ex. ka eller wa. Japanskans långa vokaler skrivs med två fonetiska tecken; slutkonsonanten n skrivs med ett särskilt tecken. Ord, vilka en västerlänning uppfattar som tvåstaviga (Nippon), trestaviga (Osaka) och fyrstaviga (Nagasaki) består alla av fyra ljudtecken. Namnet Tokyo, med dess två långa vokaler och semivokalen y, rymmer fem teckensymboler.

Den traditionella västerländska haikudikten består av 17 stavelser, fördelade på tre rader. Mina tolkningar till kinesiska består av 17 enstaviga morfem, språkets minsta betydelsebärande enheter. Det kinesiska språket skiljer sig i många avseenden helt från våra västerländska språk. Många av de grammatiska kategorier som vårt svenska språk insisterar på att markera, som ental, flertal, bestämd och obestämd form och tempus, har inga klart  utryckta motsvarigheter i kinesiskan. Däremot är åtskilliga viktiga syntaktiska strukturer gemensamma för de två språken, som exempelvis rak ordföljd (subjekt–verb–objekt) samt regeln att en bestämning måste föregå dess huvudord (god poesi). Dessa gemensamma strukturer är till stor hjälp vid översättande av framför allt Tomas Tranströmers haikudikter till kinesiska. Ett exempel:

De sparkar fotboll Tamen ti zuqiu
plötslig förvirring – bollen hurande hunluan – zuqiu
flög över muren. feiguole weiqiang.

De (tamen) sparkar (ti) fotboll (zuqiu)
plötslig (hurande) förvirring (hunluan) – bollen (zuqiu)
flög över (feiguole) muren (weiqiang).

Alldeles i slutet av Minnena ser mig undrar Tomas Tranströmer om hans latinlärare i Södra Latin, som var djupt indignerad över hans ”obegripliga ’40–talistiska’ dikter”, publicerade i skoltidningen, någonsin tog del av hans sapfiska strofer, när 17 dikter väl hade kommit ut. Det är ovisst om han någonsin gjorde det. Men visst och sant är att Tomas Tranströmers haikudikter i japansk dräkt har fått japanska haikumästare att hylla honom som en nydanare av en traditionell japansk diktkonst.

Göran Malmqvist

PS När min hustru och jag i dag, den 27 juni, tillsammans med Madeleine Gustafsson åt lunch hemma hos Tomas och Monica på Stigbergsgatan förärades jag med en utomordentligt speciell 90-årspresent: en flaska Single Malt Whisky från det japanska bränneriet Yamazaki. Men det verkligt värdefulla med den presenten är att flaskkartongen pryds av den följande haikudikten, skriven av Tomas hand 1959:

Tak svarta av regn
minns hur svanarnas vingslag
suckade i skyn.


2014-06-26

Är den kinesiska natthimlen tuschgrön eller mörkblå?

För några dagar sedan översatte jag en av Mo Yans kortare berättelser med titeln ”Stormen”. Huvudpersonen i den berättelsen är en sjuårig pojke som en tidig morgon får följa med sin farfar till en mosse för att skära gräs. Sittande i en skottkärra som farfadern manövrerar på en smal stig uppe på en fördämningsvall som följer en slingrande flod genom landskapet iakttar pojken hur naturen vaknar till liv när dagen långsamt gryr. Berättelsen är troligen delvis självbiografisk. Den mörka himlen före dagbräckningen beskriver berättaren som ”tuschgrön”. På min brevfråga hur en tuschgrön himmel ser ut svarade Mo Yan att han inte fann någon större skillnad på tuschgrönt och mörkblått. Han brukade beskriva natthimlen som mörkblå och mindes inte varför han i den här berättelsen hade valt att i stället beskriva den som tuschgrön.

Mo Yans tuschgröna natthimmel ställer mig inför ett dilemma. Under min gärning som översättare, som sträcker sig över sex decennier, har jag ihärdigt hävdat att en översättare tjänar, eller bör tjäna som en slav. Översättarens uppgift är att på möjligast bästa sätt överföra en text från ett språk till ett annat, utan att lägga till eller dra ifrån någonting och utan att på något sätt briljera som ordkonstnär, om inte originaltexten kräver det. Om berättaren upplever natthimlen som tuschgrön, då har väl jag ingen rätt att skildra den som mörkblå? Mo Yan är inte någon chosig författare som friar till sina läsare genom att öva våld mot språket. Beskriver han natthimlen som tuschgrön innebär det att han har upplevt natthimlen som tuschgrön.

Som översättare har jag lika ihärdigt hävdat att översättaren har ett dubbelt ansvar: inför den författare vars text han översätter och inför sina läsare. Skulle jag inte avsäga mig det ansvaret om jag vägrade att acceptera Mo Yans skildring av natthimlen som tuschgrön och förvägrade mina läsare den fascinerande insikten att en framstående kinesisk naturskildrare faktiskt har upplevt natthimlen som tuschgrön? Vore jag inte harhjärtad om jag avstode från att i min tolkning skildra himlen som tuschgrön av fruktan att få både Mo Yan och mig själv att framstå som färgblinda eller rubbade? De frågorna kommer inte att hålla mig vaken om nätterna.

2014-06-25

William Blake på svenska

William Blake på svenska
I anslutning till min uppsats ”William Blake i Kina” vill jag här presentera mina tolkningar av några av Blakes dikter ur samlingarna Songs of Innocence (1789), Songs of Experience (1794) och The Rossetti Manuscript (1787-1818) samt den burleska vaudevillen An Island in the Moon (1784). I mina tolkningar har jag försökt visa att diktverkets form spelar en högst väsentlig roll som bärare av diktens budskap och att därför översättaren i sin tolkning bör vinnlägga sig om att skapa en motsvarighet till originalets metriska struktur.

SOTARGOSSEN
När mor min dog var jag ännu ung
och far min sålde mig medan ännu min mun
måste läspa visan om viska och klot.
Så jag sotar er skorsten och sover i sot.

Där är lille Tom Dacre som fällde en tår,
när rakkniven skar hans lammull till hår.
”Strunt i det, Tom!”, sa jag, ”för nog är det en tröst
att ditt hår slipper sotet på ålderns höst!”

Han teg med sitt gnäll och just samma kväll
då såg han i drömmen en syn så säll:
att tusende sotare, Dick, Joe, Ned och Jack
låstes i kistor av svartaste lack.

Då kom där en ängel med en nyckel som sken
och släppte dem fria varenda en.
Nu springer de glada på ängen så grön
och skrattar mot solen och badar i sjön.

Och fria från säckar och vita i hyn
de svävar på molnen och tumlar i skyn.
Då sa ängeln till Tom: ”Om du bara är snäll
får du Gud till far och blir lycklig och säll!”

Nu vaknade Tom; från vår mörka bod
vi gick till vårt slit med viska och lod.
Men fast det var kallt var Tom varm och nöjd:
gör alla sin plikt blir livet en fröjd!

DEN VILSNE GOSSEN

Ack, far, min far, vart är du på väg?
Ack, vandra inte så fort!
Ack, tala far, till din lille son,
ty annars kommer jag bort!

Natten var mörk, ingen far syntes till,
och gossen av daggen blev våt.
Mossen var sank och gossen var rädd,
men töcknet vek för hans gråt.

KRISTI HIMMELSFÄRDSDAG

Barnen kom vandrande två och två en Kristi Himmelsfärdsdag,
klädda i grått och blått och grönt, med tvagade anletsdrag,
med snövita stavar väktare grå gick främst i deras tåg,
till in i Sankt Pauls höga dom de väller likt Themsens våg.

O, vilken mäktig skara, dessa Londons blommor små,
och kring dem där de sitter syns en egen strålglans stå.
Och massans sorl nu stiger, från de fromma lammens flock,
tusende späda barnahänder sträcks mot himlen opp.

Och lik en mäktig vind nu stiger barnaskarans psalm,
likt samfällt dån i Himlens sal från åskans tunga malm.
Nedom dem sitter vise män från stadens fattigvård,
hav misskund att du ej kör bort en ängel från din gård!

BARNJUNGFRUNS VISA

När barnen stoja på sommaräng
och skratten hörs ifrån lund,
mitt hjärta är tröst uti mitt bröst
allt annat stillnar i denna stund.

”Kom nu hem, mina barn, ty solen går ned,
och daggen står upp på nytt;
kom, kom, det är dags, låt oss skynda strax,
ni få leka när morgon har grytt.”

”Låt oss leka ett slag, ty än är det dag,
att somna nu är inte så lätt.
Och fåglarna små mot rymden ju slå
och i hagen stå fåren tätt.”

”Nåja, lek då, men hör! När ljuset dör
skall ni skynda er hem till er säng.”
Och glada rop ifrån barnens hop
gav genljud på kulle och äng.

Ur Songs of Innocence

LYSS TILL BARDENS RÖST

Lyss till Bardens röst!
Han ser vad som skett, skall ske och sker.
Ty han har hört
det helga ord
som vandrade bland Edens träd.

Han ropar på en bannlyst själ,
hans gråt förnims i vindens sus:
”Du stjärnors träl,
du mäktar väl
att bannlyst tända bannlyst ljus!”

O Jord, O Jord nu styr
ur gräsets daggbädd åter fram!
Natten flyr
och dagen gryr
ur sömnens mörka slam.

Räck ut din hand!
Vi vända om på nytt?
Ty stjärnors brand
och vattnig strand
är allt dig bjuds tills dag har grytt!


KRISTI HIMMELSFÄRDSDAG

Är detta en rättfärdig syn
i ett rikt och bördigt land:
barn som lider bitter nöd
bespisade av girig hand?

Är detta skälvande skrik en sång?
Gömmes kanske glädjen där?
Och alla dessa arma barn?
Att detta land så fattigt är!

Och deras sol är alltid släckt,
och deras fält ej skördar bär,
och deras stig är törnefylld:
en evig vinter råder där.

Ty varthelst solens strålar når,
och varhelst regnet strömmar ner,
barn kan aldrig hungra där
och armod stör ej sinnet mer.

SOTARGOSSEN

Ett svart litet kryp i drivan vit
gnäller sin visa om sotarens slit.
”Var är din fader och moder, säg?”
”Till mässan i kyrkan är de på väg.”

”Och då jag var lycklig på hedens stig
och log mot snön hela vintern lång,
i dödens dräkt de klädde mig
och lärde mig sjunga min dystra sång.

Och då jag var lycklig med dans och sång
de tror att de inte har gjort mig förnär.
De prisar nu Gud och hans Präst och Kung,
som bygger en himmel av vår misär.

DEN SJUKA ROSEN

Ack, ros, du är sjuk!
En osynlig larv
omtumlad av stormnattens
larmande harv

har funnit din bädd
så fröjdefullt röd
och hans hemliga åtrå
skall bli din död.

ÄNGELN

Jag drömde en dröm! Vad betyder den?
Att jag var jungfrudrottningen!
En ängel vakade över mig:
Namnlös sorg lät ej lura sig!

Och jag grät både natt och dag,
och han stillade hjärtats slag.
Och jag grät både dag och natt,
och gömde för honom mitt hjärtas skatt.

Han slöt sina vingar och avsked bjöd;
då rodnade morgonen rosenröd.
Jag torkade tåren och drev fruktan ut
med tusende sköldar och spjut.

Snart vände min ängel om:
jag var väpnad, förgäves han kom.
Ty flydda var ungdomens år,
och mitt huvud täckt av grånade hår.

TIGERN

Tiger, tiger flammor slår
i den mörka nattens snår:
är denna fasans symmetri
en skapelse i Guds regi?

I vad avgrund, i vad höjd
blev elden i ditt öga röjd?
Vilka vingar honom bär?
Vilken hand grep elden där?

Vilka skuldror, vilken håg,
snodde hjärtats sega tåg?
När blodet svällde hjärtats rot,
vad gruvlig hand? vad gruvlig fot?

Vems var släggan? Vilket lod?
I vilken smältugn sjöd ditt mod?
Vems var städet? Vem nog djärv
att våga detta fasans värv.

När stjärnan kastat ner sin lans
och tårar dränkte himlens glans,
såg Han sitt verk och gladde sig?
Har lammets skapare skapt dig?

Tiger, tiger, flammor slår
i den mörka nattens snår.
Är denna fasans symmetri
en skapelse i Guds regi?

KÄRLEKENS LUND

Jag gick till kärlekens lund
och såg vad jag aldrig sett:
en kyrka stod rest på den äng
som fordom mig fröjder berett.

Och grinden till kyrkan var stängd.
”Du skall icke!” stod på dess dörr.
Jag gick då till kärlekens lund,
där blommorna prunkade förr.

Men i lunden låg gravarna tätt,
endast gravstenar prunkade där.
Och präster i svartrock gick runt i flock
och band med törnen min glädje och lust.

DEN LILLE LUFFAREN

Min moder, min moder, kyrkan är kall,
men krogen är trivsam och sund och varm.
Och jag vet förstås var min lycka bestås.
men i himlen går sånt inte an, gunås!

Men om prästen i kyrkan på öl oss bjöd,
och själen finge värmas vid brasans glöd,
med bön och med sång hela livsdagen lång,
vi funne väl aldrig kyrkan för trång.

Om han präkte och drack och sjöng, våran präst,
vi gladdes som lärkor när de kvittrar som bäst!
Och pryda madam List, som är kyrksam och trist,
hon sluppe aga barnen och späka sig, helt visst!

Och Gud, lik en far som blir glad när han ser
hur barnen hans gläds och sjunger och ler,
han slipper läsa bann över Kaggen och Fan
och kan ge’en både kyssar och öl och kaftan.

LONDON

Jag vandrar längs var fjättrad gränd,
där fjättrad Temsen flyter fram.
Och varje panna mot mig vänd
är märkt av vanmakt, märkt av skam.

I varje skrik, i varje ljud,
i spenabarnens skrämda kör,
i varje röst, i varje bud
jag själens fjättrar rassla hör.

Hur sotargossens skrik som slag
drabbar kyrkans svarta stod.
Och krigarn’s tunga andetag
sölar slottets port med blod.

Men oftast på min midnattsstråt
jag hör den unga skökans ed
förbanna det nyfödda barnets gråt
och slå med pest var bröllopsbår.

Ur Songs of Experience

JAG SÅG EN KYRKA HELT AV GULD

Jag såg en kyrka helt av guld
som ingen djärvdes närma sig,
men mången stod där utanför
och grät och sörjde jämmerlig.

Jag såg en orm som reste sig
mot kyrkans vita port,
och den bröt och bröt och bröt
dess gyllne gångjärn bort.

Och längs en vacker stensatt gång
sirad av ädla stenars glans,
ett slemmigt spår där ledde fram
till kyrkans altarkrans,

där ormen spydde ut sitt gift
på nattvardsbröd och nattvardsvin.
Till svinens stia gick jag då
och la mig ner bland stians svin.

JAG BAD TJUV ATT SNO MIG EN FRUKT

Jag bad en tjuv att sno mig en frukt,
han lyfte mot höjden sin blick.
Jag bad en ljuv kvinna att lägga sig,
”Herreminje!” till svar jag fick.

Så snart jag gick en ängel där stog:
mot tjuven han blinka’,
mot kvinnan han log,
och utan att något blev sagt,
fick han från trädet en persika söt,
och när jungfrun sig lagt, 
hennes gunst han njöt.

Ur The Rossetti Manuscript

DENNA STAD OCH DETTA LAND HAR FRAMBRAGT MÅNGEN MÄR

Denna stad och detta land har frambragt mången mär,
som pampig tronar på bänk av ek och folket lagen lär,
brun i hyn som en kastanj av gott och mustigt dricka.
Leve engelsk gästfrihet, ty den får aldrig klicka!

I guldsnoddskantad rock så varm att en livgardist knappt den tål,
med strumporna rullade över knät och med skor lika svarta som kol,
pigga och krya de äter sin biff och djupt i bägar’n blicka.
Leve engelsk gästfrihet, ty den får aldrig klicka!

Mären och hans åldermän, de satt vid sitt breda bord;
Alla åt de för tio män, när de tolkade lagens ord.
De hungriga stackarna trädde ditin att tära god biff och dricka.
Leve engelsk gästfrihet, ty den får aldrig klicka!

HELL ÄKTENSKAP, AV KÄRLEK GJORT

Hell, Äktenskap, av Kärlek gjort,
ack, vilken skara till din port,
nu hastar utan töv!
Änkor och ungmör i bästa år,
som trippar lätt på vackra tår,
eller sitter på vacker röv.

Hell, fingerfotade sköna väsen,
ni vackra hälft av mänskorasen,
som tar oss alla till ert bröst.
Ni finns tillhands när vi slås av nöd,
utan er ginge släktet mot sin död,
och vi finge ingen tröst.

Ty om en ungmö är halt och blind,
och om hon har skapts båd’ skev och vind
eller fiskögd och inte kan höra,
lägger hon bara manken till,
finner hon säkert någon som vill
henne i brudstol föra.

Detta beprövade grötomslag
botar krämpor av alla de slag
hos ungmö och hos änka kåt.
Det lockar fram skratt och nöjda pip;
likt fåglar nyss botade från sitt knip,
de kvittrar sin muntra låt.
Kom då ni ungmör och svenner alla,
kom och bli kvitt er sura galla
i äktenskapets Gyllne bur.

ATT VARA ELLER EJ

Att vara eller ej, 
en mästare som säj,
Sir Isaac Newton,
eller Locke och Doktor Söder
eller Sherlock von Döder?
Jag vore hellre Sutton.

Ty han byggde en kasärn,
till gubbars och ynglingars värn,
med murar av tegelsten. 
Och allt som fanns däri
han vann på lotteri,
allt tillhörde honom allen!

Han gick på Börsen in
fick pengar i ett skrin
och sände sin lakej
till murarbasen Gren
och snickarmästaren:
nog var han nitisk, säj?

Hans skorstenar? Tre tjog!
Man än fler fönster såg,
och till kroppens fromma,
han sänkte avloppsrör
i jorden som sig bör,
att pesten förekomma.

Och fast hans liv så hastigt svann,
nog var han lika god en man −
och namnet hans var Sutton –
som Locke och Doktor Söder
eller Sherlock von Döder
eller Sir Isaac Newton?

JOE, HÖRRU DU!

Joe, hörru du!
Släng hit min boll!
Annars går jag nu
åt mitt eget håll!

Jag har väl aldrig se-sett maken,
att slänga min boll i en koskit!
Och torka den på min näsduk sen,
utan att ens säja prosit!

Den där Bill är ett ärans nöt, 
han gav mig en snyting i ögat!
Om kricket vet han inte ett skvatt
mer än en hund eller katt!

Han har fällt våran grind
och knäckt våra stänger
och ränner utan skor för att spara sina känger!

LÄMNA, ACK, LÄMNA MIG ÅT MIN SMÄRTA

Lämna, ack lämna mig åt min smärta,
här skall jag sitta och tyna av,
tills jag intet är och själen
sin jordiska boja har kastat av.

Om sedan ödet genom skogen 
för någon hit längs stiglös stråt,
skall han i dunklet se min skugga,
i kvällens bris skall han höra min gråt.

Ur An Island in the Moon







2014-06-22

William Blake i Kina

För tjugo år sedan tog den kinesiske poeten Xu Zhimo ner en volym från min bokhylla, läste några rader och utbrast: ”Den mannen är ju Daoist!
Så inledde den framstående sinologen och översättaren Arthur Waley (1889-1966 ) ett BBC-föredrag i januari 1948. Det korta föredraget publicerades senare i Waleys The Secret History of the Mongols (London 1963).
Xu Zhimo (1897-1931) räknas bland 1920-talets främsta kinesiska poeter. Hans poesi rymmer ekon av verk av både de engelska romantikerna och Bloomsbury-gruppen, som han kom i nära kontakt med under sin studietid i Cambridge. De rader som Xu Zhimo hade läst under sitt besök hos Waley inleder den andra boken av Blakes långa dikt ”Milton” (1804-08):

There is a place where Contrarities are equally True:
This place is called Beulah. It is a pleasant lovely Shadow
Where no dispute can come, Because of those who Sleep.

Det finns en plats där motsatserna är lika sanna:
Den platsen kallas Beulah, Det är en ljuv och härlig skugga
dit tvister aldrig når, på grund av dem som sova.

Waley spekulerar över möjligheten att Blake kan ha påverkats av det daoistiska verket Dao De Jing (Boken om Dao och dess kraft), som har daterats till slutet av det fjärde århundradet före vår tideräknings början. En anonym översättning av verket anskaffades av London Royal Society 1788 och anmäldes i dess tidskrift Philosophical Transactions. Blake och hans läromästare, gravören och kopparstickaren James Basire (1730-1802), graverade illustrationerna till tidskriften och det är därför mycket möjligt att Blake kan ha sett översättningen. Visst är att han delade de daoistiska mästarnas misstro till det rationella intellektets förmåga att förklara de stora livsfrågorna och att han liksom de litade till sin intuition, som tycks ha varit identisk med daoisternas ming, klarsyn. Många textställen i Blakes verk ger belägg för antagandet att han och den daoistiske tänkaren Zhuang Zi (400-talet f. Kr.) var bröder i anden. Till de mest kända hör de rader som inleder Blakes Auguries of Innocence (Förebud om oskulden):

To see a World in a grain of sand
And a Heaven in a wild flower,
Hold Infinity in the palm of your hand
 And Eternity in an hour.

  Att se världen i ett sandkorn
  och en himmel i en vildblomma,
  att hålla oändligheten i sin kupade hand
 och evigheten i en timma.

Drömmaren och mystikern Zhuang Zi hävdade att människans föreställningar endast äger relativgiltighet. Blakes Beulah, där ”motsatserna är lika sanna”, för tanken till Zhuang Zis egenskapslösa och evigt oföränderliga Dao, en i sig själv vilande verklighet, som i sig rymmer både oskulden och erfarenheten.
Det var möjligen slumpen som mot slutet av 1920-talet förde Xu Zhimo till Blake. Han översatte åtminstone en dikt av Blake, hans mest kända, ”Tyger, Tyger”. Översättningen publicerades under titeln ”Menghu” (Den vilda tigern), i tidskriften Shikan (Poesi), vol. 2, 1931. Även i västerlandet väcktes intresset för Blake till liv under 1920-talet, då ett antal samlade utgåvor och analyser av hans diktning publicerades. *
En genomgång av de olika index och bibliografier som förtecknar översättningar av utländsk litteratur till kinesiska ger ett mycket magert resultat när det gäller William Blake. En enda antologi från tiden före 1957 innehåller översättningar av dikter av Blake, Symons, Longfellow och andra.
1957 – det år då De hundra blommorna slog ut för att snabbt vissna i högsommarvärmen och dras upp med rötterna – blossade intresset för Blake upp i Kina. Detta var helt visst ingen tillfällighet: World Peace Congress hade nämligen utsett Blake till 1957 års diktare. Åtskilliga översättningar och analyser av Blakes diktning utgavs under det året. På våren 1957 hade jag tillfälle att närvara vid en Blake-afton i Peking, som hade anordnats av Författarförbundet, då den amerikanske litteraturforskaren Robert (Bob) Winter (1887-1987), som under åtskilliga årtionden föreläste i engelsk och amerikansk litteratur vid Pekings universitet, talade om Blakes liv och diktning. Bob Winter var en legendarisk figur, älskad av flera generationer av kinesiska studenter, av vilka många blev framstående forskare, författare eller poeter. Tjugosex år gammal anlände han till Kina, där han utnämndes till en professur i engelsk och amerikansk litteratur, först vid Qinghua-universitetet (1925) och sedan vid Pekings universitet (1952). Hans vänliga väsen, gedigna pedagogiska kunnande och omfattande språkkunskaper (han behärskade både latin, grekiska, tyska, franska, italienska och spanska) gjorde att entusiastiska elever flockades till hans föreläsningar. Till hans nära vänner hörde lärdomsgiganterna I.A. Richards (1893-1979), William Empsom (1906-1984) och den framstående humanistiske forskaren Qian Zhongshu (1910-1998) och dennes hustru, dramatikern och översättaren Yang Jiang (1911-).
Vid samma Blake-afton extemporerade författaren Guo Moruo (1892-1978), preses vid Kinas vetenskapsakademi,  poesi till jubilarens ära.
Under 1957 utgavs fler översättningar av Blakes verk till kinesiska än vad som någonsin har översatts till något annat språk. Den största satsningen var Bulaike shixuan (Urval av Blakes diktning), som innehåller översättningar av den övervägande delen av Blakes lyriska diktning.
Yuan Kejia (1921-2008), som redigerade Blake-volymen, visade redan som ung student vid universitetet i Kunming, där han studerade engelsk litteratur under den legendariske William Empson, stor begeistring för modernistisk poesi och ägnade sig främst åt studiet av T.S. Eliot. I slutet av 1940-talet föreläste han i engelsk litteratur vid Pekings universitet samtidigt som han redigerade de litterära sidorna i dagstidningen Da Gong Bao, som tidigare hade redigerats av den framstående författaren Shen Congwen (1902-1988). Efter det politiska regimskiftet 1949 lämnade Yuan Kejia lärartjänsten vid Pekings universitet och rekryterades till det översättarlag som fick till uppgift att översätta Mao Zedongs valda verk till engelska. Hans förtjänster som översättare gav honom en plats i redaktionskommittén för tidskriften Chinese Literature. 1957 erbjöds han en forskartjänst vid Kinas vetenskapsakademi (Academia Sinica). Det var därför helt följdriktigt att Yuan Kejia valdes att redigera Blake-volymen 1957.
Många av Yuan Kejias översättningar av Songs of Experience är mycket skickligt genomförda. Vad som främst imponerar är hans förmåga att återge originalens metriska strukturer.
I sitt företal framhåller Yuan Kejia att Blakes Poetical Sketches (1783) innebär en vändpunkt i den engelska litteraturens utveckling: den falska klassicismen som hyllar det rationella förnuftet och som finner sig tillfreds med samhället sådant det är, får vika för en revolutionär romanticism, som sätter entusiasmen och fantasin i högsätet och som ställer krav på politiska och sociala förändringar. Enligt Yuan Kejia ger Songs of  Innocence (1789) uttryck för en revolutionär humanism, som, kopplad till en kristen idealism, rymmer både de positiva (progressiva) och negativa (reaktionära) sidorna i Blakes författarskap. Blakes humanistiska grundsyn gör det möjligt för honom att angripa de omänskliga förhållandena i dåtidens engelska samhälle. Men som en följd av den franska revolutionens misslyckande förlorar Blakes humanism sitt revolutionära förtecken. Stilleståndsfördraget mellan England och Frankrike 1802 bibragte Blake den felaktiga uppfattningen att våld inte kan leda till fred. Därefter predikade Blake, enligt Yuan Kejia, i allt vidare utsträckning ett försoningens budskap, som stundom får honom att framstå som defaitist. Avslutningsvis framhåller Yuan Kejia att Blakes entusiastiska stöd för den borgerliga revolutionen, hans starkt samhällskritiska diktning och hans krav på individens frigörelse gör honom till en föregångsman bland de revolutionär-romantiska engelska diktarna.
Yuan Kejias Blake-volym publicerades i augusti 1957. Redan i juni samma år hade den politiska vinden vänt: de intellektuella som med liv och lust hade deltagit i 1956 års liberaliseringsdebatt utsattes nu för hårda attacker från Partiets och den politiska ledningens sida. Några månader efter det att Blake-volymen hade publicerats följde Yuan Kejia med strömmen av intellektuella ner till landsbygden för att omskolas genom kroppsarbete. Han återvände till sin tjänst vid Vetenskapsakademien 1959 och fick strax i uppdrag att redigera en volym med översättningar av Robert Burns poesi: World Peace Congress hade nämligen valt Robert Burns till 1959 års diktare. I sitt företal till den volymen ger Yuan Kejia både ris och ros: Burns sympati med de egendomslösa i samhället och hans hat mot jordägare och aristokrater kan inte helt uppväga hans brist på klassanda och hans reaktionära uppfattning att människan skall vara nöjd med sin lott och ta för sig av det lilla som bjuds medan jordelivet varar.
I en uppsats i tidskriften Wenyibao (Konst och litteratur), som utkom den 12 maj 1957, några veckor innan attackerna mot den så kallade högeroppositionen startade, karaktäriserar den för mig okände författaren Zhao Luorui William Blake som ”den mest godhjärtade, den renaste och mest uppriktige humanist”, en man som vägrade att kompromissa sin övertygelse och som aldrig tvekade att följa den väg som han ansåg vara den rätta. Zhao Luorui, vars uppsats bland annat innehåller en fin tolkning av ”O Rose thou art sick”, uppfattar Songs of Innocence som ljusa pastoraler, som hyllningar till den skira oskulden, vilken hotas av de stämningar som Blake skildrar i Songs of Experience. För Zhao Luorui framstår Blakes Oskuld och Erfarenhet som oförenliga motsatser. I Songs of Innocence finner Zhao Luorui uttryck för Blakes sant kristna kärlekstankar.
Tidskriften Shikans (Poesi) julinummer 1957 – ett nummer som tillägnades kampen mot högeroppositionen – innehåller en uppsats om Blake, författad av den framstående skalden Bian Zhilin (1910-2000). Uppsatsen ledsagas av översättningar av fem av Blakes dikter, nämligen ”Laughing Song” och ”The Chimney Sweeper” ur Songs of Innocence samt ”The Chimney Sweeper”, ”Tyger, Tyger” och ”A Poison Tree” ur Songs of Experience.
Bian Zhilin var nära vän med Xu Zhimo. Hans översättning av ”Tyger, Tyger” är både tekniskt och metriskt fulländad och annat vore inte att vänta av en översättare som räknas bland det moderna Kinas främsta skalder. Och därtill en skald, vars dikter stundom präglas av en föreställningsförmåga och otyglad fantasi, som för tanken till Blake.
Det förhåller sig väl så att det finns lika många uttolkningar av innebörden i ”Tyger, Tyger” som det finns läsare. Bian Zhilins tolkning förefaller mig alltför konkretiserad och politiserad: ”Blakes tiger är helt och hållet framsprungen ur hans fantasi. Blake skrev sin ”Tyger, Tyger”, på samma sätt som våra traditionella målare avbildade drakar och tigrar. Men huvudtemat i Blakes dikt är den fasansfulla skapelseakten, som gav tigern dess skepnad. Den traditionella uppfattningen att Gud skapade världen har här fått vika för den nya övertygelsen att kroppsarbete skapade världen. Genom hela dikten använder skalden bilden av smeden och hans arbete, en bild som ofta förekommer i Blakes diktning. Den andra strofens ”In what distant deeps or skies / burnt the fire of thine eyes?” får oss i dag att tänka på de prospekteringslag som i den hängivna kampen för att bygga upp ett socialistiskt Kina letar efter naturresurser som ligger gömda under tusen berg och tiotusen floder. Slutraderna i den fjärde strofen – ”What the anvil? What dead grasp /dare its deadly terror clasp?” – får oss att tänka på tämjandet av kärnkraften, som skall skänka mänskligheten så stora välsignelser. Dikten lär oss att skapande är kamp, en kamp där motsättningarna slutligen förenas. I diktens näst sista strof skapar skalden ännu en syntes av motsättningarna (”When the stars threw down their spears / and water’d Heaven with their tears”): kampsången mynnar ut i en mild melodi. Kampen är över och arbetaren, som har slitit med sin uppgift, kan se resultatet och le nöjd. Det milda lammet och den vilda tigern, oskulden och erfarenheten, har förenats och den syntesen rymmer en ny oskuld.
Det är intressant att jämföra Bian Zhilins uttolkning av dikten med den som Wilhelm Grönbech (1873-1948) ger i sitt mästerliga verk William Blake, Digter, Kunstner, Mystiker, (Köpenhamn 1933): ”Om man inte läser denna dikt med färgade glasögon måste man väl få en omedelbar förnimmelse av att den är oförenlig inte endast med all vår poesi, utan även med den kultur som kommer till uttryck i vår diktning, vårt tänkande och vår vetenskap. Europas andliga liv har genomsyrats av en stark ängslan, som ofta stegras till stark indignation över att Vår Herre eller naturen har tillåtit sig ett sådant brott mot en moralisk världsordning som rovdjuret, som lever av våld och mord, som har blod på klorna och köttstumpar mellan tänderna. De fromma apologeterna förlåter Vår Herre hans skenbara brist på följdriktighet genom att antyda att det onda har sin plats i helheten. De inte mindre fromma evolutionisterna förlåter naturen med hänvisning till att grymheten är ett nödvändigt led i utvecklingen fram till en alltomfattande godhet. De allra frommaste förtvivlar inför ett så ondskefullt universum och stiftar en religion på grundvalen av sin vrede, som de kallar pessimism eller något liknande. Och slutligen utmärker sig kraftkarlarna genom att förhärliga den ädla besten i lyriska dikter om naturens stolta brutalitet. Av denna stämning, som vi alla bär inom oss, finns intet spår hos Blake. Utan fruktan, men skälvande av hänförelse, ser han vilddjuret sådant det är. Han uppfattar fasans skönhet, styrkans majestät och han låter det träda levande fram i sina syner. Tigern är inte ett led i en kedja, utan ett liv som når tillbaka till alltets begynnelse. Med den mäktiga versen When the stars threw down their spears/and water’d Heaven with their tears tonar själva skapelsen in i symfonien: det är livet – tigerlivet – som bryter fram ur evighetens  urgrund.
Dessa dikter skiljer sig till sitt innersta väsen från allt som vi kallar lyrik. Medan lyrikern ger ett avsnitt av tillvaron, en stämning eller en bild, som förutsätter att världen består av en mängd brottstycken, ett otal isolerade upplevelser, återger Blakes konstverk en helhet som inte låter sig innefattas i eller begränsas av andra händelser, utan självständigt häver sig upp ur urgrunden.”
Bian Zhilin konstaterar i sin uppsats att många kan tänkas ha blivit förvånade över World Peace Congress-beslutet att utse William Blake till 1957 års diktare, då han ju allmänt betraktas som mystiker. Nej, säger Bian Zhilin, Blake var inte mystiker: hans verser, som kunde tyda på att han var mystiker, har gjorts till föremål för förvanskade tolkningar. I hela sitt liv stod Blake på folkets sida: han sympatiserade med strävanden för att för att förverkliga nationell demokrati, nationell frigörelse, kvinnans frigörelse. Han sympatiserade med de förtryckta massorna i England och i utlandet, med den franska revolutionen och det amerikanska frihetskriget, han stödde kampen för upphävandet av slaveriet, uppträdde som motståndare till krig och förespråkare för fred samt stod i stark opposition till det etablerade samhället och kyrkan. Även om Blake inte helt lyckades frigöra sig från de kristna trostraditionerna var han framför allt humanist. Samtidigt som han i grund och botten var idealist, med en dragning åt utopiska funderingar, hade han en klar uppfattning om dialektikens grundsatser – ”without contrarities there can be no progression”.
Om nu Blake var så progressiv i sitt tänkande, varför kom hans verk då inte att i högre grad påverka massorna? Det är allmänt bekant, säger Bian Zhilin, att den reaktionära engelska överklassen med alla maktmedel undertryckte en opinion som gick stick i stäv mot dess egna intressen. Detta fick till följd att tänkare och författare måste uttrycka sig allegoriskt, vilket i sin tur ledde till att budskapet i deras förkunnelser misstolkades. Vi måste samtidigt komma ihåg, framhåller Bian Zhilin, att Blake saknade erfarenhet av politisk kamp och därför stundom förföll till tomma spekulationer.
Bian Zhilins nära vän Xu Zhimo behövde bara läsa några få rader av Blake för att inse att han var daoist. Bian Zhilin, som uppenbarligen ägnat Blake och hans engelska och amerikanska uttolkare ett grundligt studium, finner det nödvändigt att bortförklara detta drag i Blakes författarskap med hänvisning till misstolkningar som ytterst bottnar i den reaktionära engelska överhetens förföljelse av oliktänkande. Det är helt uppenbart att daoistiska föreställningar var helt oförenliga med det litterära debattklimat som rådde i Kina under hösten 1957.

*
John Sampson, The Poetical Works of William Blake, 1925; Geoffrey Keynes, The Writings of William Blake I-III, 1925; Max Plowman, The Poems and Prophecies of William Blake, 1927; D.J. Sloss and J. P. R. Wallis, The Prophetic Writings of William Blake, 1926; Foster Damon, William Blake, 1924.




2014-06-17

Skolgossen Bernhard Karlgren som översättare av klassisk grekisk lyrik

Som elev i Jönköpings Högre Allmänna Läroverk i början av förra seklet presterade Bernhard Karlgren tolkningar av klassisk grekisk lyrik, som enligt min mening väl tål jämförelse med dem som senare skulle presteras av framstående tolkare som Emil Zilliacus (1878-1961) och Ivar Harrie (1899-1973). Dessa tolkningar visar att den unge gymnasisten ägde stor lyhördhet inte endast för språkljuden i de småländska dialekterna, som han också undersökte under skolåren, utan även för det svenska språkets prosodiska särdrag och dessas funktion i metriken.

I gymnasistföreningen Modersmålsvännens tidskrift Lyktgubben (1907) framträder Bernhard Karlgren som översättare av ”Helleniska dikter, fritt tolkade efter Anakreon, Sapfo, Theognis, Mimnermos samt Anakreontea”. Samlingen, som innehåller tio dikttolkningar, inleds av ett Anacreonteum, skrivet på den för Anakreon och hans härmare typiska jambiska dimetern.

Jag ärnade att kväda
Om Hellas’ forna hjältar,
Om Kadmos och Atriden.
Men djupt ur lyrans inre
 Det tonade om älskog.
 Jag strängade den åter
 Med hårda, bistra strängar;
 Om Herakles’ bedrifter
 Jag sjöng, men strax ett eko
 Af kärleken förnam jag.
 Så faren väl, I hjältar
 Från forna tider alle!
 Utur min lyra klinga
 Blott spröda kärlekstoner.

Dikten har översatts av bland andra Johan Tranér (1770-1835), kyrkoherde, skald och framstående latinist:

Jag ville Atrevs söner,
Jag ville Kadmos sjunga;
Men lutans spända senor
Mig endast kärlek klinga.
Jag bytte nyss om strängar
Och lyrans hela rustning,
I uppsåt att Herakles’
Bedrifter sjunga – Lyran
Gaf genljud blott af kärlek.
Så faren väl, I hjältar.
Jag lemnar er. –Min lyra
Blott sjunger om eroter.

Anakreons sånger från grekiskan, (3:e utgåvan, 1868)

Tranér,vars översättning är omkring åttio år äldre än Bernhard Karlgrens, behövde inte befara att hans läsare skulle ha svårt att hämta fram Atrevs’ söner och Kadmos ur minnets glömska. Bernhard Karlgren finner det däremot nödvändigt att i två inledande verser förklara att dessa herrar var ”Hellas’ forna hjältar”.

Den följande dikten, på åttastavig trokeisk vers, har tillskrivits Anakreon:

Svårt jag finner det att älska
Svårt är ock att icke älska,
Svårare att genom livet
Bära obesvarad kärlek.

Även dessa verser, som inleder Anakreons ode 46, har översatts av Tranér, som i den fjärde versen visar bristande känsla för originalets trokeiska struktur:

Hårdt det är att icke älska
Hårdt är även det att älska:
Hårdast är af allt, att sakna
I sin kärlek återkärlek.

Den tredje dikten, på hexameter, har tillskrivits Sapfo:

Liksom en rodnande frukt på den yttersta bågnande grenen 
Väcker vandrarens lystnad men ej kan nås av hans händer,
Älskade, så är ock du vidt höjd öfver männernas åtrå!

Bernhard Karlgrens tolkning ter sig långt friare än Jesper Svenbros:

Liksom när äpplet rodnat på högsta grenen i trädet,
högst på dess högsta gren, och äppelplockarna glömt det
 -Nej, de har inte glömt: det var omöjligt för dem att nå det!

Sapfo & Alkaios. Eros skakar mig (2013)

Dikten har också översatts av Carl Rupert Nyblom:

Alldeles som sötäpplet blir rödt ut på spetsen av grenen,
Ytterst på grenarnas spets, der av äppelplockarn det glömdes,
-Nej, det glömdes väl ej, men han hade blott ej kunnat nå det.

Dikter från främmande länder (1876)

I Thor Langes (1851-1915) rimmade översättning av samma dikt till danska har originalets meter gått helt förlorad:

Laengst ude vugger Aeblet sig, det modne, söde, smucke,
paa Kvisten, som skjöd höjest op af alle Kviste smaa.
Maaske blev Aeblet glemt af den, hvis Hand det skulle plucke?
 -Nej, ingen har det Aeblet glemt, men ingen kan det naa.

Aeldre Graesk Lyrik, Köbenhavn:Kleins Forlag 1903.

Den femte dikten, på jambisk dimeter, ingår i samlingen Anacreontea, som består av ofta senantika smådikter i Anakreons stil. Professor Jerker Blomqvist, som har identifierat dikten, påpekar att Bernhard Karlgren har utelämnat fyra inledningsrader och för övrigt utökat den, så att originalets återstående tolv rader har blivit femton. Den pryde tolkarens vers ”Ditt diadem av silver” rymmer i originalet en hänvisning till den älskades bysthållare:

O vore jag en spegel
Att alltid i din närhet
Få dina blickar fånga!
En kostbar purpurklädnad,
Att du mig städse bure!
Din dryck jag ville blifva
Att fukta dina läppar,
En ljuflig välluktsbalsam
Att nalkas dina lemmar,
Ditt diadem av silver,
Ditt tunga, gyllne halsband!
 Jag skulle säll mig skatta,
 Om blott jag finge vara
 En fin sandal att trampas
 Af dina täcka fötter!

Den sjätte dikten, på glykoneisk meter, är av Anakreon:

Liten jungfru med solskensblick,
All min håg står till dig, men du
Anar ej, att din späda hand
Tyglar hela mitt sinne!

Emil Zilliacus tolkning av denna dikt går i mitt tycke inte upp mot Bernhard Karlgrens:

Sköna gosse med jungfrublick,
dig jag söker, du hör mig ej:
anar icke att du min själ,
styr med härskarens tyglar.

Grekisk lyrik, Stockholm: Hugo Gebers förlag, (1945)

I Tranérs tolkning våldför sig den fjärde versen på originalets meter:

Pilt, du med flickliga blicken, pilt!
Dig jag söker. – Du hör mig ej.
Nej, du vet ej, att öfver mig
Och mitt hjerta du välde har.

Den sjunde dikten, på elegiskt distikon, har tillskrivits Theognis:

Flicka! Vatten och eld äro oförenliga makter:
Så kunna vi ej nå enhet i kärlek och tro.

Den åttonde dikten, en alkaisk strof, har jag inte kunnat identifiera:

Den unga hinden ilar i smidigt lopp
Med skygga blickar fram genom skogens snår.
Så står du för min åsyn, flicka!
Blygt är ditt skick och förnämt att skåda.

Den nionde dikten, en sapfisk strof, har tillskrivits Sapfo:

Stjärnors skara bleknar, då Lunas anlet
Blickar silfverskimrande ned på jorden.
Så i tärnors skara du alla bländar
Mäktig i skönhet.

Dikten har översatts av Emil Zilliacus:

Hastigt bleknar stjärnornas ljusa strålglans
kring den fagra månen, när denna låter
ned på jorden strömma in fullhets klara
        silverne skimmer.

Grekisk lyrik, Stockholm: Hugo Gebers förlag, tredje upplagan 1945

Dikten har också översatts av Jesper Svenbro:

Alla Stjärnor runtom den vackra Månen
döljer sina tindrande klara blickar
varje gång hon strålar med allt sitt ljus på
        jorden inunder.

Sapfo & Alkaios.Eros skakar mig (2013)

Samlingens tionde och sista dikt, på elegiskt distikon, har tillskrivits Mimnermos:

Blifve döden min gäst, när ej du mig leker i hågen,
Älskogs leende nymf, kärlekens gyllene mö!
Gudarnas sällhet åt människors barn du skänker i skönhet;
Fager är ungdomens ros, vuxen i vår och i vind.
Bitter är åldringens lott, när han hatad och hånad af alla,
Tärd af saknad och sorg, vandrar sin ensliga stig.
Kärlekens skimrande ängd för honom har slutit sin fägring,
Fjärran ifrån honom flytt lefnadens glädje och glans.

Skolgossen Bernhard nöjde sig inte med att översätta vad andra skrivit. Redan när han gick i tredje klassen i läroverket (1900/1901) skrev han ett versdrama, Det gyllene vädursskinnet, som enligt hans egen uppgift var ämnat ett bli en ny Frithiofs saga. Dramat, som aldrig fullbordades, består av sex avsnitt: ”Offerfesten”, ”Skinnet i Kolkis”, ”Jasons beslut”, ”Argonauternas färd till Kolkis”, ”Jason i Kolkis”, samt ”Jason och Medea”. För det första avsnittet, som består av tretton fyrradiga rimmade strofer, har den elvaårige skalden valt en fyrfotad vers, i regel bestående av tre daktyler följda av en troké:

Säg mig, förstår du, hvad gudarma vilja
Med denna hemska, förödande pina?
Hellre de finge från lifvet mig skilja
Än att mitt folk skall af armod förtvina.

En variant av denna meter utnyttjar skalden i det andra avsnittet, som består av fyra strofer om vardera tio rimmade verser. I den första strofen får vi följa konungabarnen Frixus och Hella på deras färd mot Kolkis:

Här de nu flögo mot främmande länder,
gyllene vädur sväfvade lätt.
Frixus höll krampaktigt fast sina händer,
Hella satt fri på sitt lekande sätt.
Plötsligt hon bländas av guldskinnets sken,
vinden omkring henne susande hven,
vågorna dån hon inunder sig hörde,
svindlande föll hon i böljornas famn.
Frixus den gyllene väduren förde
fram emot Kolkis främmande hamn.

Det tredje avsnittet, ”Jasons beslut”, som består av tolv fyrradiga rimmade strofer, är avfattat på en effektiv rimmad blankvers. Avsnittets första strof lyder så här:

Vid denna tid till konung Iolkos hade
kung Pelias, som för att makten få,
om broderns störtande sitt rådslag lade
och därför samvetsfrid ej kunde nå.

Argonauternas äventyrliga färd till Kolkis skildras i det fjärde avsnittet, som består av tio rimmade strofer av olika längd. Strofernas skiftande metrar bidrar till att förhöja den dramatiska spänningen:

Hän mot Kolkis de nu foro
öfver Österhafvets salt:
lockelser och faror voro
dem i vägen öfverallt.
Fördt av svekfulla gudinnor
skeppet emot Lemnos far,
uppå ön, blott bodd af kvinnor,
hjältarna sig dröja kvar.
Heracles blev vred,
gick till stranden ned,
ville ensam fara.
Han en yngling såg
uppå trotsig våg
i stor sjönöd vara.

Där en hafsnymf honom tager
till sig ned i djupa sjön.
Heracles till hjälp nu drager
lockad af hans klagobön.
Under tiden Jason väcker
hjältarna och dädan far,
om ett dygn man först upptäcker
att den store lämnats kvar.

Genom det femte avsnittet, ”Jason i Kolkis”, ekar rytmen från de fyra första verserna i ”Vindarnas kör” ur Lycksalighetens Ö:

Går genom staden
och åskådarraden
upp emot slottet den utvalda hop;
stridsrop där skalla
stämmor befalla
hundarna hetsas med slag och med rop.

Bernhard, som redan som ung pojke var mycket musikintresserad, hade troligen hört tonsättningen av Atterboms dikt, skapad av Nils Peter Möller (1803-60), kantor vid Lunds domkyrka. Det är inte helt omöjligt att han också kan ha hört samma melodi sjungas till Arbetets söner på 1:a majdemonstrationer i Jönköping.

Det sjätte och sista avsnittet, ”Jason och Medea”, som är avfattat på en formfulländad hexameter med flera effektfulla versbindningar, förtjänar att citeras in extenso:

Hör hvad ljuflig musik, som tonar i månklara natten
bortifrån hjältarnas skepp, det vidtberyktade Argo!
Orfeus det var som sjöng, den gudaingifne sångarn,
lockade ock ur gyllene sträng det klingande välljud,
hvilket i smidiga vågor flöt mot sofvande staden.
Jason på stranden gick att söka gudarnas tempel,
 då han ser för sig en syn, hvars like han aldrig skådat.
 Aietes dotter det är, en mystisk trolldomsprästinna,
 sköna Medea där går, i en dräkt av guldkantadt siden
 och med sitt mörkbruna hår, som svallar kring blottade skuldror.
 Ensam hon trodde hon var, men dock utaf Jason hon följdes,
 tänd utaf kärlekens eld, som brann uti modiga hjärtat.
 Bort mot Hekates lund hon styr sina steg, och i skuggan
 af en ofantlig ek hon tyst böjer knä, och att bedja
 nu hon begynner med svag men dock för den lyssnande hörbar
 stämma, som borde beveka den mest obeveklige gudom.
 ”Du, som himmel och haf och jorden och månen befaller,
 stora Hekate, som allt i din hand genom trolldomen äger,
 dig jag beder om hjälp att besegra min häftiga känsla,
 ty med gudomliga medel allén kan min kärlek betvingas.
 Icke tycka jag bör, att min faders uppdrag för farligt
 är för en främmande prins, som helt fräckt vill oss skinnet beröfva.
 Underlåta jag kan dock ej, att din hjälp, o, Hekate,
 utbedja för min vän, den modige, bildsköna Jason.
 Hätsk emot honom jag vara ej kan, ehuru jag bör det.
 Släck, o Hekate, den eld, hvaraf  häftigt mitt hjärta förbrinner,
 honom ej älska jag får, då min fader av undergång hotas.
 Jasons död må på gudar bero. Dock utan att älska
 kan jag dock bidraga till att ifrån fördärfvet han räddas.

Under sin enastående forskarbana, som sträckte sig över sju decennier, ägnade Bernhard Karlgren mycken tid åt en filologisk och språkhistorisk bearbetning av verket Shijing, Sångernas bok, en antologi bestående av 305 sånger från den första hälften av det första årtusendet före vår tideräknings början. Dessa studier spelade stor roll för hans rekonstruktion av den arkaiska kinesiskans fonetiska struktur. Den strängt upptagne språkforskaren gav sig inte tid till att prestera en litterär översättning av verket. Hade han valt att göra det, skulle resultatet helt visst blivit lysande.

Göran Malmqvist vid Bernhard Karlgrens porträtt som hänger på
Vitterhetsakademien, målat av Lennart Gram (1910-1996).
Photo:Chen Wenfen












2014-06-11

LANTMANNEN

Hasardspelaren mötte en lantman, som höll på att luka sitt fält. Lantmannen bar en vidbrättad stråhatt på huvudet och hans händer grep om hackan. Han var svart i ansiktet, händerna och fötterna var täckta av hårda knölar, huden var lika skrovlig som mullbärsträdets bark och fötterna liknade björntassar. Han krökte rygg på fältet och hans svett blandades med leran. Spelaren sade till honom: ”Du brukar din jord i den kvävande sommarhettan. Saltet häftar vid din rygg, dina ben ter sig som brända stubbar, din hud synes mig som läder, det ingen syl kan genomborra. Du linkar fram på dina vanskapta fötter och värkande ben. Skall jag kalla dig en planta eller ett träd? Men du kan dock röra din kropp och dina lemmar! Skall jag kalla dig en fågel eller ett fyrfotadjur? Men du äger dock en människas ansikte! Vilket öde att ha blivit född till detta låga stånd!”

Citatet har hämtats ur en essä som den lärde Cui Ying skrev omkring hundra år efter vår tideräknings början. Den polaritet och det främlingskap mellan stadsbon och bonden som citatet utrycker går som en röd, och stundom blodig, tråd genom Kinas historia. Från äldsta tid och fram till våra dagar har Kinas jordbrukare tvungits bära den tyngsta ekonomiska bördan. Politiska tänkare och praktiska statsmän har insett att förutsättningarna för ekonomisk och politisk makt samt kulturell blomstring skapas genom böndernas slit på fälten. Men få av Kinas härskare har visat förståelse för böndernas villkor. Ekonomiskt förtryck har ofta parats med förakt, vilket illa rimmar med den konfucianska lärans högtravande tal om kejsarens fadersroll och den kinesiska marxismens tomma tes om jämlikhet.
Under en lång följd av år kunde jag inte, och ville inte heller besöka Kina, trots att jag har kommit att betrakta Kina som mitt andra hemland. Eller kanske just därför.
Ett brev från min vän Li Rui, en av Kinas främsta författare, gör att jag bestämmer mig för att tillsammans med honom besöka Dijiahe, Difamiljens flod, den fattiga bergsby i provinsen Shanxi, där Li Rui under kulturrevolutionen tillbragte sex år som jordbruksarbetare. Li Rui, född 1950, förlorade båda sina föräldrar under kulturrevolutionen. Liksom miljoner andra ”intellektuella ungdomar” sändes han ut till landet för att omskolas av bönderna. Sina erfarenheter från den tiden har han skildrat i tre verk: Den sveklösa jorden (1989), Träden vill vila (2000)  samt Den molnfria rymden (2003). Efter att ha översatt de tre verken trodde jag mig ha lärt känna byn och dess invånare.
I sitt brev, som når mig våren 2004, nämner Li Rui att rika kolfyndigheter har upptäckts i trakten och att byn Dijiahe och flera närliggande byar förmodligen kommer att utplånas som ett resultat av gruvdriften. Jag beslutar mig omedelbart för att besöka byn i slutet av augusti, tillsammans med min hustru Wenfen och min vän Li Rui.
Byn Dijiahe befinner sig på en höjd av 2 000 meter uppe på det mäktiga Lüliangmassivet i provinsen Shanxi, ungefär nittio mil västsydväst om Peking. Byn rymmer tjugotvå hushåll och sammanlagt omkring hundra personer. De flesta husen har flata tak och är byggda av tegel som bönderna själva har format och soltorkat. Varje hus rymmer två rum. Hälften av ytan i det ena rummet upptas av en stor kang, en tre meter lång och två meter bred tegelsäng, om under den kalla årstiden eldas utifrån. På den kangen sover hela familjen. Det andra rummet tjänar som kök och matplats.
Byäldsten, som heter Ma Zhengsheng, men gemenligen kallas Skottmånaden, är 56 år gammal. Förvarnad om vår ankomst erbjuder han oss att bo i sin äldste sons ”grotta”, som delvis är ingrävd i bergssluttningen. Väggarna och det välvda taket är klädda med tegelstenar.

Skottmånaden berättar att den genomsnittliga årsinkomsten för en bonde i byn uppgår till mellan sjuhundra och åttahundra yuan, ungefär lika mycket i svenska kronor. Varje familj har därtill lite egen mark, där de kan odla potatis, hirs och majs. Vardagskosten är enkel: välling på hirs eller majs, majsbröd och strimlad potatis, vid festliga tillfällen snabbfräst tillsammans med paprikastrimlor. Den magra årsinkomsten måste räcka till för att inhandla allt det som jorden inte förmår frambringa, som fotogen, tändstickor, salt, kryddor, tyg, tobak, brännvin, etc.
Sent en kväll uppsöks Li Rui av en man som tidigare tjänstgjort som partisekreterare i en grannby. Han har valt att lämna sin by i protest mot det skändliga sätt på vilket två andra partisekreterare i häradet har lurat av bönderna deras jord. När kolfyndigheterna upptäckts överlät dessa partisekreterare nyttjanderätten till jorden på ett gruvbolag. Enligt kontraktet skulle bönderna få 500 yuan per tunnland och år, under tio år, en ersättning som de förklarade sig nöjda med. Dessutom förespeglades de anställning vid gruvan. Samtidigt tillerkändes ett annat gruvföretag brytningsrätten. Resultatet blev att bönerna inte fick någon som helst ersättning för den jord som hade tagit från dem. Ingen enda av dem fick heller anställning vid de vägbyggen som redan hade igångsatts. Det hade däremot partisekreterarna, som trots sina låga löner har lyckats skaffa sig lastbilar och annan tung utrustning som vägbyggandet kräver. När bönderna första gången marscherade till häradsstaden för att protestera blev de bjudna på mat och brännvin av partipamparna och måste återvända, fulla och snopna. När de andra gången marscherade mot häradsstaden hejdades de av partipamparnas grävskopor och tvangs att vända hem igen.
Skillnaden i levnadsstandard mellan stadsbor och den jordbrukande befolkningen är enorm. De flesta stadsbor slipper betala skatt, men är delaktiga av den välfärd i form av sjukvård, utbildning och pensionsavtal som Staten består sina priviligierade medborgare med. Bönderna har fram till för några få år sedan måst betala jordbruksskatt, men får ingen del av välfärden. Missnöjet bland bönderna har vuxit enormt under senare år. Under 2012 förekom över 200 000 allvarliga folkresningar och smärre upplopp i Kina. Vis av erfarenheterna från juni 1989 har myndigheterna avstått från att kalla in Det kinesiska folkets befrielsearmé för att kväsa upproren. I stället litar de till de hurtiga huliganer som maffians bemanningscentraler beredvilligt ställer upp med, mot betalning.
Efter hemkomsten från Dijiahe träffade jag på en UD-middag en högt uppsatt tjänsteman vid det kinesiska regeringskansliet och uttryckte då min förtrytelse över det sätt på vilket partisekreterare hade tillskansat sig böndernas jord. När jag hade sagt mitt, förklarade den högt uppsatte tjänstemannen att det finns 800 000 byar i Kina och att de missförhållanden som jag hade påpekat förekom i varenda by. ”Varför gör då regeringen ingenting åt det?” frågade jag. ”Vi kommer att göra det”, svarade tjänstemannen. ”När då? sa jag, ”om 3000 år? Eller?”

Göran Malmqvist

Göran Malmqvist, Chen Wenfen och författaren Li Rui tillsammans med vänner i byn Dijiahe.
Göran Malmqvist, Chen Wenfen och författaren Li Rui tillsammans med vänner i byn Dijiahe.