Napoleon lär en gång ha sagt att han skulle hitta hem till Korsika även om man bunde för hans ögon, för där växte en ört vars doft spreds för alla vindar.
I sin roman Stilla flyter Don visar den sovjetiske författaren Michail Sjolochov sina läsare att han har ett särskilt utvecklat luktsinne. Han skildrar doften av Donflodens vatten, doften av det friska gräset på stäppen, det torkade gräset, det ruttnade gräset, doften av hästarnas svett och självfallet också doften av kosackernas och deras kvinnors kroppar. I inledningen till sin roman skriver Sjolochov: ”Å, du lille far, du stilla Don!”* Doften av floden Don och gräset på slätten var i själva verket doften av författarens hembygd.
Laxyngel, som kläcks i Ussurifloden på gränsen mellan Kina och Ryssland, växer upp i de stora haven, men när lektiden närmar sig trotsar de alla hinder för att återvända till den plats som såg dem födas för att ge liv åt nästa generation. Vi har ingen förklaring till denna ofattbara förmåga, men under senare år har iktyologer framlagt hypotesen att fiskarna, trots att de saknar näsor som vi, har ett utomordentligt utpräglat luktsinne och en förmåga att minnas dofter, samt att det är tack vare detta luktsinne och minnet av doften av floden som födde dem som laxarna kan trotsa havets vågor, simma mot strömmarna och som trots stora förluster de överlevande fiskarna kan återvända till födelseplatsen, för att där föröka sig och fullgöra sina plikter gentemot den kommande generationen för att sedan dö, utan grämelse. Det är doften av moderfloden som visar dem vägen och som också skänker dem styrkan att övervinna svårigheterna.
På visst sätt liknar laxarnas liv i ganska hög grad författarens. I sitt skapande förlitar sig författaren till minnet av dofter när han söker sig tillbaka till hembygden.
I vår tid, som förfogar över apparater för inspelning av både ljud och bild samt det elektroniska nätet har romanens förmåga att skildra verkligheten i alla dess skepnader utsatts för svår konkurrens. Hur skicklig författarens penna än är kan den inte mäta sig med videokamerans lins. Men videokameran förmår inte återge dofter: de tillhör fortfarande författarnas revir. Men jag befarar att det inte dröjer alltför länge innan kusliga vetenskapsmän uppfinner apparater som registrerar dofter att spridas via både film och teve. Innan detta sker bör vi författare beflita oss om att skriva romaner som flödar av dofter.
Jag gillar att läsa romaner som återger dofter. Jag anser att romaner som doftar är goda romaner. Romaner som har en speciell doft är speciellt goda romaner. En författare som fyller sin bok med dofter är en bra författare. En författare som förmår fylla sin bok med speciella dofter är en speciellt bra författare.
En författare kanske behöver en känslig näsa, men en person med en känslig näsa är inte nödvändigtvis författare. Jakthundens näsa är utomordentligt känslig, men en jakthund är inte författare. Många bra författare lider av bihåleinflammation, men det hindrar dem inte från att skriva romaner med speciella dofter. Vad jag menar är att en författare bör äga en rik fantasi när det gäller dofter. En författare i besittning av skaparkraft bör se till att de människor och ting som flyter fram under hans penna avsöndrar speciella dofter. Författaren bör även använda sin fantasi till att skapa dofter för sådana ting som i verkligheten inte äger någon doft. Det finns många exempel på detta.
Den tyske författaren Patrick Süskind skildrar i sin roman Parfym‒berättelsen om en mördare* en märklig man med ett övernaturligt luktsinne, ett geni som söker efter dofter för framställning av parfym, ett geni av ett slag som endast kan ha frambragts i Paris. Detta sadistiska geni har hjärnan fullproppad av all världens dofter. Efter att ha jämfört dessa dofter finner han att världens vackraste doft är den som utsöndras av unga flickors kroppar. Med hjälp av sitt övernaturliga luktsinne spårar han upp och dödar tjugofyra unga vackra flickor och framställer en parfym av de dofter som han har extraherat ur
deras kroppar. När han stänker några droppar av denna parfym på in egen kropp glömmer alla hur anskrämlig han ser ut och alla grips av en djup tillgivenhet till honom. Trots ovedersägliga bevis vägrar alla att tro att han är en sadistisk mördare. Till och med fadern till en av de mördare flickorna grips av kärlek till honom och älskar honom i högre grad än han älskade sin egen dotter. Denne märklige man är övertygad om att den som behärskar mänsklighetens dofter behärskar hela världen.
En av figurerna i Márquez’ roman Hundra år av ensamhet släppte brakskitar, som fick blommor att vissna, och han kunde i mörka natten leta sig fram till kvinnan han älskade.
I Faulkners roman Stormen och vreden finns en man, som kan känna doften av kyla. Kyla har ingen doft, men vi tycker inte att Faulkner överdriver när han påstår det, utan finner faktiskt beskrivningen mycket träffande och det beror på att mannen som känner doften av kyla är idiot.
Av de exempel som jag här har gett och den enkla analysen av dem upptäcker vi att det finns två slags dofter i romaner, eller snarare två sätt att skildra dofter i romaner. Det ena sättet är realistiskt och går ut på att med utgångspunkt från författarens erfarenheter, i synnerhet erfarenheter från hembygden, förse det som han skildrar med dofter, eller med andra ord använda dofter för att utmärka det som han skildrar. Det andra sättet går ut på att författaren med hjälp av sin fantasi förser doftlösa ting med dofter eller förser ting med en annan doft än de i verkligheten äger. Kyla är inget ting och äger därför ingen doft, men Faulkner skänker den djärvt en doft. Döden är heller inget ting, och har ingen doft, men Márquez ger en av sina romanfigurer förmågan att känna doften av döden.
Självfallet krävs mer än dofter för att skapa en roman. När en författare skriver en roman bör han mobilisera alla sinnesorgan, sitt luktsinne, synsinne, hörsel och känsel eller något magiskt sinnesorgan som överträffar alla dessa tillsammans. På det sättet kanske romanen fylls av en livskraft som rymmer levande företeelser som dofter, ljud, temperatur och former, vilka på ett avgörande sätt skiljer den från en samling livsodugliga ord. I början, när vi lär oss skrivandets konst, stöter vi ofta på det här problemet: många händelser i det verkliga livet är redan i sig själva mycket komplicerade och har en förmåga att gripa en, men när man skildrar dem i en roman så uppfattas de som konstruerade och utan förmåga att gripa läsaren. Det finns också många utomordentligt fina romaner, som vi vet inte är något annat än konstruktioner av författaren, men som ändå förmår gripa oss djupt. Vad beror detta på? Jag anser att problemet bottnar däri att vi när vi berättar något som har hänt i verkliga livet glömmer bort att vår uppgift är att skapa och att vi inte har mobiliserat vårt luktsinne, vårt synsinne och vår hörsel i tillbörlig grad. Anledningen till att vi uppfattar de stora författarnas uppdiktade verk som sanna är att dessa författare när de skrev mobiliserade alla sina sinnesorgan och därtill utnyttjade sin fantasi för att skapa känsloförnimmelser av de mest sällsamma slag. Det är därför vi kan bli så djupt gripna av Kafkas Förvandlingen, trots att vi är väl medvetna om att ingen människa kan förvandlas till en skalbagge.
Alltsedan filmen gjorde sitt intåg i världen har många människor uttryckt oro för romanens framtid. För femtio år sedan förutsågs det i Kina att romanen skulle dö, men den lever fortfarande. När teveapparaten fann sin väg in i miljoner människors hem tycktes romanens öde beseglat, men även om teven har lockat till sig många läsare, finns det fortfarande många människor som läser böcker, och romanens död är inte nära förestående. Internet kan synas vara ett ännu större hot mot romanen, men själv anser jag att det endast har bidragit med ännu ett sätt att skriva och med en annan distributionskanal än den traditionella.
Som en vars enda färdighet är att skriva romaner är jag visserligen medveten om romanens utsatta belägenhet, men vägrar att tro det värsta. Förresten anser jag att romanen är den konstart som det är allra svårast att ersätta med något annat. Inte ens uppfinnandet av en doftkamera skulle leda därhän, då ju en doftkamera endast registrerar sådana dofter som existerar i världen och inte förmår registrera sådana dofter som inte existerar, på samma sätt som en videokamera bara kan registrera sådant som faktiskt existerar och inte sådant som inte existerar. Men en författares fantasi kan skapa ur intet. Med hjälp av sin allsmäktiga fantasi kan han skapa dofter, som inte finns i verkligheten, och ting som aldrig existerat. Det är det oförstörbara kännetecknet på vårt skrå.
En gång skickade Thomas Mann en roman av Kafka till Einstein, som dagen därpå sände den tillbaka till Mann med beskedet: ”Så komplicerad kan ingen mänsklig hjärna vara!” Det är en källa till stolthet för oss författare att en av de våra lyckades besegra en av världens främsta vetenskapsmän.
Låt oss därför mobilisera alla våra känsloförnimmelser och skapa romaner fyllda av liv, av dofter, av ljud och självfallet också av sällsamma tankar.
Författare måste givetvis använda språket i sitt skapande och alla känsloförnimmelser måste uttryckas i språket eller kanske rättare bäras fram av språket. Utan språket skulle ingenting existera. Att litterära verk kan översättas beror på språkets förmåga att bära upp ett konkret innehåll. För att underlätta översättandet bör författaren lägga vikt vid skildringen av känsloförnimmelser och skapa en värld av levande känsloförnimmelser. Känslor kan endast uppstå ur känsloförnimmelser. En roman utan levande känsloförnimmelser kan inte gripa läsaren.
Låt oss likt Ussuriflodens laxar finna vägen till moderflodens doft och utan fruktan sträva framåt!
Låt oss inbilla oss hur den ursprungliga jordens luktade! På den tiden levde oräkneliga dinosaurier på jorden och deras stank nådde ända upp till himlen. Det sägs att det var stanken från deras brakskitar som gjorde att dinosaurierna storknade och dog ut.
Jag tänker ta mod till mig och föreslå Kinas olympiska kommitté att vid invigningen av 2008 års olympiska spel i Peking, just när facklan tänder den olympiska elden, låta sprida dofterna av hundra blommor, hundra träd och hundra sorters utsökta viner för att skapa en säregen doft åt dessa olympiska spel.
Låt oss mobilisera minnena av alla slags dofter och sedan följa dem för att söka vårt tidigare liv, söka vår kärlek, vårt lidande, vår glädje och vår ensamhet, vår barndom och våra mödrar … vårt allt, på samma sätt som Proust med hjälp av en madeleinekaka återvände till det förflutna.
Vårt lands store författare Pu Songling har i sitt odödliga verk Sällsamma berättelser från Lättjans Studerkammare skildrat en sällsam varelse, en blind munk, som med hjälp av sin näsa kunde bedöma ett verks litterära kvalitet*. Många kandidater till de statliga examina bad den blinde munken lukta på deras texter. När munken luktade på ett litterärt undermåligt verk blev han så våldsamt illamående att han spydde. Han påstod att dåliga texter spred en fruktansvärd stank. Men sedan visade det sig att författare till litterära verk som hade fått honom att spy klarade examina med glans, medan författare, vilkas texter munken hade prisat för deras väldoft, hade blivit underkända.*
Hos den taiwanesiska folkstammen Bunung finns en legend som berättar att det under en av deras byar finns en folkgrupp, vars medlemmar har ett särdeles utvecklat luktsinne och som tycker mycket om att laga god mat med de mest utsökta dofter. Men de äter inte maten. När de har lagat färdigt rätterna placerar de dem på en plattform och sedan ställer sig alla runt omkring plattformen och njuter av väldoften, som håller dem vid liv. Människor som bor ovanför den folkgruppen smyger sig ibland dit ner och stjäl deras mat. Jag har redan skildrat den legenden i en kort berättelse. I den berättelsen är jag själv ett barn som ofta stjäl deras mat. När berättelsen hade publicerats ångrade jag mig och tänkte att jag borde ha skrivit den utifrån deras sida som hade så känsliga näsor och inte utifrån normala människors sida. Om min fantasi hade förvandlat mig själv till ett barn med en så känslig näsa hade berättelsen helt visst blivit långt mer magisk.
KOMMENTAR:
Citatet ur Stilla flyter Don har hämtats ur en av de två ”gamla kosackvisor” som Sjolochov valde som motto till sitt verk.
Patrick Süskind, Das Parfym. Die Geschichte einer Mörders. Zürich: Diogenes, 1985.
Enligt Pu Songlings ganska långa och rätt tradiga berättelse måste ett litterärt verk brännas för att den blinde munken genom att lukta på röken skulle kunna avgöra dess kvalitet. När det visade sig att munkens bedömning inte överensstämde med examinatorernas förklarade han att han hade uttalat sig om verkens litterära kvalitet, inte om slumpen! Med det uttalandet gav Pu Songling en känga åt examinatorerna i de statliga examina, som inte mindre än sjutton gånger hade kuggat honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar