Det heliga berget Emei

För 62 år sedan vistas jag i åtta månader på det heliga berget Emei i sydvästra Kina, ett av den kinesiska buddhismens fyra heliga berg. På den tiden fanns det 120 bemannade kloster på berget. Själv bor jag i klostret Baoguosi, ”Klostret som värnar landet”, vid foten av berget. De flesta munkarna tillhör Det rena landets sekt, förmodligen den äldsta och den mest lättillgängliga av de buddhistiska sekterna. Men abboten i mitt tempel är en lärd poet och Zenmästare.

Några dagar före den kinesiska nyårsdagen i Oxens år (den 24 januari 1949) vandrar jag den långa vägen upp till Jinding, Den gyllene toppen. Jag tar den östra stigen uppför berget, över Den hukande tigerns tempel, Åskskrällens tempel. Det rena ljudets paviljong, De väldiga himmelsträdens avsats, De nio gamlingarnas grotta, Templet vid de odödligas bergstopp och Dammen där bodhisattvan Puxian badar sin elefant. Bodhisattvan Puxian, som på sanskrit heter Samantabhadra, är Emeibergets skyddspatron. Liksom alla bodhisattvor har han nått fram till tröskeln till Nirvana, men vägrar att stiga ditin, då han hellre vill hjälpa till att frälsa alla levande varelser. Den 45 kilometer långa vandringen har lett mig uppför ett högt berg, ner i en djup dal, uppför ett andra högt berg och ner i en djup dal och uppför ett tredje berg, det högsta i Emeimassivet. Jag befinner mig nu på lite över 2000 meters höjd över havet. Den svåraste sträckan återstår, vandringen uppför den branta Himlastegen till Den gyllene toppen, 3100 meter över havet.

Däruppifrån har jag en vidunderlig utsikt. Det är en klar dag. Längst västerut kan jag se de väldiga snöbergen, Minya Gongka, som höjer sig över den tibetanska högplatån, norrut och västerut sträcker sig ett väldigt uppodlat slättlandskap och söderut löper bergskedjorna som skiljer provinsen Sichuan från den sydkinesiska provinsen Yunnan.

Den gyllene toppens tempel, där jag ska övernatta, ligger strax intill ett brant stup. Det var här som skalden Li Bo, som levde på 700-talet, skrev sin dikt ”Bergstoppens tempel”:

Jag stannar över natt i Bergstoppens tempel,
lyfter min hand och rör vid stjärnorna.
        Jag vågar inte tala med hög röst
        av fruktan att störa gudarna i himlen.

En dag när jag besöker Den gyllene toppens tempel får jag uppleva både Foguang, Buddhas gloria, och Fodeng, Buddhas lyktor. Det är en strålande dag och ett enda vitt moln svävar över bergstoppen. När solen står som högst går jag ut och ställer mig strax intill stupet öster om templet. Därnere, på den milsvida slätten ser jag den väldiga skuggan av mitt eget huvud, omvärvt av en lysande gloria som skiftar i rött, gyllengult och vitt.

På kvällen ser jag hundratals grönskimrande bloss, Buddhas lyktor, fladdra nedanför stupet.

Poeten Liu Yuxi, som föddes 100 år senare än Li Bo, drog sig undan världen för att leva som enstöring. I en kort essä med titeln ”Inskriften i Den torftiga hyddan” skriver han:

Shan bu zai gao, you xian ze ming;
shui bu zai shen, you long ze ling.

Bergets berömmelse beror inte på dess höjd, om en odödlig mästare dväljes där blir berget berömt.
Vattnets gudomliga kraft beror inte på dess djup, om en drake
vistas där blir vattnet besjälat.

Den praktfulla naturen ‒ de höga bergstopparna, de skrämmande stupen, de mörka grottorna, de väldiga bambustammarna, de resliga rhododendronträden och azaleorna, Den svarta drakens flod, som forsar fram på bergets västsida, ljuden av tempelklockor och mässande munkar, doften av rökelse‒ allt detta stämmer vandraren till andakt och till insikten att högre makter dväljs på berget. Oräkneliga kinesiska tänkare, skalder och konstnärer har under tidernas lopp dragit sig undan till de heliga bergen för att där få uppleva tillvarons sanna mening. Om detta skriver skalden Li Bo i sin dikt ”Samtal på berget”:

Wen yu he shi, xi bishan
xiao er bu da, xin zi xian.
Taohua liushui, yaoran qu:
        Bie you tiandi, fei renjian!

Du frågar mig varför jag häckar på det azurblå berget,
jag ler men svarar inte, mitt hjärta har funnit frid.
Persikoblomman flyter med vattnet mot fjärran.
Det finns en annan värld än den där mänskor dväljs.

Den högsta buddhistiska sanning som de sökte som drog sig undan till heliga berg sammanfattas av en kort dikt i Diamantsutran:

Så skall du uppfatta allt som ryms i denna flyktiga värld
som en gryningsstjärna, som en bubbla i en ström,
som en flammande blixt i ett sommarmoln,
som en flämtande låga, en skenbild, en dröm.

Det heliga berget Emei fanns där, så sent som på 1940-talet, men finns där inte längre. När jag trettio år senare, 1979, åter besökte berget Emei hade såren efter den gruvliga kulturrevolutionen ännu inte läkts. Flera tempel hade härjats av eld, andra hade fått förfalla; munkarna hade fördrivits; dammen där Bodhisattvan brukade bada sin elefant hade torrlagts och bodhisattvan själv syntes inte till. Men berget hade ännu inte våldtagits. När jag besöker berget 26 år senare, 2005, har våldtäkten fullbordats. En bilväg har anlagts halvvägs uppför berget, och där den upphör tar linbanor vid. Stigarna har breddats till stenlagda vägar, kantade av lyxhotell, karaokebarer och butiker för allsköns krimskrams. Tecken på framsteg, säger kanske någon. Men till vilket pris? Fast priset spelar kanske inte någon roll i ett samhälle som är så fattigt att det enda som finns är pengar!

Folkrepubliken Kina och Nobelpriset – en besk betraktelse

Innan den kinesiskfödde författaren och dramatikern Gao Xingjian belönades med 2000 års Nobelpris i litteratur blev jag uppringd av en fastlandskinesisk journalist som sa: "Pyttelilla Island har belönats med Nobelpriset i litteratur, hur kan det då komma sig att Kina, med dess ärorika femtusenåriga historia och en miljard trehundra miljoner invånare inte har belönats med Nobelpriset?" Jag förklarade att Island aldrig har belönats med Nobelpriset i litteratur, men att en isländsk författare belönades med Priset 1955. Jag försökte få honom att förstå att Nobelpriset i litteratur tilldelas en författare och inte det land som han råkar vara medborgare i.

När Gao Xingjian hade tilldelats Nobelpriset blev jag uppringd av en annan journalist från folkrepubliken Kina, som sa: "Ha, det finns åtminstone 250 ledamöter av kinesiska författarförbundet, som skriver bättre än han!" På min fråga vilka verk av Gao Xingjian han hade läst, förklarade han att Gao Xingjians verk inte förtjänade att läsas. Jag är övertygad om att det enda verk av Gao Xingjian som är någorlunda läst i Kina är berättelsen "Busshållplatsen", vilken också under kort tid, innan den förbjöds av censuren, uppfördes som en enaktare på en av Pekings teatrar. Gao Xingjians två större romaner, "Andarnas berg" och "En ensam människas bibel" är förbjuden läsning i Kina, detta som en följd av att medborgare i Folkrepubliken Kina inte endast saknar yttrandefrihet, de saknar också frihet att läsa vad de vill.

Författaren och litteraturforskaren Liu Xiaobo, som tilldelats Nobels Fredspris för 2010, är en modig man och en trägen förkämpe för yttrandefrihet och andra mänskliga rättigheter, trots att han är klart medveten om vilka följder detta kan få för honom själv. (Han dömdes redan i december 2009 till elva års fängelse). I det avseendet skiljer han sig från övriga medlemmar av den intellektuella eliten. Jag har ofta förundrats över att så utomordentligt få intellektuella har vågat framträda med kritik av de övergrepp som kinesiska medborgare har utsatts för sedan etablerandet av folkrepubliken Kina, och framför allt under det skede av kollektivt vanvett som går under namnet" kulturrevolutionen". Författaren Ba Jin (1904–2005), som länge tjänade som kinesiska författarförbundets ordförande, publicerade efter kulturrevolutionen en volym med titeln "Erinringar", i vilken han på var och varannan sida talade om nödvändigheten av att tala sanning, men de sanningar som han uttalade var alltför timida för att ha någon verkan. En av de verkligt få som vågade ta bladet från munnen var den framstående skalden Ai Qing (1910–1996), som i sin ungdom på grund av frispråkig kritik hamnade i Guomindangregimens fängelse. I slutet av 1930-talet sökte sig Ai Qing till det kommunistiska högkvarteret i Yan'an i provinsen Shaanxi. På hösten 1942, flera månader efter det att Mao Zedong under Överläggningarna rörande konst och litteratur hade fastslagit de snävt politiska riktlinjerna för all litterär verksamhet, publicerade Ai Qing i Befrielsearméns dagblad sitt upprop "Förstå författarna! Respektera författarna!", i vilket han kritiserade kommunistpartiets hårda styrning av litteraturen. På våren 1957, när kampanjen mot "högeropportunister" rasade, dömdes Ai Qing till straffarbete på landsbygden i nordöstra Kina, där han tvangs städa latriner under 21 år. Under de svåra åren följde han mottot att en oförvitlig man inte får mista sin självaktning, ett motto som uppenbarligen också Liu Xiaobo följer.

Yttrandefrihet är inte den enda frihet som kinesiska medborgare saknar. Under senare år har jag haft flera tillfällen att besöka fattiga bergsbyar i provinsen Shanxi i norra Kina. Byborna i en fattig bergsby, där jag vistades för tre år sedan, berättade för mig att partikadrer på gräsrotsnivå hade berövat dem deras jord, som de med god förtjänst sålde till kolgruveentreprenörer. Enligt kontraktet skulle bönderna under tio år erhålla 500 yuan (ungefärligen lika många svenska kronor) om året per mu (0.0667 hektar), vilket var betydligt mer än vad majsskörden skulle inbringa. Men kontraktet infriades aldrig: pengarna hamnade i kadrernas fickor. När bönderna marscherade till häradsstaden för att klaga sin nöd fick de ingen hjälp: häradsstadens kadrer var lika korrupta som bergsbyns!

Enligt officiell statistik inträffade för två år sedan 97 000 större och mindre bonderesningar i Kina, då uppretade bönder attackerade polisstationer och lokala partihögkvarter med sina hackor, spadar och yxor. Under innevarande år har antalet bonderesningar utökats till 230 000! Den 4 juni 1989 satte den kinesiska regimen in det kinesiska folkets befrielsearmé för att slå ner de fredliga demonstrationerna på torget intill Himmelska fridens port. Dagens lokala partienheter behöver inte lita till Befrielsearmén: de hyr i stället huliganer och hurtiga slagskämpar från de bemanningsföretag som maffian äger.

Vad jag finner särskilt avskyvärt är det intima samröret mellan lokala makthavare och maffian. I slutet av 1940-talet, före, under och efter det kommunistiska maktövertagandet, vistades jag i den sydvästkinesiska provinsen Sichuan, där det hemliga sällskapet Gelaohui (De äldre brödernas sammanslutning) var särskilt starkt. Under mina resor i provinsen var det av säkerhetsskäl nödvändigt för mig att ha goda förbindelser med den sammanslutningen. Jag fann snart att ledarna för den maffian hade en hederskod, som de strängt följde. Dagens maffia är huliganer som slåss för egen vinnings skull.

En talesman för kinesiska kommunistpartiet har förklarat att den främsta mänskliga rättigheten är rättigheten att äta sig mätt. Däri hade han helt visst rätt. Men mänskliga rättigheter omfattar så oändligt mycket mer, de omfattar alla aspekter av medborgarnas andliga och materiella liv. Ekonomiska framsteg är en sak. Att från grunden omvandla ett samhällssystem är en annan sak. De kinesiska böndernas utomordentlig hårda materiella villkor har åtminstone en tretusenårig historia och kan självfallet inte förändras över natt. Men yttrandefrihet finns inskriven i folkrepubliken Kinas författning (paragraf 35). Det enda som krävs för att förverkliga yttrandefrihet är att Kinas regering respekterar den författning som folkförsamlingen har antagit. När verklig yttrandefrihet har införts kommer övriga mänskliga rättigheter småningom att följa färg.

Den kinesiska regimens språkrör Huanqiu shibao (Globala Nyheter) har i en ledare av den 18 oktober förklarat att Kinas en miljard trehundra miljoner medborgare är utomordentligt vredgade över beslutet att tilldela Liu Xiaobo årets Fredspris. Om detta är att säga att få fastlandskineser, som en följd av bristen på yttrandefrihet, vet vem Liu Xiaobo är. De som har hört hans namn nämnas vet att han är en brottsling, som har förpassats till fängelse, och att han omhuldas av fientligt sinnade västerlänningar. Det räcker för att folk ska demonstrera på gator och torg och kräva förbud mot import av norska fiskprodukter. Då norsk litteratur är mindre väl känd i Kina väljer man att offentligt bränna den kinesiska översättningen av en japansk roman med titeln Norges skogar!! (Romanens kinesiska titel är en felöversättning av originalromanens titel, som har hämtats från Beatles-sången Norwegian Wood). Årets Nobelpristagare i litteratur skulle helt visst höja på ögonbrynen om han nåddes av uppgiften om denna enfaldiga manifestation av patriotism.

Ledaren i Globala Nyheter kräver att den norska Nobelkommittén ska be det kinesiska folket om ursäkt. Storebror har gjort sin stämma hörd! Vad den enfaldige ledarskribenten tydligen inte har fattat är att han/hon har dragit löje över den kinesiska regimen och makthavarna inom partiet.

Meningsyttringar som denna betraktas av makthavarna i Kina som otillbörlig inblandning i landets inre angelägenheter och kan därför inte förväntas ha någon annan effekt än att sagesmannen betraktas som persona non grata. Vad som inger mig en viss förhoppning om en förändring till det bättre är det öppna brev som Mao Zedongs forne sekreterare, den framstående ideologen Li Rui, och tjugo en gång högtstående partiveteraner nyligen har tillställt Kinas regering i vilket de med skärpa påpekar att yttrandefrihet infördes i England redan i slutet av 1600–talet samt att yttrandefriheten i den brittiska kolonin Hongkong, före dess införlivande med folkrepubliken Kina, var starkare befäst än i dagens Kina!

Göran Malmqvist

PS För övrigt anser jag att Norge borde förbjuda folkrepubliken Kina att importera norska fiskprodukter.
2010,12,10  Svd

Reply to Liao Yiwu

In a mail of December 7, 2012, Liao Yiwu 廖亦武writes: “That the Sweden Academy of Letters (sic!) is in concurrence with the Chinese totalitarian regime has, in part, something to do with the academy’s life tenure system. Mr. Göran Malmqvist has kept a cozy relationship with China’s officially-sanctioned  writers, and  even become close friends with some of them. Such relationships impedes his judgment of literary creation in current China.”'

Liao Yiwu is badly informed about the activities of  Professor  Göran Malmqvist. Since the 1960s, Malmqvist has translated some fifty volumes of Chinese literature, Ancient, Medieval, Modern and Contemporary and several hundred short-stories, essays and poems, published in journals. His translations of works by contemporary writers include about 95% of the writings of Gao Xingjian 高行健 (altogether 2 009 pages), 95% of the poetry by Bei Dao 北島 (altogether 770 pages), four novels by the Shanxi writer Li Rui 李銳 (altogether 1 106 pages), two novels by another Shanxi writer, Cao Naiqian 曹乃謙 (altogether 490 pages). 

His translations of works by Shen Congwen 沈從文 amount to 538 pages. In several anthologies of  modern and contemporary poetry he has published works by Wen Yiduo 聞一多 (the collections Sishui死水and  Hongzhu 紅燭), Ai Qing 艾青 (most of his poetry from the late 1930s)  and the Jintian 今天group of poets Gu Cheng 顧城, Shu Ting 舒婷, Mang Ke 芒克, Yang Lian 楊煉, Jiang He 江河 and Yan Li 嚴力。

Liao Yiwu is not aware of the fact that Malmqvist  was considered persona non grata in the  People’s Republic of China from 1959 to 1979 and from 1989 to 1994, altogether twenty seven years. Nor is he aware of the fact that Malmqvist on the 16 of May 2011 informed the Chinese Embassy in Stockholm that he no longer intended to have any contact with official China.
Whenever the need has arisen, Malmqvist has written extensive letters to the Swedish press and to the Chinese authorities, protesting against the treatment of dissidents like Wei Jingsheng 魏京生，Liu Binyan 劉賓雁, Fang Lizhi 方勵之, Liu Xiaobo 劉曉波 and Ai Weiwei 艾未未。

Norstedts kinesisk-svenska ordbok

Den senaste i raden av Norstedts  kvalitetsordböcker är Kinesisk-svensk ordbok, som har utarbetats av en projektgrupp vid Lunds universitet under ledning av professor emeritus Lars Ragvald. Ordboken, som  omfattar 58 000 ord och fraser, är den mest omfattande kinesisk-svenska ordbok som har getts ut i Sverige och fyller därför ett starkt känt behov.
Uppslagsorden står i en alfabetisk ordning som följer den officiella pinyin-transkriptionens uttal. Den användare av ordboken som inte känner till uttalet av det ord som söks hänvisas till att använda ordbokens radikalindex. De kinesiska tecknen består av en radikal, eller ett betydelsebärande element, samt ett fonetikum, eller uttalsangivande element.
Ordbokens radikalindex följer i huvudsak den traditionella uppsättningen av radikaler. Under varje radikal ordnas tecknen efter det antal streck som krävs för att skriva den del av tecknet som inte är radikal.
En jämförelse visar att Kinesisk-svensk ordbok bättre än de flesta kinesisk-engelska ordböcker av liknande omfång speglar de senaste årtiondenas ekonomiska, sociala och politiska förändringar. Betydelseangivelserna är utförliga och skickligt formulerade.
Många av ordbokens exempel på fraser har hämtats ur A Chinese-English Dictionary, en ordbok av ungefär samma omfång, utarbetad av avdelningen för engelska vid Pekings institut för främmande språk. Peking: Shanghai Commercial Press, 1. utg. 1978.

Ordbokens uttalsangivelser är inte alltid tillförlitliga. En redogörelse för dess brister i det avseendet kräver en kort exkursion om det kinesiska språkets morfologi och prosodi. Kinesiska morfem är antingen bundna eller fria. Ett bundet morfem är alltid bundet, men ett fritt morfem är endast stundom fritt. Ett fritt morfem är ett ord som kan tjänstgöra som ett självständigt yttrande. Fria morfem kan länkas till andra fria eller bundna morfem för att skapa två- och flerstaviga ord. Det moderna riksmålets betoningssystem kan beskrivas med hjälp av termerna bitryck och huvudtryck. Med undantag för interjektionerna, uttalas varje betonat morfem med en av fyra toner, som är antingen fallande (ton 4) eller stigande (ton 2), eller både fallande och stigande (ton 3) eller varken fallande eller stigande, d.v.s. jämn (ton 1). Stavelser utan vare sig bitryck eller huvudtryck förlorar sin ton. I denna ordbok, liksom i de flesta andra, markeras både bitryck och huvudtryck med diakritiska tontecken. Distinktionen mellan bitryck och huvudtryck markeras tyvärr inte. Obetonade stavelser utmärks genom avsaknad av tonmarkering. 
Kinesiska interjektioner är både morfologiskt och fonologiskt speciella i det att de är alltid fria, alltid betonade och alltid atonala, d.v.s. stående utanför språkets tonala system. I ordboken har varje interjektion missvisande försetts med en av språkets fyra toner. Interjektionernas tonkurvor kan bäst betraktas som minimala satsintonationer.

 Ordboken anger att morfemet 一 /yī/, ”en, ett”,  har jämn ton (ton 1) och morfemet 不 /bù/ fallande ton (ton 4). Dessa två morfems toner betingas emellertid av den efterföljande stavelsens ton. Framför en betonad stavelse med fallande ton (ton 4) har dessa två morfem stigande ton (ton 2); framför en stavelse med stigande, fallande-stigande (ton 3) eller jämn ton, har dessa morfem fallande ton. I isolerad ställning har /yī/ jämn ton och /bù/ fallande ton. Underlåtenhet att notera dessa tonväxlingar leder till att tonföljden i frasen 一絲不掛 /yìsī bú guà/, ”utan en tråd på kroppen”, felaktigt anges till jämn-jämn-fallande-fallande i stället för fallande-jämn-stigande-fallande.
I mängder av fall har en obetonad andra stavelse  i tvåstaviga uttryck försetts med en missvisande tonmarkering, som i 董事 /dŏngshì/, ”styrelseledamot”, vars andra obetonade stavelse har givits fallande ton. Detta gäller samtliga förekomster av räkneord följda av klassmärken eller måttsord (en grammatisk kategori som krävs för att räkna och kvantifiera ting och  företeelser representerade av substantiv), vilka alltid är obetonade,  som exempelvis 一個 /yíge/, ”ett stycke”. (Märk att morfemet /yī/ får stigande ton framför en obetonad stavelse, som i betonad ställning har fallande ton).
 Ordboken uppmärksammar inte skillnaden mellan en nominalfras som 炒飯/chăofàn/, ”stekt ris”, med huvudtryck på första stavelsen och bitryck på den andra, och verb-objekt-frasen /chăo fàn/, ”steka ris” med bitryck på den första och huvudtryck på den andra stavelsen.
När det gäller två-och flerstaviga uttryck som sammanskrivits till ord framgår morfemgränserna oftast av pinyin-stavningens konventioner. När så inte är fallet, markerar pinyinsystemet morfemgränser med en apostrof /’/, som i 巨額 /jù’è /, ”enorm summa”. I ordboken har apostrofen ersatts av ett lodstreck /ǀ/. I åtskilliga fall används lodstrecket alldeles i onödan, eftersom morfemgränsen klart markeras av stavningen; 海岸 /hăiǀàn/ ,”kust, strand”, och 草案 /căoǀàn/, ”utkast”,  kunde exempelvis mycket väl skrivas /hăiàn/ respektive /căoàn/. Lodstreckets funktion förklaras inte i de anvisningar, som inleder ordboken. 
Ordboken avstår tyvärr från att redovisa den traditionella skriftens oförenklade tecken. Detta är så mycket mer beklagligt som beslutet att utelämna de oförenklade tecknen har fattats i en tid då allt flera, både i och utanför folkrepubliken Kina, börjat inse att den grafiska förenklingen av den kinesiska skriften, som påbörjades på 1950‒talet, var ett gruvligt misstag som på lång sikt kommer att få förödande effekter, dels eftersom den ofta skymmer tecknens etymologiska bakgrund, dels eftersom den i hög grad försvårar läsningen av traditionell text.
De anmärkningar som här har riktats mot ordbokens uttalsangivelser gäller tyvärr nästan samtliga ordböcker av detta tvåspråkiga slag. Den enda ordbok som ger relativt tillförlitliga uttalsanvisningar är den kinesisk‒japanska ordboken 中日大辭典 Chu‒Nichi Daijiten, utgiven av ordboksredaktionen vid 愛知Aichi-universitetet i Tokyo. Även denna utmärkta ordbok underlåter tyvärr att markera distinktionen mellan bitryck och huvudtryck.

Jag är övertygad om att alla svenskar som önskar lära sig eller förkovra sig i det kinesiska språket kommer att ha utomordentligt stor nytta av denna ordbok. Jag är också fullkomligt övertygad om att jag själv kommer att ha denna ordbok inom räckhåll på mitt skrivbord. Det är min förhoppning att det ökande intresset för kinesiska studier i Sverige skall medverka till att den första upplagan av denna ordbok snart säljs ut och att nästa upplaga kommer att redovisa även oförenklade tecken samt en grundligt reviderad redogörelse för det kinesiska språkets uttal.

Göran Malmqvist

Vårt behov av konjunktiv

En lärodikt av G-r-n M-lmqv- st

Redan för 65 år sedan påstod Professor Erik Wellander i Riktig svenska att den svenska konjunktiven vore i det närmaste heldöd och att den enda talspråkiga konjunktiven i imperfektum som återstode vore ”vore”. Därom kan det råda delade meningar.

En lovsång till konjunktiven – om någon sådan funnes

Finge jag, ginge jag – ginge? Nej, sprunge!
Som bure mig vingar flöge jag hän
till regnbågens fäste 
och funne jag där vad jag hoppas finna,
då vunne jag allt som jag någonsin sökt!
Men hunne jag inte förr’n regnbågen svunne
och solen stunge
och stule min skatt,
då bleve jag rasen,
då gräte jag bittert
och läte min klagan genljuda i rymden;
jag knöte min näve, hötte mot höjden,
jag skure tänder och svure att hämnas!
Jag droge mitt svärd
och högge mot solen
och loge brett
om jag såge den blekna.

Men funne jag skatten vid regnbågens fäste,
då skreve jag till alla som hungra i världen:
jag bjöde dem till fest,
och både dem hålla till godo.
Så åte vi gott, som kungen i sitt slott,
och drucke de ädlaste viner.
Och vorde det så väl
att vinet flöte
och maten ej tröte
och ingen bleve så stinn
att han sprucke och doge,
då toge jag blomster,
bunde en krans
och lade den vid regnbågens fäste.

”Poeter är farliga som översättare”

Publicerad 2013-01-02 DN

Foto: Paul Hansen Göran Malmqvist valdes in som ledamot av Svenska Akademien 1985 på stol nummer fem.
Det blev nära nog en klassisk kulturfejd när Göran Malmqvist i höstas kritiserade Li Lis översättningar av Tomas Tranströmers lyrik. DN Kultur har träffat akademiledamoten för att prata om översättare och översättandets hantverk.
– Det finns tre sorters översättare, säger Göran Malmqvist när vi slagit oss ned i ett rum i Svenska Akademiens lokaler i Gamla stan. Ett vackert litet rum med blå väggar och en sirlig soffgrupp. Det enda rummet, för övrigt, vari man får röka, vilket gladde Günter Grass när han var i Stockholm för att ta emot Nobelpriset 1999.
Göran Malmqvist bär en mörkblå kinesisk kavaj, svarta kostymbyxor och kängor. Utanför fönstret nyper decembers minusgrader i kinderna på Gamla stans flanörer och jul­shoppare.
– Dels finns det översättare som är proffs, som livnär sig på att översätta. Till dem hör till exempel Anders Bodegård, en av våra finaste översättare. Dels finns det amatörer som jag. Amatörer i bemärkelsen att vi översätter för vårt nöjes skull. Vi väljer själva vad vi vill översätta och har därmed stor frihet.
– Sedan finns det en tredje kategori översättare: poeterna. De är farliga. Det händer inte sällan att de vill ”förbättra” texten som de översätter.
Han nämner den amerikanske poeten och översättaren Robert Bly som ett exempel.
– Jag blev väldigt arg när jag såg hur han översatt en av Tomas Tranströmers dikter, ”Balakirevs dröm”.
Göran Malmqvist citerar den aktuella strofen på svenska och engelska. Skillnaden är tydlig och två helt olika bilder tonar fram.
– En översättare tillhör ett skrå av hantverkare och får inte fuska, lägga till eller förbättra, konstaterar Göran Malmqvist lugnt och fortsätter:
– Det finns två dödssynder för en översättare. Den ena är att briljera och den andra är att normalisera det hon eller han översätter.
Har du själv gjort dig skyldig till något av detta?
– Jaa ... det är väl fel som varje översättare gör någon gång. Jag har kanske briljerat, jag är ju så förtjust i konjunktiva verbformer och starka verb. Men man måste kämpa emot.
Han berättar om sin far som var konstnär och korrekturläsare i Stockholmstidningen under sin studietid.
– Han hade språkkänsla. Om jag kom hem från skolan och sa: ”I dag har jag simmat 200 meter” så sa han: ”Nej, min son, i dag sam du, eller i dag har du summit 200 meter!”
Göran Malmqvist studerade klassiska språk i Uppsala och hade tänkt sig en framtid som lektor i Skara.
– Det hade varit fint. Jag hade trivts utomordentligt som lärare i latin och grekiska i ett landsortsläroverk!
Men så läste han boken ”Konsten att njuta av livet” av författaren Lin Yutang, ”som han skrev på lysande engelska”, och fascinerades av den taoistiska filosofin.
När så lingvisten och sinologen Bernhard Karlgren tyckte att Malmqvist skulle lämna de klassiska döda språken och satsa på kinesiska, gjorde han det. Göran Malmqvist fick efter ett par års studier ett amerikanskt stipendium för fältstudier i Kina, där han stannade i två år (1948–50). På sommaren 1950, efter det kommunistiska maktövertagandet, blev han som många andra utlänningar utvisad ur landet.
I början av 50-talet var han lektor i kinesiska vid Londons universitet och några år senare kulturattaché i Peking. Under åren 1959–65 var han professor i kinesiska vid Australian National University och därefter fram till 1990 professor i sinologi vid Stockholms universitet.
Flera översättningar av kinesiska mastodontverk har det blivit under åren, samtidigt som han har undervisat.
”Rena kinesiskan”, säger vi när vi inte begriper någonting, men du har skrivit en bok med titeln ”Kinesiska är inte svårt”?
– Kinesiska är ett lätt språk. Det har enbart syntax (satslära red anm.) Språket har inga ändelser, inga böjningar och saknar tempus. Orden är som färdiggjutna tegelstenar som måste sättas in på exakt rätt ställe i meningarna. Men det är desto viktigare.
Så kinesiskan markerar alltså inte om en händelse som skildras pågår, har pågått eller ska pågå?
– Just det. Därför verkar kinesiska poem så tidlösa. För övrigt tror jag att presens, nutid, är det enda tempus som vi kommer att använda oss av i svenskan om hundra år.
Hur menar du?
Han ger ett exempel:
– ”Här går jag på Storgatan i går och stöter på Kalle, som säger att han flyger till Shanghai i morgon.”
Kan twittrandet och bloggandet som oftast skrivs i presens ha någon betydelse här?
– Ja, det tror jag, men det är också med språket som med knivar, det nöts ned med tiden.
Vi återgår till att prata om översättandets konst.
Är det en konst? Kan vem som helt bli översättare?
– Nej, man kan inte utbildas till översättare. Man kan utbildas i språk – ja, men till översättare – nej. Antingen är du det eller inte.
Vilket ansvar har förlagen när det gäller översättningar?
– De har ett väldigt stort ansvar och vissa tar det, andra inte. Men om man ger ut dåliga översättningar så får man oftast skäll av recensenterna, säger han en smula nöjt.
Göran Malmqvist ger under intervjun flera exempel där en översättning har medfört en förändring av originaltextens innebörd eller bild. Som bland annat de omdiskuterade orden ”kantarell” och ”fördom” som i Li Lis översättning till kinesiska blev ”karamell” och ”fordon”.
Han förklarar att på samma sätt som en finsnickare blir upprörd när han synar ett fuskarbete kan han själv bli rasande när han stöter på slarvfel i en översättning.
Hur tog du personligen alla skriverier om bråket i höstas?
– Mitt ursinne berodde och beror mycket på den yrkesstolthet som en skråmedlem av en riktig översättarkår har. Men man borde nog inte bli arg när man är så gammal som jag, säger han med ett skratt.
Det han blev mest rasande över var att Li Li svarade på hans kritik med att skriva två dikter varav den ena på ett kränkande sätt, menar Göran Malmqvist, handlade om Malmqvist hustru. Något som Li Li har förnekat.
– Man borde ta det med en klackspark men ibland är det svårt. Men nu få det vara.
Jag frågar Göran Malmqvist om de översättningar av Mo Yans verk som Svenska Akademien beställde av Göran Malmqvist, och som kommer att ges ut i vår – fyra korta berättelser och nio kortromaner (på cirka en sida var!)
Han berättar att det är Svenska Akademien som arvoderat honom för dem, inte bokförlaget Tranan som ger ut dem. Uppdraget kom ursprungligen från Akademien för att ledamöterna skulle få tillgång till andra texter än Mo Yans långa romaner.
I samband med detta menade somliga att Malmqvist var jävig. Han hade ”bäddat” för priset som dessutom skulle ge honom inkomst som översättare.
Då ger man dig en oerhörd betydelse i Akademien, där det ju sitter 17 andra ledamöter?
– Javisst! Det är bara jag! Och i Kina går ryktet att Mo Yan gett mig 60 000 dollar i muta för att få Nobelpriset. Varenda gång någon får Nobelpriset går ryktet i Kina att någon i Akademien blivit mutad och det är alltid med 60 000 dollar.
– Jag tycker det är lite lite .., skojar han men blir allvarlig igen.
– Alltså man blir lite trött.
Jag ber honom att till sist ge ett råd till en blivande översättare?
– Läs och läs och läs ännu mer. Läs högt tills du hör författarens röst och hör var pauseringarna ligger. Och tänk på att en översättning inte bara handlar om ord utan också om form och rytm. En haiku är en haiku och en sonett är en sonett!
Carin Ståhlberg
carin.stahlberg@dn.se


GÖRAN MALMQVIST
Född: 1924 i Jönköping.
Bor: I Djursholm.
Familj: Hustrun Chen Wenfen, tre söner, tio barnbarn och fyra barnbarnsbarn.
Yrke: Professor emeritus i sinologi, ledamot av Svenska Akademien (invald 1985), Vitterhetsakademien och Vetenskapsakademien. Språk- och litteraturforskare och översättare av ett fyrtiotal verk av kinesisk litteratur, däribland mastodontromanerna ”Berättelser från träskmarkerna” (från 1300-talet) och ”Färden till Västern” (nedtecknad första gången på 1500-talet). Har också översatt svensk lyrik till engelska och kinesiska. Ger i vår ut 60 (!) egna kortromaner på cirka en halv till en sida var.
Det bästa med att vara översättare: Glädjen som arbetet skänker dig.
Det svåraste med att vara översättare: Att läsa något som jag inser att jag inte kommer att kunna översätta.
Råd till en blivande översättare: Läs texten gång på gång, och ge inte upp förrän du hör författarens röst och hans andhämtning.
Livsmotto: Nej, har inget. Ska man ha det? Det kanske man ska …
Aktuell: Uppmärksammades i december för sin svidande kritik mot poeten Li Lis översättningar av Tomas Tranströmers poesi till kinesiska. Ett bråk som eskalerade när Li Li publicerade två dikter varav den ena uppfattades av Göran Malmqvist som mycket kränkande gentemot hans hustru. En hätsk brevväxling följde som publicerades i medierna.
Han har nyligen skaffat sig en hemsida i Kina där hans publikationer och texter finns publicerade.

Mo Yan 15:ATT STUDERA UNDER PU SONGLING

莫言15: 學習蒲松齡

Trehundra li väster om min by ligger en ort som heter Zichuan. För trehundra år sedan satt en vitskäggig gubbe under ett stort pilträd utanför Pufamiljens gård i Zichuan. Framför sig hade han ett fyrkantigt bord och på det bordet stod det framdukat tekanna och tekoppar, tobakspung och pipa. Om folk som hade sina vägar åt det hållet var törstiga eller hade gått sig trötta, kunde de slå sig ner vid det bordet och dricka en kopp te eller röka en pipa. Och medan du rökte en pipa eller drack en kopp te, sa den vitskäggige gubben: ”Berätta en historia för mig, vilken historia som helst duger. Den kan handla om märkliga män eller märkliga händelser, om oxdemoner eller ormandar … vilken skröna som helst … jag ber dig …”. Hans hår var visserligen vitt och hans ansikte rynkigt, men hans ögon var lika klara som en treårig gosses, och det gjorde att ingen kunde neka att villfara hans begäran, allra helst som man hade druckit hans te och rökt hans tobak. Så alla som hamnade vid det bordet drog några skrönor, som kom att utgöra det material som sammanställdes till Sällsamma berättelser från Lättjans studerkammare. Den vitskäggige gubben kan förstås inte ha varit någon annan än Pu Songling, en himlabegåvad herre, som under sin högra bröstvårta hade ett födelsemärke, stort som en kopparslant.
Min farfars gammelfarfars gammelfarfar var hästhandlare, som flera gånger om året drev sin hästhjord förbi pilträdet utanför Pufamiljens gård. Han hade druckit Pu Songlings te och rökt hans tobak och hade självfallet också dragit några skrönor vid hans bord. Det var min ättefader som drog skrönan om mushonan A Qian, som spökar i en av historierna i Pu Songlings verk, och det är den enda av fler än fyrahundra berättelser i det verket som stammar från min hembygd Gaomi. Pu Songlings penna skildrar A Qian som en älsklig varelse, vacker att se på och därtill vänlig och särskilt skicklig när det gällde att samla spannmål. När hungersnöden slog till och folket svalt, grävde hon fram riskorn ur förråden som hon sålde med stor förtjänst. Den fattiglapp som hade tagit henne till sin hustru blev därmed mäkta rik och dessutom passade han på att köpa upp stora jordegendomar, när priset på jord var lågt. Han kunde därför klä sig i dyrbara pälsverk och rida de yppersta hästar. Det enda som fallerade var att A Qian gnisslade tänder medan hon sov, men sådan var hennes natur och det kunde man inte göra något åt.
När min ättefader hästhandlaren fick klart för sig att jag skriver romaner, sände han mig en dröm och drog iväg med mig för att avlägga visit hos min blivande mästare. Min ättefader red en vit häst och jag en röd. Vi red i sporrsträck västerut, snabbare än det elektrifierade tåget mellan Jiaodong och Jining. Det dröjde inte länge förrän vi satt av nedanför pilträdet utanför Pufamiljens gård. Min blivande mästare tog sig en tupplur under pilträdet, men vår ankomst väckte honom. Min ättefader sa. ”Kvickt ner på knä och banka pannan i marken!” Jag föll snabbt ner på knä och bankade tre gånger pannan i marken. Min blivande mästare mönstrade mig med en blick skarpare än en syl. Med en röst som påminde om en bisvärms surrande frågade han mig: ”Varför vill du ägna dig åt det här yrket?” Han såg på mig så strängt att jag inte vågade öppna munnen. ”Jag har läst vad du har skrivit”, sa han, ”och det är väl inte så oävet. Men det går ju inte upp mot mina verk!” ”Äldre broder Pu”, sa min ättefader, ”jag har dragit hit den här slyngeln i hopp om att Ni ska lära honom ett och annat.” Min ättefader sparkade mig i ändan och röt: ”Har du inte vett nog att banka pannan i marken inför din lärare?” Jag bankade igen pannan i marken tre gånger. Min mästare drog ur bröstfickan fram en stor pensel, som han slängde åt mig och sa: ”Gå hem och öva!” Jag tog emot den stora penseln och sa med låg röst: ”Men vi har redan börjat skriva på datorer …”. Min ättefader sparkade till mig och röt: ”Ska du inte tacka din mästare, din drummel?” Än en gång bankade jag pannan i marken inför min mästare.

Mo Yan 14:MIN ROMAN FYLLIGA BRÖST OCH BREDA HÖFTER

莫言14: 我的《豐乳肥臀》
Föredrag vid Columbia University, New York

Jag skulle tro att Fylliga bröst och breda höfter, den längsta roman jag hittills har skrivit, inom två år kommer att ha översatts av professor Howard Goldblatt. För att ingen skall missa att köpa boken när den har kommit ut tänker jag här göra reklam för den i förväg och berätta lite om dess tillkomst och innehåll.
En eftermiddag på hösten 1990 kom jag ut från en tunnelbanestation i Peking. När jag steg för steg klev uppför trappan till gatunivån råkade jag höja blicken och få syn på en kvinna som satt intill utgången. Kvinnan, som uppenbarligen kom från landet, ammade två barn. De smutsiga och utmärglade barnen satt i kvinnans knä och sög på var sin spene och medan de sög klöste de kvinnans bröst med sina magra händer. Belyst av kvällssolen tycktes mig hennes plågade och tärda ansikte glänsa som ett antikt bronskärl; det ansiktet syntes mig lika värdigt och heligt som en lidande Guds moders. Jag greps av en våldsam sinnesrörelse och kunde inte hålla tillbaka mina tårar. Jag stod länge på trappan och såg på kvinnan och hennes två barn. Många människor svävade förbi mig likt skuggor och jag var medveten om att de kastade undrande blickar på mig och förmodligen trodde att jag var från vettet. Efter en stund drog någon i min ärm och fick mig att vakna till sans. Den som drog i min ärm var en väninna som frågade varför jag stod där och grät. Jag förklarade för henne att kvinnan och hennes barn hade fått mig att tänka på något. Minnet av din egen mor och din egen barndom? frågade hon. Nej, svarade jag, inte bara min egen mor och min egen barndom. Vad jag kom att tänka på var våra mödrar och vår barndom.
När min mor gick bort 1994 ville jag skriva en bok att tillägna henne. Jag fattade pennan åtskilliga gånger men drabbades av en sådan mängd uppslag att jag inte visste var jag skulle börja. Jag kom då att tänka på kvinnan med de två barnen, som jag några år tidigare hade sett vid utgången till en tunnelbanestation, och förstod med ens hur jag skulle börja min roman.
I mina tidigare föredrag har jag berättat om min barndom och min hembygd, men jag har ännu inte hunnit med att berätta om min mor. Min mor var en mager och fysiskt klen kvinna, som i hela sitt liv plågades av sjukdom. När hon var fyra år gammal dog min mormor och efter ytterligare några år gick min morfar bort. Min mor togs om hand och uppfostrades av en faster, en kvinna hård som stål. Jag gissar att hon vägde mindre än fyrtio kilo, men när hon öppnade munnen och talade lät det som när man bränner av smällare. Jag kunde aldrig fatta hur en så liten och späd varelse som hon kunde äga så väldiga röstresurser. När min mor var fyra år gammal började hennes faster binda hennes fötter. Mina åhörare känner säkert till att det fanns en tid då kinesiska kvinnors fötter utsattes för denna brutala behandling, men ni känner kanske inte till hur fruktansvärt grym den behandlingen var. Min mor har flera gånger berättat för mig hur det gick till när fastern band hennes fötter. Vid fyra års ålder, när flickebarn i våra dagar är små bortskämda kelgrisar, utsattes min mor för den tortyr som fotbindning innebar. Det var självfallet inte bara min mor som i det förflutna utsattes för denna tortyr, det gjorde miljoner av hennes medsystrar.
Fotbindning går till så att benen i fyra tår bryts och med hjälp av bambuspjälor och våta tyglindor pressas mot fotsulan, så att foten får formen av ett bambuskott. Jag har flera gånger sett min mors fötter och jag står inte ut med att beskriva hur de såg ut. Min mor har berättat att fotbindningen pågick i tio år, från fyraårsåldern och tills hon hade fyllt fjorton år. Den långa perioden var fylld av blod, tårar och lidande. Men när min mor berättade om den tiden lyste hennes ansikte av den stolthet, som en pensionerad general känner när han berättar om sina dåd på slagfältet.
När min mor var femton år gammal gifte fastern bort henne med en fjortonårig pojke och då inleddes en period av sextio års hårt arbete. Jag skulle tro att vad som plågade min mor mest under hennes levnad var barnafödandet, svält och sjukdom. Därtill kommer förstås de ständiga krigen, naturkatastroferna och det fruktansvärda politiska förtrycket från myndigheternas sida.
Min mor satte många barn till världen, men endast fyra av dem har överlevt. I forna dagars kinesiska landsbygd räknades barnafödande inte för stort mer än när en hynda fick valpar eller en katta ungar. I första kapitlet av romanen Fylliga bröst och breda höfter förekommer denna scen: den kvinnliga huvudpersonen, fru Shangguan Lu, skall föda fram tvillingar samtidigt som familjens åsninna skall föda ett mulföl. I båda fallen är det fråga om komplicerade förlossningar, men fru Shangguan Lus svärföräldrar bryr sig mest om åsninnan, och låter en tillkallad veterinär titta till svärdottern. De frågar inte ens hur det står till med henne. En sådan situation, som nu kan tyckas helt grotesk, var inte alls ovanlig på forna tiders kinesiska landsbygd. Även om fru Shangguan Lu inte var min mor, hade hon liknande erfarenheter. När hon var havande med tvillingar var hennes mage så stor att hon inte kunde se sina egna fötter och det var väldigt svårt för henne att gå, men hon tvangs i alla fall att ge sig ut på fälten och arbeta. Hon höll nästan på att föda sina tvillingar på tröskplatsen. Hon hade knappt hunnit föda tvillingarna förrän det började störtregna och då vart hon tvungen att bege sig till tröskplatsen för att hjälpa till att rädda veteskörden. När tvillingarna längre fram dog tog hela familjen det mycket lugnt och mor grät inte ens. I våra dagar har man svårt för att tro att något sådant har kunnat hända, men på den tiden var det helt normalt.
I romanen skildrar jag hur fru Shangguan Lu och hennes familj på grund av kriget tvingas lämna sitt hem och det var något som min mor och hennes generation också fick uppleva. När kommunistpartiet hade gripit makten upphörde krigandet och folk fick uppleva några fredliga år. Men snart tog svälten vid. Jag har själv haft känning av svält, men inte alls i samma höga grad som min mor. Över sig hade min mor sina svärföräldrar och under sig en hop barnungar. Om det fanns lite mat i huset hamnade mycket lite av den maten i min mors mage. Jag tänker ofta på hur mor såg till att jag fick mat, medan hon själv tuggade på vilda örter. Jag minns en gång när mor tog mig med ut på slätten för att plocka vilda örter, och på den tiden kunde man inte hitta några örter som smakade gott. Mor drog upp några grässtrån och stoppade dem i munnen och jag minns att hennes tårar rann när hon tuggade på dem. När jag såg hur den gröna grässaften droppade från hennes mungipor tyckte jag att hon såg ut som en svältfödd ko. I romanen skildrar jag det märkliga sätt på vilket fru Shangguan Lu stal spannmål: när hon drog arbetslagets kvarn passade hon på när arbetsledaren hade ögonen åt annat håll att svälja hela vetekorn och kunde på det viset passera kontrollen efter arbetsdagens slut. När hon kom hem föll hon på knä framför ett tvättfat fyllt med rent vatten och tvang sig att spy genom att peta sig i halsen med en ätpinne. På det viset lyckades hon spy upp vetekornen, som magsaften ännu inte hade hunnit smälta. När hon hade tvättat kornen och bultat dem till gröt, matade hon sina svärföräldrar och barn. Till slut utvecklades en betingad reflex och hon behövde bara falla på knä intill tvättfatet för att spy upp spannmålen, utan hjälp av ätpinnen. Det här kan tyckas vara en påhittad historia, men min mor och andra kvinnor i byn har faktiskt varit med om det. När min roman hade publicerats kritiserades jag av vissa personer för att ha skildrat den här historien och därmed dragit vanära över det socialistiska samhället. Mina kritiker kan självfallet inte ha en aning om hur enkelt folk levde på 1960‒talets kinesiska landsbygd. På den tiden levde dessa överklassmänniskor lika gott som de alltid gjort. Därför har jag valt att inte gå i svaromål. Att för dessa människor förklara hur det låg till vore som att spela cittra för oxar.
Som en följd av alltför täta barnafödslar och svält drabbades min mor och kvinnor i hennes generation av svåra sjukdomar. När jag som liten om kvällarna vandrade på bygatan kunde jag höra hur kvinnorna i nästan varje hus kved av smärta. Vid några och trettio års ålder kunde de inte längre föda barn och när de hade passerat de fyrtio började de tappa tänderna. Man såg nästan aldrig en kvinna som var rak i ryggen: kvinnorna i byn var för det mesta krokryggiga och var askgrå i ansiktet. På den tiden fanns det inga läkare på landet, och inga apotek. Blev man sjuk kunde man bara vänta på döden: somliga klarade sig, andra dog. Detta gällde självfallet inte endast kvinnorna, det gällde också männen, och barn som vuxna. Vi hade en häpnadsväckande förmåga att utstå lidande.
Jag var mina föräldrars yngsta barn. Jag föddes innan Det stora språnget hade brutit ut och tillvaron fortfarande var dräglig. Att jag kunde överleva berodde nog på att min mor slapp svälta och därför kunde amma mig tills jag hade fyllt fem år. Min mor var lite svag för mig och det gjorde att hon lät mig suga hennes bröst så länge. När jag nu tänker tillbaka på detta finner jag det både grymt och skamlöst och känner att jag står i stor skuld till henne. Att jag greps av en så våldsam sinnesrörelse när jag såg den där kvinnan och hennes två barn vid utgången till tunnelbanestationen har ett samband med mina egna erfarenheter. Den händelsen inspirerade mig till att skriva den här romanen med utgångspunkt i barnafödsel och amning, för att tacka min mor. Men medan jag skrev fick romanfigurerna egna liv och sprängde sönder min komposition. Själv hade jag inget annat val än att följa dem.
I den här romanen har jag skapat halvblodet Shangguan Jintong (Den blonde gossen), son till Shangguan Lu och en utländsk missionär. Han är den enda sonen till modern i romanen och har åtta äldre systrar och det är därför som modern har så stora förhoppningar på honom. Gossebarnet växer upp till en stor och ståtlig man, med gyllenblont hår och blå ögon, men som inte kan leva utan sin mors bröst. Han diar sin mor tills han har fyllt femton år och har en patologisk dragning till kvinnobröst, samtidigt som han är impotent. Småningom öppnar han en specialbutik och blir expert på formgivning av bysthållare. Jag har en känsla av att den mannen har en viktig symbolisk funktion men kan inte förklara vad det är han symboliserar. Förra året deltog jag i ett seminarium med anledning av publicerandet av den japanska översättningen av romanen. En munk, som hade läst romanen, förklarade som sin uppfattning att Shangguan Jintong var ett missfoster som uppstått ur föreningen av kinesisk och västerländsk kultur. Han ansåg också att Den blonde gossens förhäxning av moderns bröst berodde på att han var förhäxad av Kinas traditionella kultur. Han ansåg vidare att mitt syfte med att skapa denna figur var att uttrycka kritik mot det slagord som var i svang under långa tider, nämligen ”kinesisk lärdom som bas, västerländsk lärdom för tillämpning”. Han ansåg att Kinas klassiska kultur i själva verket var feodalistisk och att Kina inte skulle kunna förverkliga en sann modernisering med mindre än att den feodalistiska kulturen förkastades. Jag uttryckte inte vare sig godkännande eller tillbakavisande av de uppfattningarna, då ju författaren har fullgjort sitt uppdrag när boken har kommit ut och eftersom det är läsarnas sak att förklara romanfigurernas agerande. Men det förhållandet att Shangguan Jintong är en mönstergestalt som aldrig tidigare har förekommit i den kinesiska litteraturen gör att jag känner mig ganska stolt. Det finns läsare som frågar om det är jag som är Shangguan Jintong. Jag svarar att jag inte är det, eftersom jag inte är ett halvblod. Jag svarar också att jag faktiskt är det, eftersom det i djupet av min själ finns en Shangguan Jintong. Jag är visserligen inte lika lång och ståtlig som Shangguan Jintong och inte heller lika förhäxad som han av kvinnobröst, men jag är lika räddhågad som han. Trots att jag redan har passerat de fyrtio kan jag bära mig lika barnsligt åt som en barnunge. Modern i romanen klagade en gång bittert över att hennes son i hela sitt liv skulle hänga vid sin mors bröst och aldrig växa upp. Vad modern här talade om var sonens mentala fixering vid hennes bröst. Att avvänja ett normalt spädbarn från bröstmjölken är lätt nog, men den mentala fixeringen är det utomordentligt svårt att bli kvitt. Sett ur den synvinkeln kanske den japanske munken hade rätt: i våra dagars kinesiska samhälle spelar feodalistiska föreställningar fortfarande en viktig roll. Åtskilliga människor är lika förhäxade av feodalismen som Shangguan Jintong någonsin var av sin mors bröst. Det är därför inte att undra på att många har blivit upprörda av den här romanen.
I den här romanen, som räknar 500 000 tecken, har jag också skildrat fru Shangguan Lus åtta döttrars och några av deras mäns öden som var intimt förknippade med Kinas historia under hundra år. I min skildring av en familjs öden och av händelser i den nordöstra regionen i häradet Gaomi, en plats som jag själv har skapat, har jag gett uttryck åt min historiesyn. Jag anser att den historia som flödar ur en romanförfattares penna stammar från folkliga legender, den är en historia med symboliska förtecken och inte en verklig historia. Eftersom jag höjer mig över klasstänkande kan jag med empati och medlidande följa människor och deras öden under historiens gång. Det kan tyckas att vad jag skildrar är skeenden i den oansenliga nordöstra regionen i häradet Gaomi, men i själva verket har jag från världens alla hörn hämtat allt jag har bruk för och förlagt det till den nordöstra regionen av häradet Gaomi. Därför vågar jag påstå att min roman Fylliga bröst och breda höfter överträffar den nordöstra regionen av häradet Gaomi.
När vi nu har nått till det tjugoförsta seklet anser jag att en författare med samvete och ansvarskänsla bör ställa sig på en höjd med vid utsikt. Han bör i sitt författarskap ställa sig på mänsklighetens sida, han bör bekymra sig över mänsklighetens framtid, alla hans tankar bör gälla mänsklighetens öde; han bör skänka en filosofisk tyngd åt sin skapande verksamhet, som endast därigenom kan bli fullödig. Om en författare ägnar alltför stor uppmärksamhet åt utforskandet av den politiska och ekonomiska utvecklingen kommer hans romaner att spåra ur. Vad en författare först och främst bör iaktta och skildra är människans öde och omständigheter, hur ett kaotiskt samhälle kan förvrida hennes känsloliv och få henne att mista förnuftet. Det är inte författarens sak att återuppliva historien, och det är han inte heller kapabel till. Historiska fakta är för honom ingenting annat än material som han kan omvandla till legender och förutsägelser. Historikern grundar sitt verk på historiska fakta, men författaren väljer, vrakar och omdanar historiska fakta. Om det saknas sådana historiska fakta som han behöver, då skapar han dem. Att kritiskt jämföra författarens historia med den verkliga historien kan liknas vid att liksom Don Quijote ge sig i strid med väderkvarnar: kritikern betraktar sig själv som genial, men iakttagaren står bredvid och skrattar i smyg.
Utkastet till romanen Fylliga bröst och breda höfter tog mig tio år att formulera, men själva skrivandet klarade jag av på nittio dagar. På våren 1994, strax efter det att min mor hade gått bort, började jag skriva i en stuga i den nordöstra regionen av häradet Gaomi; i tre hela månader skrev jag, dag som natt, på dagen, med hand å penna, om natten, i sömnen, med en hund skällande ute på gården och brasan dånande i spisen. Jag gick så helt upp i mitt skrivande att jag bara klev ut genom dörren de två gånger jag gick i kyrkan. I en enda kraftansträngning skrev jag min roman som räknar 500 000 tecken. När jag hade skrivit färdigt hade jag gått upp fem kilo. Många vänner tyckte att det var obegripligt och det tycker också jag. Sedan dess har jag insett att jag är säregen: andra författare går ner i vikt när de skriver, men själv blir jag bara tjockare.

Mo Yan 13:VARFÖR SKREV JAG ROMANEN DET RÖDA FÄLTET?

莫言13:我為甚麼寫“紅高粱”？
Att Det röda fältet är den av mina åtta långa romaner som har blivit bäst känd framgår av det förhållandet att många människor talar om mig som ”författaren till Det röda fältet”. Den första delen av den romanen kom ut på vintern 1984, då jag studerade vid den litterära fakulteten av Befrielsearméns konstakademi. Inspirationen att skriva det verket drabbade mig av en händelse. Vid ett seminarium kring temat ”litterärt skapande” drog några äldre författare fram följande fråga: På kommunistpartiet grundande följde tjugoåtta års krig. Äldre partimedlemmar, som alla har personliga erfarenheter av kriget, har ett rikt material, men har inte längre orken att skriva, eftersom deras bästa år förbrukades under kulturrevolutionen. Yngre författare, som har orken att skriva, saknar erfarenheter. Hur skall de då kunna ge litterär gestaltning åt kriget?
Jag reste mig då upp, begärde ordet och yttrade följande: ”Vi kan kompensera den bristen på erfarenheter. Vi har visserligen inte hört gevärseld och artillerield, men vi har hört smällare; jag har inte sett någon människa dödas, men jag har sett grisar slaktas och till och med själv slaktat en höna; jag har inte själv kämpat närstrid med de japanska jävlarna, men jag har sett sådana scener på bio. En författares litterära skapande går inte ut på att reproducera historien, det är historikerns uppgift. När en författare skriver om kriget, denna den enfaldigaste företeelsen i mänsklighetens historia, bör han skildra hur kriget förvrider en människas själ och hur den mänskliga naturen förvandlas som en
följd av kriget. De aspekterna kan även den författare som saknar erfarenheter av kriget behandla.”
När jag hade sagt mitt rynkade många på näsan. När seminariet hade avslutats förklarade några att jag var både arrogant och okunnig och att jag var så enfaldig att jag dök på huvudet ner i ett tefat. Under min karriär som författare har jag åtskilliga gånger blivit trängd mot väggen. För att den här gången visa att jag hade rätt tvangs jag att gripa till pennan och skriva en roman om kriget. Men innan jag satte igång överlade jag länge med mig själv. Jag fann då att de flesta romaner från tiden före kulturrevolutionen handlade om krig, men vad de romanerna främst skildrade var krigets förlopp; vissa romaner börjar med en skildring av mobiliseringen och slutar med att skildra segern över fienden. Författarna koncentrerar sig på krigets förlopp och graden av exakthet i skildringen tjänade som kriterier för bedömandet av hur väl författarna hade lyckats. Om dagens författare skulle skriva på det sättet skulle de inte kunna överträffa de äldre författarna, som äger erfarenhet av kriget. Det vore inte heller någon mening med att skriva lika bra som de äldre författarna. Jag anser att kriget kan tjäna författaren som en miljö, med vars hjälp han kan skildra hur människans känslor förvandlas under exceptionella omständigheter. En berömd sovjetisk film, ”Den fyrtioförste”, skildrar en kvinnlig soldat i Röda armén, som är fylld av hat efter att ha genomgått svåra lidanden under inbördeskriget. Efter att ha skjutit fyrtio soldater ur de vita styrkorna, får hon till uppgift att eskortera ett antal krigsfångar. När hon fullgör sitt uppdrag angrips hennes kolonn av fienden och skingras. Tillsammans med en ståtlig och konstnärligt högt begåvad officer i fiendearmén hamnar hon på en liten öde holme. Småningom uppstår tycke mellan de två och de blir älskare, glömska av deras skilda klasstillhörigheter. Plötsligt anländer ett fartyg tillhörande den vita armén till holmen och officeren rusar ner mot stranden. Den kvinnliga soldaten ur den röda armén vaknar plötsligt till medvetande om sin klasstillhörighet, griper sitt gevär och skjuter officeren, som ju är hennes älskare, där på stranden. En händelse som denna lär knappast kunna hända i verkliga livet. Men här har författaren skapat en miljö och i den placerat två människor, som ett experiment i vad som har kallats ”laboratoriet för mänsklighetens själar”. En sådan idé och ett sådant sätt att skriva tycks överensstämma med vår tids regler för litterärt skapande. Men i början av 1980‒talet, efter en lång period av vänsterradikal indoktrinering, hade många människor ifrågasatt och också haft svårt att acceptera det.
Efter att ha nått fram till en sådan utgångspunkt för min roman började jag planera kompositionen. Vad jag först kom att tänka på var min egen hembygd. När jag var liten var klimatet inte detsamma som i dag. Det regnade ofta och varje sommar och höst svämmade floden över. Då lågvuxen spannmål dränktes av högvattnet kunde man bara plantera gaoliang, eftersom gaoliangstjälkarna är så långa. På den tiden bodde färre människor där och det fanns gott om odlad jord. När man om hösten gick ut ur byn såg man gröna gaoliangfält så långt ögat nådde. På min farfars och farmors tid regnade det ännu mer, och fanns ännu färre människor där. Men gaoliang fanns det så gott om att man inte brydde sig om att bärga hela grödan innan vintern kom. Därför erbjöd gaoliangfälten ett gott skydd för banditer och raska män f rån de djupa skogarna. Av den anledningen beslöt jag mig för att förlägga handlingen till gaoliangfälten och att låta motståndskriget mot Japan och kärlekshistorien utspelas där. Längre fram kom åtskilliga kritiker fram till att gaoliang inte endast var ett slags spannmål, utan att det också symboliserade folkets mod. När jag väl hade fått referensramen klar tog det mig bara en vecka skriva färdig romanen som har fått så starkt inflytande på Kinas nyare litteratur.
Det röda fältet bygger på en sann händelse som utspelades i en grannby. De japanska jävlarna ville utkräva hämnd på folket i den byn för deras gerillaattacker. Men på vägen dit råkade deras vägvisare visa dem fel och det ledde till att fler än hundra människor i en närliggande by dödades.
Det röda fältet har skapat bilden av ”min farmor”, denna yppiga och livliga kvinna och har också skapat Gong Li, som spelar hennes roll i filmen. Men i verkliga livet förstår jag mig inte på kvinnor; vad jag skildrar är kvinnan, sådan hon framstår i min fantasi. I det verkliga livet på 1930‒talets landsbygd fanns det nog inte många kvinnor av det slag som jag skildrar i romanen. ”Min farmor” existerar därför enbart i min fantasi. Kvinnorna i min roman skiljer sig från våra dagars kvinnor, även om dessa kan slita lika ont och arbeta lika hårt. Men romankvinnornas romantiska böjelser är unika.
Jag har alltid ansett att en bra författare bör vara nyskapande och detsamma gäller en bra roman. Att Det röda fältet har väckt en sådan uppståndelse beror på att den äger ett uns av nyskapande. När nu nästan tjugo år har gått sedan romanen publicerades är jag fortfarande ganska nöjd med dess narrativa perspektiv. I tidigare romaner tjänar första personen, andra personen och tredje personen som berättare. I början av Det röda fältet tjänar ”min farmor” och ”min farfar” som allvetande berättare ur första personens perspektiv. ”Jag” kommer in i berättelsen som ”min farmor” och det gör att hon på ett direkt sätt kan ge utryck åt sin inre värld, något som underlättar skildringen, som därmed blir fylligare och livligare än om jag skulle ha använt ett enkelt jag‒perspektiv. På den tiden var detta kanske något av en innovation.
Det finns de som anser att jag har påverkats av Márquez när jag skrev Det röda fältet, vilket är en ren spekulation. Den kinesiska översättningen av Márquez’ Hundra år av ensamhet utkom först på våren 1985, medan Det röda fältet skrevs färdig på vintern 1984. Det var först när jag hade skrivit till det tredje avsnittet i Det röda fältets familj som jag läste Márquez’ enastående roman. Men ‒ och det måste jag uppriktigt beklaga ‒ varför hade jag inte tänkt på att använda en sådan metod när jag skapade min roman? Om jag hade läst Márquez’ verk innan jag började skriva, hade Det röda fältets familj helt säkert fått en annan form.
Jag skulle tro att författare i min ålder utan minsta tvivel har påverkats av västerländska verk. Före 1980‒talet var Kina stängt och vi hade ingen kunskap om vilka förändringar som skedde på den västerländska litteraturens område, vilka nya författare som hade framträtt eller vilka enastående verk som hade kommit ut. När reformarbetet inleddes och landet öppnades översattes mängder av västerländsk litteratur till kinesiska och under två tre år läste vi som vettvillingar allt vi kunde komma över; det ledde självfallet till att vi blev påverkade av västerländsk litteratur och vi utan att själva vara medvetna om det tillägnade oss vissa västerländska författares sätt att skriva.
Hur kan det komma sig att en roman som skildrar ett krig som ägde rum på 1930‒talet har väckt så stor uppmärksamhet? Jag tror att romanen ger uttryck för en mentalitet som var förhärskande hos den tidens kineser: under en lång följd av år hade den personliga friheten varit strängt beskuren och nu förkunnar Det röda fältet vitt och brett kravet på individuell frigörelse ‒ Våga tala ut! Våga tänka! Våga handla! Men när jag skrev romanen hade jag ingen tanke på dess eventuella betydelse för samhället och hade inte heller en tanke på att folket kunde ha behov av en sådan roman. Om jag nu skulle skiva en roman som Det röda fältet skulle väl ingen reagera om jag så skrev den flera hundra gånger ”djärvare”. Vad finns det väl som våra dagars läsare inte har läst? Det förhåller sig väl så att varje litterärt verk har sitt öde, liksom varje människa har sitt.

Mo Yan 12:KÄRE WILLIAM FAULKNER

莫言12: 福克納大叔，你好嗎？
I ett föredrag vid Stanforduniversitetet för några dagar sedan hävdade jag att när en författare läser en annan författares verk, då uppstår en dialog, som till och med kan ge upphov till en känsla av innerlig tillgivenhet. Om dialogen blir givande, kan samtalspartnern bli en livslång följeslagare, om inte, så vandrar författarna åt var sitt håll. Idag kommer jag att ge några konkreta exempel på några samtal jag har fört med författare från olika delar av världen, och de känslor av tillgivenhet som dessa samtal har gett upphovet till. I mina ögon är en god författare odödlig. Hans kropp kommer självfallet förr eller senare att förvandlas till mull eller aska, men hans ande kommer att leva kvar genom hans verk. Den tanken står förvisso inte i samklang med dagens slösaktiga konsumtionssamhälle, som kan erbjuda så mycket annat av långt större intresse än läsning, men jag håller ändå fast vid den för att trösta mig själv och uppmuntra mig att fortsätta min skapande verksamhet.
Jag började läsa böcker för några årtionden sedan, när jag vallade bufflar och får på grässlätterna i min hembygd. På den tiden var böcker väldigt sällsynta lyxartiklar i vår efterblivna avkrok i världen. Jag hade väl reda på i vilka familjer i det dussin byar som utgjorde den nordöstra regionen i häradet Gaomi som det fanns någon bok att läsa. För att skaffa mig rätt att läsa de böckerna erbjöd jag mig att arbeta för bokens ägare. I grannbyn bodde en stenhuggare som ägde ett illustrerat exemplar av Romansen om förläningar av gudaämbeten (Fengshen yanyi), ett verk som tycktes berätta Kinas historia för tretusen år sedan. Men i själva verket innehåller boken ett antal berättelser om övernaturliga varelser, som den om en man som hade fått båda ögonen utkratsade, men ur vars ögonhålor det växte fram två händer och på varje hand fanns ett öga, och de ögonen kunde se tre fot ner i marken. Där fanns en annan man som kunde få sitt huvud att lämna halsen och sväva fritt i rymden. Den mannens fiende förvandlade sig till en örn som fångade upp mannens huvud och satte tillbaks det på halsen, men bakochfram! Det fick till följd att när den mannen ville springa framåt, så sprang han faktiskt bakåt och när han ville springa bakåt, så sprang han faktiskt framåt. En bok som denna var självfallet oemotståndlig för en pojke som jag, som dagarna i ända levde i fantasins värld. För att få läsa den boken måste jag mala vetemjöl åt stenhuggaren. Om jag malde mjöl en hel förmiddag, fick jag läsa boken i två timmar, men bara intill kvarnen. Medan jag läste stod stenhuggarens vackra dotter bakom mig och tog tid. När tiden var ute tog hon boken och gick sin väg. Ville jag läsa mer, måste jag mala mer. På den tiden fanns det ju inga klockor i vår trakt och längden på de två timmarna berodde helt på stenhuggardotterns humör. Om hon var på gott humör gick tiden långsamt, men var hon på dåligt humör gick den väldigt fort. För att få flickan på gott humör pallade jag aprikoser i en grannträdgård, som jag bjöd henne på. För mig, som ständigt gick hungrig, att bjuda flickan på den stulna frukten, var som att förmå en katt att spotta ut en fisk, som den bar i munnen. Men att jag skänkte henne de stulna frukterna hade väl också något att göra med att hon var mycket vacker. Hur som helst fick jag i min ungdom betala ett högt pris för att få läsa de böcker som fanns i de tio och några byarna i min hemtrakt. Jag hade ett utomordentligt gott minne på den tiden, och jag läste så snabbt att det väckte stor förundran, men mindes ändå allt. Fast på den tiden var det inte tal om att föra ett samtal med författaren. Vad som gällde då var själva skrönan och den grep mig ofta till den grad att jag brast i gråt. Det hände också att jag blev djupt förälskad i en vacker hjältinna.
När jag hade läst det dussin böcker som fanns i byarna i min hemtrakt, läste jag ingenting mer på omkring tio år. Jag trodde att det dussinet böcker representerade all världens litteratur och att jag hade läst vad som fanns att läsa. På den tiden arbetade jag på landet och umgicks mer med oxar och får än med människor. De skrivtecken som jag lärt mig i skolan hade jag nästan glömt, men jag fantiserade ändå om att en dag bli författare och leva ett lyckligt liv. När jag var femton år gammal, hade stenhuggarens dotter utvecklats till en mycket vacker ung kvinna: hennes hårfläta nådde ända till ryggslutet och hennes vackra ögon var lätt beslöjade. Jag blev djupt förälskad i henne. Jag spenderade ofta mina surt förvärvade slantar på att köpa godis åt henne. Hennes familjs trädgårdsland låg intill vårt. I kvällningen gick vi ner till floden och hämtade vatten att vattna grönsakslanden med. När jag såg henne vandra nerför flodvallen med vattenhinkarna på en bärstång över axeln och hårflätan dinglande på ryggen överväldigades jag av känslor. Jag tyckte att hon var världens vackraste flicka. Jag gick bakom henne och trampade med mina nakna fötter i de spår som hennes fötter hade lämnat i sanden: jag kände det som om en elektrisk ström löpte från mina fotsulor och ända upp till hjärnan och var i den stunden fullständigt lycklig. En kväll tog jag mod till mig och berättade för henne att jag älskade henne och hoppades att hon ville bli min hustru. Hon blev först helt förörad och brast sedan ut i ett gapskratt och sa: ”Du är precis som paddan som hungrade efter svankött!” Min självkänsla fick sig en rejäl knäck, men jag gav inte upp utan bad en äldre kvinnlig släkting att söka upp hennes familj och be om hennes hand för min räkning. Flickan lät hälsa mig och säga att hon var villig att gifta sig med mig om jag kunde skriva en lika bra bok som Romansen om förläningar av gudaämbeten. Jag begav mig hem till henne för att delge henne mina djärva framtidsplaner, men hon vägrade att komma ut och träffa mig. Familjens ilskna hund jagade bort mig. När jag för några dagar sedan höll ett föredrag i Princeton nämnde jag att jag började skriva för att jag ville äta piroger tre gånger om dagen. Men förutom pirogerna hade jag stenhuggarrens vackra dotter i tankarna. Hittills har jag inte förmått skriva ett verk som Romansen om förläningar av gudaämbeten och stenhuggarens dotter har gift sig med en son till bysmeden och har satt tre barn till världen.
Det var när jag studerade litteratur på universitetet som jag började läsa böcker i stor skala. På den tiden hade jag redan skrivit flera dåliga romaner. Första gången jag steg in i universitetsbiblioteket blev jag väldigt förvånad. Jag hade aldrig kunnat drömma om att det fanns så många författare häri världen som skrev så många böcker. Men vid det laget hade jag redan passerat den ålder då man slukar böcker. Jag fann snart att jag inte hade tålamod att läsa en bok från början till slutet. Jag tyckte att skrönorna i böckerna aldrig gick upp mot min egen förmåga att fantisera. När jag hade läst något tiotal sidor i en bok blev jag klar över vart författaren ville komma. Jag erkänner villigt att många av författarna till böckerna jag läste var mycket framstående, men stilistiskt sätt hade jag inte mycket gemensamt med dem och de kunde inte lära mig något. Att läsa deras böcker var som att föra ett hövligt samtal med en främmande människa. Så kände jag det ända tills jag började läsa Faulkner.
Jag minns tydligt att det var en snöig eftermiddag i december 1984 som jag av en studiekamrat fick låna Faulkners The Sound and the Fury. Jag studerade noga porträttet på omslaget: en äldre herre, klädd i kostym med slips om halsen och en pipa i munnen och blev ganska besviken. Jag började sedan läsa ett långt företal av en av Kinas förnämsta översättare. Ju mer jag läste desto mer gillade jag vad jag läste. Jag hade full förståelse för den amerikanske gamlingens många gånger olämpliga uppträdande och började känna en stark tillgivenhet för honom. Jag blev helt tagen av hans påstående att han aldrig på allvar hade ägnat sig åt att läsa böcker, att han gillade att skrävla och prata strunt, att han gillade att ljuga och att han, som aldrig hade satt sin fot på ett slagfält, utan att skämmas påstod att han hade tjänat som stridspilot under kriget och att han hade ett granatsplitter i skallen och att det var det som gjorde att hans stil var både tradig och obegriplig. När han hämtade sitt Nobelpris blev han så berusad att han slängde medaljen i soptunnan. Och när president Kennedy inbjöd honom till en bankett i Vita Huset hade han inte lust att bege sig dit bara för att äta ett mål mat. Han kände sig aldrig som författare, utan som bonde. Allra mest gripen blev jag av hans skapelse Yoknapatawpha. Jag tyckte att Faulkner var som en av de gamla bönderna i min hemtrakt, som utan många ord lärde mig hur jag skulle trä grimman över huvudet på ett föl. Jag började läsa hans roman. Många människor anser att hans böcker är svårbegripliga, men jag ingen som helst svårighet att förstå dem. Jag tycker att hans böcker berör mig i lika hög grad som de märkliga skrönor som gamlingarna i min hembygd drar. Jag bryr mig inte om innehållet i hans berättelser, för min egen förmåga att fabulera ihop en skröna är lika god som hans. Vad jag gillar är hans språk och hans sätt att berätta. Han berättar liksom för sig själv, som om det inte fanns några lyssnare, precis som också jag gjorde förr i världen, när jag vallade oxar på grässlätterna därhemma och drog mina skrönor för oxarna och fåglarna i skyn. På den tiden skrev jag romaner efter den mall som nyttjades i skolans läroböcker och det sättet att skriva är särskilt plågsamt. Eftersom jag inte hittade något att skriva om, följde jag den mallen. När jag började läsa Faulkner var det som att vakna upp ur en dröm. Tänk att man kunde skriva romaner så där lite hur som helst! Tänk att futtiga små händelser på landsbygden kunde skrivas ihop till mäktiga romaner! Faulkners Yoknapatawpha County fick mig att fatta att en författare inte bara förmår skapa uppdiktade människor och uppdiktade händelser, utan också skapa en uppdiktad geografi. När jag hade fattat det slängde jag hans bok i ett hörn, grep min penna och skrev mina egna romaner. Inspirerad av Faulkners Yoknapatawpha skrev jag min hembygd ”Den nordöstra regionen i Gaomi härad” på ett manusark. Hans Yoknapatawpha County är helt och håller uppdiktat, men den nordöstra regionen i Gaomi härad existerar i verkligheten. Jag bestämde mig då för att skriva om denna min hembygd, inte stort större än ett frimärke. Det var som att öppna en minnenas dammport: min barndom väcktes till liv igen! Jag kom att tänka på hur jag låg på rygg i gräset och talade med oxarna, med molnen, med träden och med fåglarna, och därefter skrev jag ner vad jag hade sagt i en roman. Från den stunden behövde jag aldrig oroa mig för att inte ha något att skriva om, utan i stället för hur jag skulle kunna hinna med att skriva ner allt. Det händer ofta, när jag håller på att skriva en roman, att många nya tankar tränger sig på och jagar mig, gläfsande som en hund.
Längre fram, när Pekings universitet hade anordnat en internationell konferens om Faulkners författarskap, lärde jag känna en professor vid ett amerikanskt universitet, inte långt ifrån Faulkners hembygd. Han och universitetets rektor inbjöd mig att besöka deras universitet. Besöket blev aldrig av, men professorn sände mig en bok med fotografier av Faulkner, många av dem väldigt fina. På ett av dessa står Faulkner utanför ett stall, klädd i trasiga kläder och med trasiga skor på fötterna. Det fotografiet sände mig med ens tillbaka till den nordöstra regionen i Gaomi härad: Faulkner påminde mig om min farfar och min far och åtskilliga andra gamlingar i min hembygd. I det ögonblicket utplånades min bild av Faulkner som en framstående författare och jag kände att han stod mig mycket nära. Trots åldersskillnaden kunde vi tala med varandra om vad som helst, om väder och vind, om skörden, och om kreaturen. Vi kunde ta en rök tillsammans och tömma en bägare tillsammans och jag kunde höra hur han förbannade amerikanska kritiker och hur han drev med Hemingway. Han lät mig också med fingrarna känna såret i hans skalle, och påstod att det i själva verket var en zebra som hade bitit honom, fast han brukade inbilla dumma människor att han hade träffats av en granat från ett tyskt stridsflygplan. Han gapskrattade när han sa det och såg ut som en ung pojke som hade hittat på hyss. Han förklarade för mig att en författare måste vara djärv och kunna ljuga utan att skämmas. Det gällde inte bara att dikta ihop romaner, man kunde också dikta ihop sin egen historia. Han förmanade mig också och sa att en författare borde undvika stökiga städer och i stället slå sig ner i sin hembygd, precis som ett träd som måste rotas i jorden. Jag skulle bra gärna vilja följa hans råd, men i min hembygd strejkar elektriciteten ofta och vattnet är både beskt och bittert. Dessutom är där kallt på vintern utan centralvärme. Då jag har svårt att acceptera sådana umbäranden har jag ännu inte återvänt till min hembygd.
Jag måste erkänna att jag den dag som idag är inte har läst färdigt Faulkners The Sound and the Fury, men boken med fotografier som den amerikanske professorn skänkte mig ligger på mitt skrivbord. Närhelst min tillförsikt sviker, brukar jag prata lite med Faulkner. Jag erkänner att han är min lärare, men en gång blev jag lite stöddig och sa: ”Hej, gamling, i vissa avseenden slår jag faktiskt dig.” Han ler ett sarkastiskt leende och säger; ”Berätta i vilka avseenden du slår mig!” ”Ditt Yoknapatawpha är bara ett county”, säger jag, ”men på mindre än tio år har jag förvandlat den nordöstra regionen i Gaomi härad till en modern stad. I min roman Fylliga bröst och breda höfter har jag låtit bygga mängder av höghus i den nordöstra regionen i Gaomi härad och också skapat flera nöjesetablissemang. Dessutom är jag mycket djärvare än du, som bara skriver om sådant som händer i din hemtrakt, men jag vågar flytta vad som händer i olika delar av världen till den nordöstra regionen i Gaomi härad och låtsas att de inträffade där. Det fanns inga berg i den nordöstra regionen i Gaomi härad, men jag har flyttat dit ett. Där fanns heller ingen öken, men det har jag sett till att det nu finns. Inte heller fanns där något träsk, men det har jag dragit dit ett. Där finns också urskogar, sjöar, lejon och tigrar … och allt har jag skapat. Under senare år har många utländska studenter och översättare rest till den nordöstra regionen i Gaomi härad för att bese de miljöer som jag skildrar i mina romaner, men när de väl kommer dit blir de väldigt besvikna, eftersom det enda de finner där är en öde slätt och på den öde slätten några oansenliga byar.” Faulkner avbryter mig och säger lite spydigt: ”Yngre rövare är alltid djärvare än sina föregångare!”
Min hembygd är ett litterärt kungarike, som jag har grundat och där är jag kung. När jag skriver mina skrönor om den nordöstra regionen i Gaomi härad njuter jag tillfullo av maktens sötma. I det kungadömet kan jag flytta berg och fylla igen sjöar; jag befaller över vinden och regnet; den jag önskar se död, den dör och den jag vill ge livet åt, den lever. Det finns självfallet några djärva rövare som sätter sig upp mot mig, och då måste jag underkasta mig. Sedan mina romaner om den nordöstra regionen i Gaomi härad släpptes ur korgen, har vissa personer i min hemtrakt protesterat och kallat mig förrädare mot min egen hembygd. Därför måste jag gång efter annan skriftligen förklara för dem att den nordöstra regionen i Gaomi härad är en litterär företeelse och inte en geografisk företeelse, att den är en öppen och föränderlig företeelse och inte en sluten och oföränderlig företeelse. Den nordöstra regionen i Gaomi härad är en litterär fantasi, skapad på grundvalen av barndomens upplevelser. Min strävan är att utforma den till ett Kina i miniatyr, min strävan är att få det lidande och den lycka som ryms i min hembygd att framstå som en projektion av hela mänsklighetens lidande och lycka. Min strävan är att mina berättelser om den nordöstra regionen i Gaomi härad skall gripa läsare världen över. Det kommer alltid att vara målet för min strävan.
Nu när jag äntligen har hamnat i min mästare Faulkners hemland hoppas jag kunna stöta på honom på en stökig gata. Jag kommer att känna igen honom på hans trasiga kläder och hans stora pipa; jag känner väl igen doften av hästspillning och tobak, som strömmar från hans kropp, och den lite svajiga gång, som kännetecknar en rumlare. Får jag syn på hans rygg kommer jag att hojta: ”Hej, William Faulkner, här kommer jag!”