Två och en halvmil nordväst om Djursholm, en förort till Stockholm, ligger Helgö, en viktig handelsplats i forntidens Sverige. Yeye och jag har ofta bilat dit. Strax innan vi kommer till bron som leder över till Drottningholm ser vi på väster sida om vägen en ljusblå kyrka med ett mycket högt och spetsigt torn och högst uppe i det tornet finns ett kors, som syns från långt håll. Varje gång vi kör förbi den kyrkan pekar Yeye mot korset och säger: ”En gång på 1970-talet framförde några svenska ungdomar i den kyrkan ett revolutionärt versdrama med titeln ”Facklan” av den kinesiske poeten Ai Qing (1910-1996), en god vän till mig.” Ungdomarna hade hittat texten i volymen Dödvatten och Gryning, som innehåller Yeyes översättningar av dikter av Wen Yiduo (1899-1946) och Ai Qing (1910-1996), två av de främsta skalderna i det moderna Kina. Yeye, som hade inbjudits till föreställningen, har berättat för mig hur mycket han uppskattade den och själv blir jag rörd när jag hör att ungdomar från ett främmande har kunnat fatta Ai Qings fackla och föra in den i en svensk kyrka. Ai Qing blev mycket glad när Yeye skrev till honom och berättade om föreställningen.
Bilresan från Drottningholm till Helgö bjuder på många upplevelser av skilda slag. Varje gång jag sluter ögonen kan jag för min inre syn se hur den breda riksvägen som leder till Drottningholm övergår i en smalare landsväg som slingrar sig fram genom det vackra landskapet: den östra sidan av vägen är mestadels skogbeväxt, men på den västra sidan, bortom de vida fälten och åkrarna, glimmar Mälarens yta. På våren prunkar väldiga kastanjeträd med sina pyramidformade blommor och på hösten skimrar björkarnas gyllene blad. På väster sida av vägen, en bit bortom Drottningholms slott, ligger en hög kulle som från landsvägen nås via en ståtlig allé. Yeye berättar att den kullen har valts som gravplats för en av 1900-talets främsta industrialister. När jag ser den gravplatsen inser jag till min förvåning att Kinas geomantiska föreställningar om Vindens och Vattnets krafter har vunnit insteg också i Sverige. Men Yeye tror att den som väljer en sådan gravplats måste vara ganska rädd för döden.
Under bilfärden genom landskapet ser vi ofta unga flickor med långt hår fladdrande under hjälmarna och iklädda uniformsliknande jackor och långa stövlar som rider på en stig som löper parallellt med landsvägen. Pojkarna som vi ser vid sidan av vägen cyklar eller åker rullbräde. Det finns bestämda regler för hur man uppträder i det här samhället.
En kort träbro skiljer Helgö från fastlandet. Efter några hundra meter fortsätter landsvägen rakt fram och en ännu smalare avtagsväg åt vänster som heter ”Bronsgudens väg” leder uppför en brant backe. Halvvägs uppe, på höger sida om vägen, ligger Gunnars stuga, ett stenkast från vägen. Bakom stugan, som är omgiven av höga träd, furor och björkar, sträcker sig en smal dalgång, och bortom dalgången höjer sig en skogbeklädd ås. Från toppen av den åsen har man en vid utsikt över Mälaren och Luruddens brygga.
Enligt kinesisk tideräkning hade Helgö en fast befolkning redan under Östra Handynastin (25-219) och bosättningen där varade fram till Suidynastin (581-618). På den tiden hade vikingar ännu inte börjat härja på haven. Skillnaden i andlig och materiell kultur mellan Kina och vad som långt senare blev Sverige måste ha varit enorm. Helgös befolkning bestod troligen av bönder och fredliga hantverkare. Flera smedjor har upptäckts på ön under utgrävningar på det sena 1900-talet och en del märkliga fynd har gjorts på tomten som hör till Gunnars stuga, bland andra en biskopskräkla från Irland, daterad till 500-talet, en förgylld Buddha från norra Indien, också den från 500-talet, samt mynt från Rom, Bysans och Arabien, vilket tyder på en omfattande handel mellan Helgö och en avlägsen värld.
Mälaren har förbindelse med Östersjön och rutten Stockholm-Drottningholm-Helgö trafikeras av en ångbåtsförbindelse, som slutar vid Birka på Björkö, som från 800-talet övertog Helgös roll som handelsplats och utvecklades till ett betydande politiskt centrum.
Stugan, där Gunnar bodde i över tjugo år, tjänade tidigare som högkvarter för de arkeologer som under 1900-talets senare hälft undersökte gravfältet, beläget på stugans tomt. Den rödmålade stugan har en källarvåning, som också innehåller ett garage som Gunnar inrett till verkstad. Bostadsutrymmet omfattar ett modernt kök, ett vardagsrum med murad öppen spis, ett sovrum samt ett duschrum med torrtoalett. Någon gång på 1980-talet byggde Gunnars storebror Anders en vinkelformad terrass som löper runt två av stugans sidor. På den del av terrassen som vettar mot vägen står ett långbord som har plats för de flesta av Ma-klanens medlemmar. Stugväggen ovanför täcks av en frodig klängväxt som kräver allt vidare utrymme.
Bakom den bakre gaveln på stugan har Gunnar byggt en mindre stuga med ett enda rum, där Fredrik och Marcus kunde sova över när de hälsade på sin far.
Bakom stugan växer en praktfull rhododendronbuske som Gunnars gröna fingrar fick att explodera varje senvår. På en bergknalle till höger om rhododendronbusken står en fura, vars rötter tycks ha borrat sig ner i klippan. Den furan inspirerade Yeye till denna haikudikt:
Furan på berget
slår sina klor i klippan--
stormmolnen skockas!
Nedanför furan har Gunnar byggt en grill där han lagade till festmåltider för de sina.
Den 6 juni 2015, då Yeye fyllde 91 år, ställde Gunnar till med en festmåltid för hela storfamiljen, som fick plats vid långbordet på terrassen. Gunnar och hans bröder kan alla laga mat, men Gunnar var den som hade ärvt mest av sin mammas gener i det avseendet. Yeye har berättat hur Gunnar, när hans mamma skulle komma hem från sjukhuset efter en mycket svår operation 1976, frågade om han inte fick välkomna mamma med en festmåltid, vilket han självfallet fick tillstånd till. Och dessutom fria händer att bestämma menyn och att anskaffa alla ingredienser, kosta vad det ville. Samma dag som Ningtsu skrevs ut från sjukhuset begav sig Gunnar i väg till Östermalmshallen och inhandlade ett antal snöripor och andra delikatesser. Sedan försvann han ut i köket på Ymervägen och beordrade alla obehöriga att hålla sig på avstånd. När Ningtsu hade kommit hem och hela familjen hade samlats hade Gunnar den utsökta middagen klar!
De senaste fem åren har Ma-klanen välsignats med inte färre än sex barnbarnsbarn: sjörövardrottningen Freja och hennes lillebror Herr Bertilsson, kaparkaptenen Oscar och hans lillebror tänkaren August, samt flaggstyrman Marcus och hans lillebror Anton. Med undantag för lille Anton, som hade giltigt förfall eftersom inte var född då, var de andra små barnbarnen med och firade Yeyes födelsedag på Helgö förra året. Medan de vuxna bänkade sig kring långbordet på terrassen stojade barnen där nedanför. ”Titta! Titta!” skrek Herr Bertilsson och pekade på en kärra, som fylld med is och flaskor av olika slag stod parkerad intill den blommande rhododendronbusken. Gunnars väldiga hynda Molly sprang omkring med en tennisboll i munnen och försökte få någon att ta bollen och slänga i väg den så att hon fick hämta den. Om någon av dem blev rädd och började skrika såg den snälla Mollly väldigt förundrad ut.
Vädret var strålande klart när vi satte oss kring bordet och njöt av Gunnars grillade kött, och sallader och kinesiskt inlagda grönsaker (paocai). Just som vi hade ätit färdigt började det regna och vi måste ta vår tillflykt till köket och vardagsrummet, där Gunnar dukade fram en jordgubbstårta, prydd med små svenska flaggor, fastsatta på tandpetare. Den 6 juni är inte bara svenska flaggans dag utan har också blivit utnämnd till Sveriges nationaldag.
Det året fyllde Oscar fyra år. Hans kusin Marcus är ett halvt år yngre. Marcus berättade för mig att han om ett halvt år skulle hinna i kapp Oscar. När jag förklarade att Oscar då också skulle ha blivit ett halvt år äldre blev Marcus fundersam.
Anders styvdotter Jennifer, som är 22 år och tänker utbilda sig till lärare i sociologi, tog tillfället i akt att fråga Oscar: ”Vet du vem som är far till dig?” ”Visst vet jag det”, svarade Oscar, ”det är ju pappa Johan.” ”Vet du vem som är far till din pappa Johan då?” ”Visst, det är ju min farfar Per!” ”Vet du vem är far till din farfar Per då?” ”Nä, det vet jag inte.” Oscar, fyra år, spärrade upp sina blå ögon och funderade väldeliga. ”Så det vet du inte? Den som är far till din farfar Per och till hans bröder Anders och Gunnar, det är GammelYeye Göran”, sa Jennifer. ”Alla som finns i det här rummet hör till GammelYeyes familj.” Utanför stugan dundrade åskan och regnet piskade mot fönsterrutorna. Oscar hajade till av förvåning och det gjorde också Marcus, som inte hade hunnit bli fyra år och Freja och hennes lillebror herr Bertilsson. Den ende som inte hajade till av förvåning var den lille minste, tänkaren August, som åt jordgubbstårta och inte begrep vad det var som var så förvånande.
Oscar hade ju känt Yeye och mig i hela sitt fyraåriga liv men hade aldrig vetat vilka vi var. Det händer kanske att barnen i förskolan talar om sin farfar och farmor, morfar och mormor, men att det kunde finnas någon ännu äldre hade de nog inte kunnat tänka sig. Själv kallar jag ju Göran för Yeye och småbarnen i vår bekantskapskrets tror kanske att ”Yeye” är ett smeknamn.
Gunnar exploderade i ett gapskratt när han hade lyssnat till dialogen mellan Jennifer och Oscar och det gapskrattet hade han ärvt efter sin mamma Ningtsu, säger Yeye. År 2014, när Ningtsus yngre bror Xiangzu och hans hustru Tianguo besökte Sverige för att hälsa på sina släktingar, hördes hans gapskratt långt innan han själv syntes till.
Nu har regnet upphört, jordgubbstårtan är uppäten och småbarnen har gett sig ut för att leka i skogen, där små sniglar passar på att promenera efter regnet. Anders yngsta dotter heter Liming 黎明, som betyder gryning på kinesiska. Liming är också döpt till Inez. För flera år sedan, när Liming var 7 år, tyckte hon mycket om att samla sniglar till konferens på en blöt skogsstig. I en storfamilj som denna, som rymmer både en liten flicka och en utlänning som jag, är skogen en utmärkt plats att öva vänskap i. Nu har Liming fyllt tolv år och är den längsta i sin klass. Han har blivit Mollys bästa vän och härjar med henne när hon besöker Helgö. Genom Molly har hon också blivit alla hundars vän. För några år sedan klistrade hon upp en lapp i trappuppgången till huset där hon bor vid Mariatorget som meddelar att hon gärna tar hundar på promenad för 45 kronor. Hon framhåller bland annat att hon är nio år och att hon inte accepterar kreditkort.
Vi kommer aldrig att glömma födelsedagsfesten som Gunnar ordnade för sin farfar. När det har slutat regna har Oscar, vars kinesiska namn är 馬步雲 Ma Buyun (Han som vandrar på molnen), äntligen blivit på det klara med vem jag är. Oscars stora förvåning får mig att tänka på ett samtal jag hade med Liming när hon var sju år gammal. Hennes far Anders är gift för tredje gången. Hans äldste son Sebastian (馬浩然 Ma Haoran), som är väldigt stor och stark, var då 38 år gammal. Sebastians lillebror heter Hampus (馬奎然Ma Kuiran) och hans yngre syster heter Gisela (馬惠蘭 Ma Huilan). Dagen före Giselas bröllop samlades familjen till fest i en liten sjöbod i Tjörn på västkusten. Det var självfallet Gunnar som lagade maten, kall spagetti med kyckling och rödpepparsås (凉麵Liangmian), en av Ningtsus paradrätter. När alla gästerna hade samlats la jag märke till att Sebastian hade en halskedja md en silvermedaljong och på den medaljongen fanns hans och hans syskons kinesiska namn ingraverade. Det halsbandet hade Gisela låtit göra under ett besök i Kina och sedan skänkt det åt sin storebror. När Sebastian beskrev vilka namnen på medaljongen syftade på blev unga fröken Liming mäkta förvånad och ropade till Sebastian: ”Va? Är jag din lillasyster!” Sebastian nickade nöjd.
Detta är nog något ganska betecknande för det svenska samhället. Barnen ställer inga frågor och föräldrarna berättar ingenting, trots att familjen ofta samlas.
Dagen därpå, när Gisela och Tobias firade sitt bröllop, verkade Liming lite villrådig. Hon gick fram till bordet där Yeye satt och frågade: ”Är jag också kines eller?” Yeye svarade: ” Nej, du är bara en åttondel kines.” ”Jag måste fråga dig en annan sak”, fortsatte Liming, ”vad hette din mamma i förnamn?” ”Min mamma hette Karin”, svarade Yeye. ”Å, din mamma hade samma namn som min!” utbrast Liming. Karin är ett vackert namn. Anders och Pers hustrur heter båda Karin, fast Anders hustrus namn stavas med C.
När Gunnar ordnade födelsedagsfesten för Yeye hade han börjat tillfriskna efter den stroke som hade drabbat honom ett år tidigare, samma år som Ningtsus bror Xiangzu och hans hustru Tianguo besökte Sverige. När Gunnar hade hamnat på sjukhuset tog Anders och Liming hand om Molly, som fick följa med och vänta utanför sjukhuset tills Gunnar blev utrullad i sin rullstol. Gunnar vantrivdes på sjukhuset och längtade efter att få komma ut och själv laga den mat som han gillade. Han ville också själv ta hand om Molly och de katter som hade tytt sig till honom. Helt säkert längtade han också efter grönskan och stillheten på Helgö.
I sin ungdom var Gunnar mycket stilig, kanske alltför stilig eftersom flickor hade så lätt för att förälska sig i honom. Under åren i Australien 1959-65 var de tre bröderna duktiga simmare, Anders i fjärilsim, Per i fristil och Gunnar i ryggsim. Efter hemkomsten till Sverige spelade de alla basket och tennis; Gunnar var mycket skicklig i dubbeltennis.
När svenska ungdomar tar studenten väntar föräldrar, släktingar och vänner utanför skolan i väntan på att de ska komma utstormande med studentmössan på huvudet. Föräldrarna är försedda med plakat med namnet på den nyblivne studenten. Vid ett besök i Helgö efter Gunnars bortgång fann jag det plakat som en granne till familjen på Ymervägen, konstnären Poul Ströyer hade tecknat. Poul Ströyer var en mångårig medarbetare som tecknare i Dagens nyheter. Hans teckning visar Gunnar och hans kinesiska namn 馬寧麟Ma Ninglin i stora tecken. I vänster hand håller Gunnar en tennisracket och med höger hand förpassar han elegant bollen till basketkorgen; bollen är utformad som huvudet på Gunnars dåvarande flickvän.
Det har sagts mig att flera av döttrarna till Yeyes sinologvänner blev förälskade i Gunnar, som nog var medveten om sin dragningskraft. Yeye har också sagt mig att Gunnar nog gärna drog sig undan ibland för att få vara för sig själv. Jag kan inte låta bli att tänka på Lille Prinsen som efter att ha lämnat sin lilla planet råkar träffa en flygare som har förolyckats i Saharaöknen. Lille Prinsen berättar att han längtar hem till sin planet och till sin ros, den enda blomman som blommar där. Han längtar också efter att än en gång få uppleva 43 solnedgångar på ett dygn.
Efter studentexamen arbetade Gunnar några år för att tjäna ihop pengar till en kamerautrustning och en långresa. När han hade lyckats tjäna ihop till en dyr Hasselbladskamera lånade han sin bror Pers bil, planerade kameraväskan i baksätet, bilade in till Stockholm i något ärende och parkerade i ett parkeringshus. När han kom tillbaka till bilen fann han en ruta krossad och kameraväskan borta. Det blev ingen långresa till Sydöstasien. I stället for Gunnar till London där han under ett antal år studerade vid en högskola för fotografi.
1983 kunde Gunnar förverkliga sina planer på en långresa, denna gång till provinsen Sichuan i Kina, där hans morbror Xiangzu och moster Tianguo bor. Resan och kamerautrustningen finansierades av ett anslag från bokförlaget Bra Böcker, som önskade dokumentera traditionell kinesisk läkekonst. Förlaget hade några år tidigare gett ut Yeyes översättning av pikareskromanen Shuihuzuan, Berättelser från träskmarkerna. Under vistelsen i Kina bodde Gunnar hos Xiangzu och Tianguo, som båda är läkare. Av Tianguo och hennes mor, som var en stor mästare på matlagning, fick Gunnar bland annat lära sig att knipa samman köttfärsfyllda piroger (jiaozi) med endast en hand! Tianguos mor lärde honom också att spela mahjong. Vid sidan av att dokumentera kinesisk läkekonst fotograferade Gunnar landskapet, arkitekturen och människor, mest barn, i Sichuan. Projektet med dokumentationen av kinesisk läkekonst fick skrinläggas då förlaget tyvärr upphörde att existera. Det är Yeyes och min förhoppning att kunna redigera en fotobok med Gunnars utsökta fotografier av landskapet kring berget 峨嵋Emei och området 九寨沟Jiuzhaigou i norra Sichuan.
Innan Gunnar reste till Kina hade hans mamma Ningtsu, som i vissa avseenden var mycket sträng, förklarat för honom att kinesisk sexualmoral var helt annorlunda än den svenska och att han därför måste visa stor respekt för de flickor som han kom i kontakt med där. I Gunnars bildsamling finns många porträtt av en mycket vacker flicka, som ser ut att vara 17-18 år. Gunnar har berättat för Yeye att flickan av sina föräldrar fått tillstånd att följa med honom på en resa till berget Emei. Men Gunnar, som mindes vad hans mor hade sagt, valde i stället sin moster Shaozus man till ressällskap! Ack ja!
Gunnar, som var mycket barnkär, besökte många småskolor i staden Chengdu för att fotografera barnen. Det märkliga är att barnen på dessa bilder aldrig stirrar på fotografen och kameran. Yeye frågade Gunnar om detta och han förklarade hur det kom sig. Innan han började fotografera frågade han föreståndaren om det gick för sig att han gjorde det. Om svaret var jakande gick han till skolan dagen därpå, utan kamera. Den andra och tredje dagen gick han också dit, utan kamera. Den fjärde dagen, när barnen hade vant sig vid den snälla utlänningens besök, hade Gunnar kameran med sig.
Gunnar var en mycket skicklig fotograf, som behärskade alla aspekter av yrket. Det enda han inte kunde var att skriva fakturor och begära betalning för sina verk. Han skapade utomordentlig t vackra omslag till flera av Yeyes böcker, som Den sveklösa jorden, en samling berättelser av Li Rui, Stillhet och Rörelse, en samling berättelser av Shen Congwen samt Yeyes delvis självbiografiska volym Strövtåg i svunna världar.
1986 gav sig Gunnar ut på sin andra Kinaresa. Den här gången reste han kors och tvärs genom landet, från Inre Mongoliet i norr till provinden Yunnan i söder och från Shanghai i öster till Kashgar i väster. Om dessa resor hade han mycket att berätta. Bland annat berättar han om sitt besök i Xishuangbanna, huvudorten för dai-folket, en av Kinas många minoriteter, belägen i sydspetsen av den sydliga provinsen Yunnan. Efter att ha njutit en mycket god middag bestående av piroger med köttstuvning gick han ut på krogens bakgård och fann där ett stort antal råttor dinglande i svansen från en tvättlina! Han hastade tillbaka till krogen och bälgade i sig en kvarting 65- procentigt majsbrännvin.
På 1990-talet besökte Beidao och många andra kinesiska författare och poeter Sverige och Gunnar passade då på att fotografera dem. Åtskilliga av dessa fotografier förekommer i Yeyes publikationer.
I mitten av maj månad i år, när rhododendron höll på att gå i blom, avled Gunnar, ensam, vid 61 års ålder, i sin stuga på Helgö. När Gunnars aska i enlighet med hans vilja hade strötts i Djursholms gravgårds minneslund samlade Per och Karin den 19 juni 2016
Gunnars släkt och nära vänner till en minnesstund i sitt hem. Vid den minnesstunden yttrade Yeye följande:
Det fanns någonting i Gunnars väsen som gjorde att alla som kom i kontakt med honom måste älska honom. Det slags karisma, som Gunnar stundom, under senare år, försökte dölja även för sina närmaste, fanns där redan i gossebarnet. Gunnar hade just fyllt sex månader, då familjen flyttade till Peking. Anders, då fem år, och Per, ännu inte tre år, hade lärt sig engelska under några år i London. För Gunnar blev kinesiska hans första språk.
Vi bodde då i Shijia hutong, Historikerns gränd, en typisk kringgärdad gård i traditionell stil någon kilometer öster om Förbjudna staden. Till våra fyra tjänare hörde Zhao Ama, vars enda uppgift var att ta hand om Gunnar. Och det gjorde hon på ett vidunderligt fint sätt. Hon umgicks med honom från morgon till kväll, hon lärde honom kinesiska och promenerade med honom i gränden. Hans luncher och middagar bestod av tre rätter och en soppa, som Zhao Ama själv hade lagat och hon var mycket noga med att vänja knattingen vid rödpeppar och andra kryddor. Jag är övertygad om att Zhao Ama lade grunden till Gunnars stora intresse för matlagningens finare konster.
Det dröjde inte länge innan Sansan (Den lille tredje) som Gunnar då kallades, lärde känna alla invånarna i Historikerns gränd, som då utgjorde hans hela värld. Han var ju för liten för att få följa med sina äldre bröder på de ofta ganska strapatsfyllda utflykterna till Pekings omgivningar. ”Titta! Här kommer ju lille Sansan!” ropade kvinnorna som satt och handarbetade utanför sina portar. Och lille Sansan pratade vänligt med dem alla.
Vår bostad i Historikerns gränd bestod av en sydlänga, med matsal och sovrum för pojkarna, och en nordlänga, med vardagsrum och sovrum för Popo och mig. Varje morgon kom Sansan dit med sin ama, ställde sig bredvid vår säng, bugade djupt och sa: ”Baba zao! Mama zao!” (God morgon, pappa! God morgon, mamma!). Sedan vände han sig till sin ama och sa ”Hui women nar qu ba!” (Nu tycker jag att vi går hem till oss!”
En av Sansans märkligaste egenskaper var hans totala anammande av föreställningen om människans fria vilja. Det var stört omöjligt att övertala Sansan att göra någonting som han hade bestämt sig för att inte göra. Han blev inte vare sig arg eller ledsen om man envisades med att försöka övertala honom att göra vad han inte ville göra utan snarare förvånad över att man inte gav upp ett försök som var dömt att misslyckas.
Under de heta sommarmånaderna i Peking flydde vi staden under några veckor och hyrde ett sommarviste i Beidaihe, en badort nära den stora kuststaden Qinhuangdao i nordöstra Hebei. Där hyrde vi varje sommar en bungalow av brittiska beskickningen, som mycket tidigt hade köpt och bebyggt ett stort landområde där. I augusti 1957 reste Popo och pojkarna dit först; tio dagar senare följde jag efter. Innan jag anlände dit vägrade Gunnar att ta av sig sin skjorta och sina långbyxor och han var noga med att skjortan, som hade långa ärmar, måste vara knäppt ända upp till halsen. Hur Popo och Zhao Ama än lirkade med honom vägrade Gunnar envist att klä av sig och gå i vattnet. ”Baba lai, wo jiu youyong”, sa han. (Jag ska bada när Pappa kommer!”). Så kom då jag och Gunnar lät villigt Zhao Ama klä av honom kläderna. Sedan red han på min rygg och ville aldrig lämna vattnet. Detta är mitt starkaste minne av lille Sansan.
Vi har ju samlats här för att minnas Gunnar och det kan därför synas märkligt att jag berättar så mycket om tvååringen Sansan. Det beror på min fasta övertygelse att en människas sanna väsen finns utvecklat redan i spädbarnsåldern och kanske redan innan barnet ser dagens ljus. Gunnar var en god människa, alltid beredd att hjälpa dem som krävde hans hjälp. Jag har alltid önskat att jag hade kunnat vara en lika god far som Gunnar har varit för Fredrik och Marcus. Men sig själv kunde han inte hjälpa, när han drabbades av bekymmer som han inte rådde över. Då kunde hans storebror Anders träda in som en räddare i nöden. Och Per och Karin och deras barn har ständigt visat stark tillgivenhet för Gunnar.
Under 1980-talet företog Gunnar två resor till Kina, den första 1983 och den andra några år senare. Under den första resan låg resmålen huvudsakligen inom provinsen Sichuans gränser. Jag vet hur högt han skattade den tillgivenhet som Xiangzu och hans familj samt Shaozu och hennes familj då skänkte honom. Den andra resan utsträcktes från Mongoliet i norr till Kashgar i väster och Xishuangbanna i söder. Från dessa resor hemförde Gunnar ett unikt bildmaterial, av vilket jag hoppas med Wenfens hjälp kunna publicera väsentliga delar.
Jag är utomordentlig glad över att nästan hela klanen Malmqvist, representanter för Xiangzus och Shaozus familjer samt PAF och Helen och några av Gunnars trofasta ungdomsvänner har kunnat samlas till denna minnesstund.
.
