Fem kortromaner ur samlingen Min guldfisk älskar att sjunga Mozart av Pilgrimen från Den sydliga sluttningen

Noas ark

När Vår Herre klev upp ur sin molnsäng på morgonkvisten var Han på mäkta dåligt humör. Änglarna hade hållit igång halva natten och spelat harpa så att Han knappt hade fått en blund i ögonen. Dessutom hade Han tandvärk. Han tog kikaren, som hängde ovanför sänggaveln, och betraktade jorden som Han själv hade skapat och på det hela taget hade varit ganska nöjd med. När Han såg hur människorna därnere på jorden bar sig åt, blev Han på ännu sämre humör. Somliga låg och drog sig i sina sängar fast solen hade hunnit en bra bit över himlaranden, andra slogs och söp och illfänades på det gruvligaste. Just som Vår Herre började ångra att Han hade skapat Adam och Eva såg Han i sin kikare hur Noa och hans tre söner plöjde sin jord och hur Noas hustru lukade sina trädgårdsland.

Efter frukosten begav sig Vår Herre ner till jorden och sökte upp Noa. ”Detta ska du veta”, sa Han, ”att nästa måndag tänker jag sända ner en syndaflod över jorden, som kommer att dränka allt levande. Nu ska du och dina söner bygga en ark och den ska vara 150 meter lång, 25 meter bred och 15 meter hög. När arken är färdigbyggd ska du välja ett par av alla levande varelser, en hanne och en hona, och leda dem ombord på arken. Du ska också ta med alla slags plantor, örter och spannmål. Väl ombord på arken får inget djur äta något levande kräk, till och med lejonen och vargarna måste hålla sig till vegetarisk kost. När vattnet småningom har sjunkit undan ska du släppa i land djuren, som sedan får skaffa sig föda bäst de kan.”

Noa skulle visserligen snart fylla 600 år, men han var frisk och stark. När arken var färdig befallde Noa och hans söner djuren att ställa upp sig på rad, två och två, och gå ombord. Noas hustru ansvarade för plantorna, örterna och spannmålen. Det sista hon gjorde var att knåda ihop 58 316 piroger med vegetarisk fyllning, som de skulle kalasa på under seglatsen. Just som hon klev över landgången med sina älskade rosbuskar i famnen fick hon syn på två bladlöss, som skamlöst käkade på knopparna. ”Kors”, skrek hon, ”nu ska ni få se på annat, era fördömda kräk!” Men innan hon hann nypa ihjäl bladlössen började nyckelpigorna skrika i högan sky: ”Låt dem leva, snälla mor! Utan bladlöss kommer vi nyckelpigor att svälta ihjäl!” ”Låt gå”, sa fru Noa till bladlössen, ”om ni lovar att lämna knopparna i fred under seglatsen, så ska jag låta er leva.”

Har man sett på maken! Den första natten ombord sov lammen sött bakom ryggen på lejonen. De två nyckelpigorna och de två bladlössen satt på däck och spelade poker.

Vår Herre, för vilken intet är förborgat, gladdes i sitt hjärta. Plötsligt märkte Han att tandvärken hade gått över.

Om kråkors intelligens

I morse, när jag åt min frukost i köket, lyssnade jag till ett radioföredrag som handlade om kråkors intelligens. Då det var vackert väder lät jag dörren till balkongen stå öppen. När kråkan, som satt på balkongräcket, hade lyssnat till föredraget, sa den: ”Ha! Den där dumbommen vet inte vad han talar om! Att bara påstå att kråkor är lika intelligenta som apor, va! Det ska du ha klart för dig att vi kråkor är bra mycket intelligentare än till och med ni människor. Du som är Kinakännare vet väl att det är nio av vårt släkte som vareviga dag forslar solen över himlavalvet och på kvällen låter den vila i Fusang-trädet nedanför västra horisonten. Nobelprisen ska ju delas ut ’åt dem som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta’. Snacka om nytta! Om inte vi kråkor dag in och dag ut släpade solen över himlavalvet, skulle allt levande på jorden snart frysa ihjäl. Jag tycker att samtliga Nobelpris, utom det litterära, vartenda år borde tillfalla någon framstående företrädare för vårt släkte.”

När kråkan märkte att jag inte reagerade fortsatte den: ”Det var väl för sina biografiska arbeten som Churchill fick Nobelpriset i litteratur, va? Om jag skrev min släkts historia, skulle du då kunna tänka dig att nominera mig till priset?” Jag stängde balkongdörren och struntade i kråkan, som satt kvar en lång stund och svor ve och förbannelse över mig.

Att tappa bort saker och ting

Jag vet att jag har tappat bort någonting, men kan inte komma på vad det var och inte heller var jag tappade det. Om det rör sig om något gripbart så går det väl an. Det kvittar ju om det är någonting stort eller någonting litet, när jag väl har letat rätt på det vet jag med en gång att det tillhör mig. Men om det skulle vara en känsla, eller ett minne? Hur ska jag kunna veta att just den känslan eller det minnet tillhör mig? Alla människor har ju känslor och minnen. Om jag skulle leta rätt på och lägga mig till med en känsla eller ett minne som tillhör någon annan, då gjorde jag mig väl skyldig till stöld?

Det händer att man drömmer att man har tappat något. När man vaknar på morgonen kommer man ihåg att man har drömt och kanske också att man har drömt att man har tappat något. Men när man sitter vid frukostbordet har man glömt att man drömde.

Jag drömde inte i går natt. Jag kan därför inte ha tappat något i drömmen. Men var kan jag ha tappat det? Jag måste fortsätta att leta, fortsätta att leta …

Kan det vara sant, tro?

Kan det verkligen vara sant? Jag frågade gumman i gatukommittén, som ju håller uppsikt över alla hushåll i vår gränd här i Peking, och hon påstod att det absolut var sant. Hennes yngre systers make har en gammal vän, vars hustru hade sett det med egna ögon. Jag har också frågat gubben som bor i huset mitt emot och han påstod också att det var sant. Fast han hade förstås inte sett det med egna ögon (han är ganska skumögd och i går var det nära att han blev överkörd av en lastbil). Men hörseln är det inget fel på, sa han. När jag fick håret klippt i går frågade jag min frisör, som känner till allt som händer i den här delen av stan. ”Jämmer och elände!” sa han, ”man frågar sig vart den här världen är på väg. Något sådant skulle aldrig ha kunnat hända på den gamla goda tiden!”

Jag måste hålla med honom. Det är allt en bra sorglig historia!

Ekorren som tycker om att läsa

Ekorren, som varje morgon efter ett elegant skutt från oxeln vid husknuten landar på mitt balkongräcke, tycker mycket om att läsa. Varje gång jag går ut lämnar jag balkongdörren öppen för den ska kunna ta sig in i våningen och välja något att läsa. På sistone har den plöjt genom korrekturet till min senaste översättning, den kinesiske författaren Cao Naiqians roman När mörkret faller trängtar mitt hjärta till dig. Romanen handlar om det karga livet i en nordkinesisk bergsby under kulturrevolutionen. Författaren har på ett skickligt sätt återgivit fattigböndernas utomordentligt grovkorniga språk. När ekorren hade läst boken till slut började den späcka sitt tal med de gruvligaste svordomar. Jag förklarade att det låter förfärligt illa när ekorrar svär och att den borde hyfsa sitt språk. ”Cao Naiqian då?” sa ekorren. ”Han svär ju så att det osar om sidorna!” ”Nej, min vän”, sa jag, ”Cao Naiqian svär inte. Han är en blid och bildad herre, som aldrig skulle ta så fula ord i sin mun. Det är fattigbönderna i bergsbyn som svär.”

När ekorren hade läst alla fem volymerna av min översättning av den kinesiska romanen Färden till Västern, som skildrar en kinesisk pilgrims underbara äventyr på färden till Indien, utbrast den: ”Författaren till den skrönan tror visst att han kan lura i läsaren vad som helst! Inte kan väl en vit häst prata heller!” Märkligt nog hade jag själv inte kommit på hur orimlig den skrönan är.

Svenska kinaforskare

Nog är det bra märkligt att slumpen har haft en oerhört stor betydelse för de avgjort största forskningsinsatserna inom den svenska forskningen rörande Kina och den kinesiska kulturen, insatser som har rönt stor uppmärksamhet över hela världen, inte minst i Kina.

Johan Gunnar Andersson (”Kina-Gunnar”) hade studerat vid Uppsala universitet, där han 1905 blev docent i geologi. Under åren 1901-03 deltog han i Otto Nordenskjölds  antarktiska expediton. 1906 utnämndes han till professor och chef för Sveriges geologiska undersökningar. 1914 begärde han tjänstledighet för att tillträda tjänsten som den kinesiska regeringens rådgivare i gruvangelägenheter, en tjänst som han uppehöll till 1924. Under sina geologiska undersökningar i Kina gjorde Andersson i närheten av byn Yangshao i provinsen Henan 1921 rika fynd av artefakter och lergods från den yngre stenåldern.

Samma år, 1921, blev dåvarande kronprinsen Gustav Adolf ordförande i Kinakommittén, som hade bildats två år tidigare, på initiativ av bl amiralen Louis Palander af Vega, adlad för sina förtjänster som befälhavare på Adolf Erik Nordenskiölds fartyg under färden genom nordostpassagen 1878-1880. Kinakommitténs främsta uppgift var att stödja den forskning som Andersson bedrev i Kina. 

Under grävningarna i Kina lyckades Andersson och hans kinesiska medhjälpare lokalisera och undersöka inte färre än femtio förhistoriska fyndorter. När J.G. Andersson 1925 återvände till Sverige förde han med sig en stor mängd förhistoriska artefakter. Enligt en överenskommelse med de kinesiska myndigheterna skulle åtskilliga av dessa, sedan de vetenskapligt bearbetats i Sverige, återlämnas till Kina, vilket också skedde. Tyvärr gick stora delar av det återsända materialet förlorat under kampen mot de japanska inkräktarna på 1930-talet.

1925 utnämndes J.G. Andersson till professor i geologi vid Stockholm högskola. Samma år erbjöd sig Kinakommittén att till svenska staten överlåta vissa av de värdefulla samlingar som Andersson hade hemfört från Kina. Följande år bemyndigade Kung. Maj:t Vitterhetsakademien att för kronans räkning mottaga samlingarna samt utnämnde samtidigt Andersson  till professor i östasiatisk arkeologi och föreståndare för östasiatiska samlingarna.

Under sin tid som föreståndare för Östasiatiska Samlingarna författade Andersson att stort antal avhandlingar rörande Kinas förhistoria, vilka banade väg för utforskandet av den yngre stenåldern. 1939 efterträddes J.G. Andersson av Bernhard Karlgren  som  föreståndare för Östasiatiska Samlingarna.

Min vördade lärare Bernhard Karlgren var den störste sinolog som någonsin har plöjt de sinologiska forskningsfälten. Hans vetenskapliga bana inleddes redan i de yngre tonåren, när han var elev vid Jönköpings Högre Allmänna Läroverk, där hans far var adjunkt i latin och grekiska. Av sin äldre bror Anton, som sedermera blev chefredaktör för Dagens Nyheter och slutade sin karriär som professor i slaviska språk vid Köpenhamns universitet , hade Bernhard Karlgren fått lära sig att behärska det svenska landsmålsalfabetet. Det utomordentliga instrumentet använde han i sina undersökningar av landsmålen i Mo och Tveta härader i närheten av hemstaden Jönköping. Redan 1904, när Bernhard var femton år, började han undersöka landsmålen i trakterna kring Taberg, där familjen tillbragte sommarloven. Resultaten av hans gedigna forskningar redovisades 1908 i Svenska landsmål och svenska folkliv och väckte stor uppmärksamhet i lärda nordistkretsar.

Det var Bernhard Karlgrens brinnande intresse för fonetik och dialektforskning som fick honom att resa till Kina 1910, året före den revolution som skulle störta kejsardömet. Med sig i bagaget hade han de förmodligen ganska ytliga kunskaper i det kinesiska språket som han hade inhämtat under några månaders studier vid universitetet i St Petersburg. Efter ankomsten till Shanghai, dit han hade färdats med en lastbåt från Göteborg, begav han sig till staden Taiyuan i den nordkinesiska provinsen Shanxi. Där undervisade han i ett och ett halvt år vid det kejserliga universitetet. All sin lediga tid använde han åt att utforska nordkinesiska dialekter. Genom att applicera den jämförande språkforskningens metoder på sitt oerhört omfattande dialektmaterial, och med hjälp av vissa fonologiska arbeten från 600-talet och 1100-talet e.Kr., lyckades Karlgren rekonstruera det fonologiska systemet i det kinesiska språk som talades i början av 600-talet. Resultaten av hans forskningar redovisades i Etudes sur la phonologie chinoise (1915-1926). Denna enastående bragd gjorde honom internationellt känd som världens störste sinolog.

Under mina många vistelser i Kina, som sträcker sig över snart sextio år, har jag inte träffat en enda bildad kines som saknar kännedom om Karlgren och hans gärning. Vid mitt första besök i Kina, som ung student under åren 1948-50, fann jag att portarna till vetenskapliga arkiv stod vidöppna för en lärjunge till Bernhard Karlgren.

Karlgren nöjde sig inte med att ha rekonstruerat det kinesiska språket från 600-talet efter vår tideräknings början. Med hjälp av rimorden i Shijing (Sångernas bok), från den första hälften av 1000-talet f. Kr.och vissa särdrag i den kinesiska skriften, lyckades han rekonstruera uttalet i det kinesiska språket från omkring 600 f.Kr. Hans resultat redovisades i en stor mäng skrifter under åren 1928 till 1940, och framför allt i lexikonet Grammata Serica (1940). Samtliga Kargrens språkvetenskapliga avhandlingar översattes tidigt till både kinesiska och japanska och har kommit att tjäna som utgångspunkt för utforskandet av det kinesiska språkets historia.

Även Karlgrens textkritiska och filologiska forskningsresultat framstår som milstolpar i sinologiens historia. Det är först tack vare Karlgrens textkritiska och filologiska undersökningar som den kinesiska litteraturens äldsta urkunder (Sångernas bok och Dokumentens bok) nu kan läsas med full förståelse. Hans filologiska undersökningar omfattar stora delar av litteraturen före vår tideräknings början. 

Efter att 1939 ha tillträtt tjänsten som föreståndare för Östasiatiska samlingarna började han med hjälp av språkvetenskaplig och filologisk metodik utforska de fornkinesiska bronskärlens ornamentik Hans forskningar på det området ledde till en omvärdering av de fornkinesiska bronsernas kronologi.

Karlgrens lexikografiska studier omfattar nära två tusen kvartosidor och avslutades först året innan han gick bort. 

Karlgren författade aldrig något systematiskt arbete över den kinesiska grammatiken. Men även på detta område framstår hans insatser som banbrytande. Kinesiskan beskrivs vanligen som ett isolerande språk, vilket innebär att ordens funktioner i satsen inte markeras av förändringar i ordens form. De kinesiska orden saknar alltså böjningar. Men redan 1918 kunde han visa att det fornkinesiska språket kännetecknades av kasus-distinktioner. Han lyckades också påvisa förekomsten av grammatiskt skilda dialekter i fornkinesiskan.

Med få undantag avstod Karlgren från att recensera andra forskares arbeten. Det största undantaget är hans monumentala avhandling Legends and cults in ancient China (1946), i vilket verk han med stor stränghet går till rätta med en mängd forskares uttolkningar av de fornkinesiska texterna. Detta arbete, vars utformning gör det utomordentligt svårgenomträngligt, har inte rönt den uppmärksamhet som det förtjänar.

Liksom många andra stora vetenskapsmän var Kargren en framstående populärvetenskaplig författare. Till hans populärvetenskapliga verk hör Ordet och pennan i Mittens rike (1918), Philology and ancient China (1926), Från Kinas tankevärld (1929) och Från Kinas språkvärld (1946). Det är betecknande att även dessa populärvetenskapliga skrifter har översatts till både kinesiska och japanska.

1995 utgav jag en biografi över min lärare Bernhard Karlgren, under titeln Bernhard Karlgren. Ett forskarporträtt. I det arbetet behandlar jag inte endast Karlgrens liv och gärning utan också andra framstående sinologer från den första hälften av 1900-talet. Under arbetet på den biografin ställde jag mig ofta frågan: ”Vart har alla jättar på det språkvetenskapligt-humanistiska området tagit vägen?” Beror det kanske på de krav på sträng specialisering som den moderna tiden kräver? Eller på den alltmer betungande administrativa börda som dagens akademiker dignar under? Jag har själv inget svar på de frågorna. Men ett är jag övertygad om, och det oroar mig: till trots för de enorma tekniska framsteg som kännetecknar vår moderna värld, kommer den aldrig någonsin att frambringa en humanistisk forskare av Bernhard Karlgrens kaliber.

Johan Gunnar Andersson

PINDAROS DIKTAR ETT ODE (Pingdaer zuo song),Yang Mu

平達耳作誦   (2000)

Att uppskatta hans ridkonst är som att stint stirra på

en strömvirvel som i en strid flod ett kort ögonblick

skapar en fulländad form vars utsökta detaljer i nästa blink

vidgas tills de uppgår i intet

Det nyfödda barnet lindades in i flera lager av bomullsgräs

som gömdes i en rabatt av gyllengula penséer

Hans vittfarne far var egentligen en gudom, som förr i tiden

brukade vandra i dessa trakter

Hans namn anförtrodde modern tidigt åt ett par

vänliga ormar som nogsamt lade det på minnet

Dessa gråögda boaormar

tog sig an gossen till han kunde gå och springa ikapp med vinden

på slätten täckt av violer

Vad som hände med henne är inte bekant

förmodligen gick hon förlorad bland de poetiska finesserna och rimmen

I samma ögonblick som odet fulländades återvände det

till intet, liksom en vacker strömvivel förintas

i den strida floden

  (Den gröne riddaren. Dikter av Yang Mu, page 451)

DESIDERATA

Vandra lugn i larmet och brådskan och minnes vilken frid som kan rymmas i tystnaden. Stå på god fot med alla och envar, i möjligaste mån utan att göra avkall på Dig själv. Säg Din mening stilla och tydligt och lyssna till andra, även de tröga och fåvitska, ty också de ha någonting att säga. Undvik högljudda och stridslystna personer, ty de utgöra en plåga för själen. Om Du jämför Dig själv med andra kan du bliva fåfäng och bitter, ty de komma alltid att finnas som äro bättre och sämre än Du själv.

Gläd Dig åt såväl Dina framgångar som Dina föresatser. Vinnlägg Dig städse om Din karriär hur oansenlig den än må vara; den är en gripbar ägodel i tider av växlande lycka. Iakttag försiktighet i Dina affärer, ty världen är full av bedräglighet. Men låt icke detta göra Dig blind för de dygder som dock existera; många personer sträva efter höga ideal och livet är fyllt av hjältemod. Var Dig själv. Undvik framför allt att hyckla tillgivenhet. Var heller icke känslokall när det gäller kärlek, ty trots all torftighet och besvikelse är den ständigt återkommande såsom gräset. Finn Dig väl tillrätta med ålderns maningar och avstå beredvilligt från vad som hör ungdomen till.

Uppamma en andlig styrka att värna Dig mot plötslig olycka. Låt inte inbillningar plåga Dig. Mången fruktan alstras av trötthet och ensamhet. Med undantag av en hälsosam tuktan skall Du handskas varsamt med Dig själv. Du är ett barn av världsalltet, i lika hög grad som träden och stjärnorna: det är Din rätt att finnas här. Och antingen Du kan skönja det eller ej utvecklas helt visst världsalltet som det borde.

Lev därför i frid med Gud, vad Du än tror Honom vara. Vad än Din möda och trängtan är skall Du bevara Din sinnesfrid i livets larmande förvirring. Ty trots dess myckenhet av hyckleri, påfrestningar och gäckande drömmar är världen ändå vacker, Var glad. Sträva efter att leva lycklig.

Exerpts from my translation into English of Lennart Sjögren’s latest poem Kalla mig Noa , Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2014.Call me Noah II

We saw water fowls

they lived on prey found in the water

but land birds were gone

where might they land

where might they build their nests:

the shimmering birds

the peacocks with their shrill cries

that gilded our feasts

the pigeons in the squares

the wedding birds

birds wild in the forests.

No land was found under their feet

more doomed to death they were

than we.

The day Shem was lowered in the flood:

how death reached him through the water’s poison.

Did I then hear the neighing of death’s horses?

No, I heard nothing

I saw nothing

only the sucking water

and I asked as fathers always ask

why didn’t his death become mine?

And long afterwards

when the flood had receded

and we had built the new city

the day when Ham’s heart stopped

in the field where he was digging

he who should have worn

the heritage Shem wasn’t allowed to receive.

But Japheth fell in the battle

and was celebrated as a hero.

I know, I know it as well

as that I’m still alive.

But then my happiness was already gone

and the buzz from the heroes was

like the buzz from flies

when they leave their cadaver.

In my dream I speak to him

I see his eyes clearly

then I hardly know if the flood ever existed

and the war in which he fell

the glance from his eye is as close to me

as the day he was born.

She who gave me children I remember

her that I loved the most

when we lay together

it was as if a god was close

as happens in the souls of animals.

It was the bird’s nest and a wild summit

that was older than anything in the city and in the water

it was the greatest summit.

From the depth of the bottom the dead again rose toward the surface

distorted

fishes swam

among the walls of the city.

I, Noah

I saw this

I was saved from death.

And now I report

what the flood craved

four of the boats I knew foundered

besides several rafts

and other matter of less buoyancy.

The rain was constantly above us

the stars were invisible, the wind stagnated

we didn’t know where to steer our rudders.

And the day the storm arose

some boats were thrown against cliffs and crushed

rafts built from reed and other stuff

couldn’t bear any longer.

Everywhere the flood drank

those who still ought to be saved

it drank like one that has long gone without water

drinks his fill from a well.

How the fight started

the day we met a raft.

We had taken on board too heavy cargo

and couldn’t take any more

the dry timbre sucked in water

slowly the railing sank toward the surface 

storm gathered, the waves sought us.

A raft approached with three on board

hungrier than we

and closer to death

they shouted to us, hoping to be saved

we pushed away.

Then we were paralyzed by fear

we lived in order to live.

With calculation I hit against the knuckles of the woman

that grabbed our railing

I crushed them

I hit them rashly

we hit them all, we saved our lives

we sentenced them to death.

The waves came to our help

the blood was washed away.

We closed our eyes, we kept silent

we tried to embrace our loneliness to console ourselves

but apart from the consolation that slaughter gives

there was none to get.

I was there, my wife was there

the woman I had loved the longest

Japheth who was still alive then was there

a servant was there

that’s how we saved our lives.

One moment we saw the arms, how they waved

one moment we saw the heads

one moment they shouted curses at us

then the greater throat of the water took over.

I again shut my eyes

I turned away

as I’m used to do.

Then came the nights

there came waking nights

then I heard the curses anew

I turned away, defended myself.

Sooner or later sleep arrives

both to him who curses

and the cursed.

I still remember

how I hit and hit.

How much haven’t I since then

burnt and ravaged

when the wars again grew

from the green strand that we reached

when the time of the flood had ended,

but the hands of the woman

that I sent down to the bottom of the rain

seek me more than anything else.

Perhaps it’s to a wedding of hatred

deeper than the land were the dead grieve

that she invites me

and I cannot hesitate.

How many cities existed no longer

other than as cities of the rain and the dead

furthest down.

Water there was, endlessly it surrounded us

it tempted us to drink death.

The good god of water we had prayed to earlier

when drought burnt our acres

turned into an evil god that sought our lives.

We kept silent, we shouted, kept silent again

we turned inward, toward ourselves

there the rooms were empty too.

And I who was there and I who saw

I can’t see myself.

You ask who I am

you ask far too hard questions.

I who am Noah, I lived a time

for a human being

I lived uncommonly long

I don’t know who I am.

Exerpts from my translation into English of Lennart Sjögren’s latest poem Kalla mig Noa , Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2014.

Call me Noah

or any other name

I met the great flood

I survived.

After the water’s annihilating power

names lack meaning

names you wear for stability’s sake.

Aimless I try to remember

I gather sticks for a building

everything is sticks

compared to the flood and the flood time.

The rain came, how long it lasted I don’t know

forty days and forty nights it’s been said

it could have been more.

Little by little it washed away

what we had built

at last it carried away the trees and the soil.

Our city lay close to the river

boats went away, boats came

we engaged a great deal in trade

sails surrounded us.

I owned a boat, therefore I was saved

a river boat it was

broad and built to carry cargo.

When the rain came, and it came again

a few of us gathered

we foretold

as it’s said that animals can foretell.

Others didn’t gather

they thought the gods would save us

they thought the rain came from the gods.

All we had was our eyes

we saw how the water rose

and it rose again

we gathered, we prepared.

After all, we were many that foretold

we were many that owned boats

I was the one who survived

we ought to have been more.

How the water filled the streets

filled the plains, turned into sea

those who could fled up toward the hills

the water caught up with them

fled toward the mountains, where the water also went.

The difference:

those who couldn’t flee

met death a couple days earlier.

Those of us that had boats

escaped the first death

the second death reached us

when the boats foundered.

The trees’ torn-off trunks

turned into rafts

those who traveled with them

soon lost the grip.

The flood’s meal was huge.

The rain turned the days into grey night

the nights became the cellars of the drowned

the stars disappeared

and with them the cardinal points.

Then I was still young

I brought with me

the woman I loved most

our three sons: Shem, Ham and Japheth.

Two daughters I’d had

the first-born

that death took, three years old,

the other

more beautiful than any

wasn’t allowed to live when the plague came

and a son between Shem and Ham

who was stillborn

and spared from wearing a name.

A couple of animals and doves

we also brought with us.

We still believed in a return

that life would be possible.

That our boat didn’t founder

I count among the enigmas.

It wasn’t better built than many others.

Who threw that die

I don’t know.

Much later a belief appeared

that I had spoken to the gods

and therefore had been saved.

I was taught that beliefs

can be dangerous to offend against

when many believe in them.

How silent the night became

when the drowned began to seek us

some with faces turned upwards

but mostly downwards

as if the depth

might reveal a truth

but I don’t believe they sought truth

terror seeks no truth.

Water was getting scarce

we gathered from the rain

but some drank from the river.

The rain gave us the mould

it gave us the rancid food

food that carried death within itself.

Den siste Göteborgskoloristen Lars Larson

I ett tidigare inlägg har jag skildrat hur den framstående konstnären Martin Åberg i våra dagar helt har fallit i glömska och hur hans verk slumpas bort för spottstyvrar på auktioner. Lika ledsamt är att kännedom om konstnärer verksamma i Skåne sällan når norr om Hallandsåsen. Jag vill här illustrera detta med en runa som jag den 15 juli 1993 publicerade i Svenska Dagbladet.

”Konstnären Lars Larson avled under en kvällspromenad tillsammans med sin hustru Sonja ovanför Villa Strandhem i Arild, som i tjugofyra år tjänade som deras sommarbostad. LL (så signerade han sina tavlor) förunnades inte att ännu en gång få uppleva augustiljuset över Skälderviken och Arilds hamn.

LL, som var 77 år och bodde i Höganäs, föddes i Göteborg 1915. Han studerade under Pär Siegård (1934) och på Valands Målarskola (1938-43), med Nils Nilsson som lärare. Han utställde separat i Stockholm (Modern konst i hemmiljö 1947; Färg och Form 1981 och 1986), Göteborg (Galleri Aveny 1949, 1953, 1975), Malmö (Galerie Holm 1971,1973), Höganäs Museum (1969, 1978) och Uppsala (Kavaletten 1981). Han finns representerad på bland andra Nationalmuseum, Göteborgs Konstmuseum och Malmö Museum.

Hans närmaste är förutom hustrun Sonja, dottern Eva Birgitta Mattson med make Staffan och sonen Anders samt brodern Per Lanmark, Nyhamnsläge.

*

Bättre än kanske någon annan har Sven Delblanc förmått tolka Lars Larsons egenart som konstnär. I en essä som publicerades inför utställningen i Uppsala 1981, skrev Delblanc bl a följande. ’Egentligen är han den siste Göteborgskoloristen. Man behöver inte gå till biografiska data, en blick på hans dukar är nog för att slå fast samhörighet och tradition. Men han tillhörde alltså den siste koloristen på Valand, hans lärare var Nils Nilsson, hans äldre kamrater var nu glorifierade och högt värderade målare som Sandberg, Ivarsson, Schiöler. Möjligen bör man hålla i minnet, att det bara var tio år sedan Schiöler var nästan bortglömd och inte alls noterad på den kommersiella börsen. Reflexionerna gör sig själva …

I den hysteriska originalitetens namn hävdade man ett beroende av Kylberg, som på sin höjd var ytligt, motiviskt, variationer på ett givet tema, Lars Larson står fri från det nästan oroande spekulativa hos Kylberg, han är i grunden en sekulär mystiker. Här finns inga andra gudamakter än solen, och ljuset är dess manifestation. Man kan få i tankarna en annan ’ohelig’ mystiker, Gunnar Ekelöf, han som också trodde på skapelsens och de döda tingens egenliv. Lugn i vissheten om sin egenart kunde Larson variera motiv man tyckte sig minnas från Kylberg ─de bar ändå hans eget signum. Med hans egna ord: ’Att skilja tillfälligheterna från det varaktiga kräver ett ständigt aktgivande.’”

Lars Larson värnade sin integritet och hade inget till övers för dem som försökte gena mot målet. Hans stillsamma och underfundiga humor kunde stundom bytas i bitsk satir mot konstnärer som enligt hans mening förrådde sig själva i en strävan att göra andra till lags. Mig påminner Lars Larson om de forntida kinesiska konstnärer som hellre vistades fjärran från hovet än de underkastade sig de kejserliga smakdomarna. 

The second instalment of my translation into English of Kjell Espmark’s poem Den inre rymden (The Inner Space)

I’ve been granted permission to search the house

and kick in the door of the villa

where for eighty years my parents

have quarreled about money.

I demand to know with what right

they decouple the laws of nature

and make a grim joke out of trust─

they quarrel so like the Olympian gods,

with mortals as their weapons.

But my parents, failing to understand, stare

at their inexplicably aged son

with a quivering permit in his hand.

And then throw themselves back into the quarrel

without seeing how the sharp words

are about to rough two human lives.

Was I a farmer’s youngest son

ineligible to receive any land

and therefore set to become a priest?

If so, I failed my father and his faith.

I might have become a dentist.

I have had a couple of German years

that yielded sympathy for Hitler’s Reich,

so I understand the eternity to which I am condemned:

this starved murmuring from the camp barracks.

My children have clearly disassociated themselves.

Two wives are there, as faint echoes,

the one is crying and martyrdom,

the other sarcasms and beatings.

I defend my only real memory─

an evening among silent mountains

a fragrance of bogmyrtle and cloudberry mire.

Above me a mute loon.

Let’s now examine an early picture.

The light in the room facing the lake is so strong

that the boys are translucent.

The birthday child is invisible─

my eye cannot perceive its frame. 

The truck, made as a fourth birthday present,

is enormous and black as fate itself.

It carries whoever dares to ride on its bed

into another future than the expected.

It’s here somewhere it will happen any moment now.

Every detail must be documented!

And the fingerprints on the doorhandles

must be carefully brushed into visibility.

I believe I was unwelcome in this life,

only temporarily married into reality.

What I remember are the chisel cuts of fear

to be forced to harm my boys,

the very ones who would revenge me.

I probably nourished them with my self-contempt

But yet I raised them to jobs with a status.

If only their eyes hadn’t become

critical flakes

of the same blackish stone as my own!

Even here I’m unwelcome,

in this land of silence and fumbling shadows.

My attempts to get out of this heritage of stone

and at last reach my boys with tenderness

scare the other frozen ones down here.

How could the sky above Strömsund

one Spring day in 1934

suddenly be laced with cracks

and an ice-blue sheet of it fall down

and shatter to pieces over the roofs?

Equally incomprehensible is my name

which my parents quarreled about, resulting in

what has proved invalid abroad.

They did however agree on a face

that could attract misunderstanding─

already at the age of eight

I was condemned to a future prison.

The childhood they thoughtlessly forced upon me

spread cracks through my later life.