Nils Folke lärde jag känna på det tidiga 1930-talet, då min far David Malmqvist hade tillträtt tjänsten som teckningslärare vid Samrealskolan i Höganäs. 1934 köpte han en Ford (jag minns att den kostade omkring 4000 kr.) och med den kuskade han runt på målarutflykter i Kullabygden. Jag känner inte till hur min far blev bekant med Nils Folke, men jag vet att Nils Folke inte sällan fick följa med på utflykterna.
På det sena 1930-talet besökte flera av min fars konstnärsvänner från Stockholm, under sommarmånaderna Kullabygden. Till dem hörde bland andra den store romantikern Martin Åberg (1888-1946), som valde att slå sig ner först i Arild och senare i Torekov. Nils Folke har berättat för mig hur tacksam han var att han genom min fars förmedling fick träffa och lära känna dessa konstnärer.
När min familj 1938 hade flyttat från Höganäs till Borås, träffade vi Nils Folke endast på somrarna, då vi vistades i Nyhamsläge, Arild eller Torekov. Det var i Nyhamnsläge som jag första gången såg Ingrid. Min far hade hyrt en liten stuga belägen vid den södra änden av Brovägen, som löper längs med kusten. En kväll, när vi tillsammans med Nils Folke och några andra vänner satt och drack kaffe i trädgården, vandrade ett gäng ganska högröstade och märkligt utstyrda ungdomar förbi på vägen utanför. Nils Folke rynkade på näsan och om ordet då hade funnits hade han helt säkert betecknat fridstörarna som hippies. Att Ingrid ingick i det gänget vet jag med säkerhet: den som en gång lagt ögonen på Ingrid kommer aldrig någonsin att glömma hennes uppenbarelse: hon syntes mig som ett charmtroll, nyss hämtad ur den västgötska storskogen, som en folksångens ”ädela ros och förgyllande skrin”. Ingrid var en märklig människa, vänsäll som få.
I slutet av 1940-talet försvann jag från Sverigeför att i tur och ordning nerteckna dialekter på den sydvästkinesiska landsbygden, tjänstgöra som lektor i kinesiska vid London University, kulturattaché vid beskickningen i Peking samt professor i kinesiska vid Australian National University. Först 1965 återvände jag till Sverige för att tillträda professuren i kinesiska vid Stockholms universitet.
Sommaren 1966, eller möjligen 1967, bilade min hustru Ningtsu och jag ner till Kullabygden. På Strandbadsvägen fick jag plötsligt syn på en skylt som förklarade att en konstutställning visades i en av de vackra villorna intill vägen. Nyfiken stannade jag till och fann tre gamla vänner därinne: keramikern Sune Svensson ställde ut sin utsökta keramik, Nils Folke Knafve sina skira landskap och Ingrid Hellman Knafve sina vackra mattvävnader. Ingrid berättade att hon hade bjudit in alla människor som hade betytt något för henne på en kräftmiddag, som några veckor senare skulle gå av stapeln på Stenhall, Ingrids föräldragård i Örby utanför Kinna i Västergötland. På återresan till Stockholm tog min hustru och jag vägen om Stenhall, och där fick vi vara med om en hejdundrande fest! Ingrid hade samlat åtminstone nittio gäster och alla sov kvar på gården. När manbyggnaden var fullbelagd såg Ingrid och Bruno, polismästaren i Mölle, till att resten av gästerna fick plats på loften och i vävstugorna! Min hustru och jag inkvarterades i manbyggnaden. I rummet intill huserade bokhandlaren från Flen och hans väna hustru, som Ulf Peter Olrog har besjungit. Jag vaknade mitt i natten och råkade genom fönstret få syn på bokhandlaren från Flen, som iklädd en fladdrande vit nattskjorta var på väg nerför en stege, en surrealistisk scen som helt visst skulle ha glatt Chagall.
Själv har jag alltid tyckt att Nils Folkes måleri nådde en höjdpunkt med det sena 1960-talets skira landskapsskildringar. Jag minns att Ingrid en gång anförtrodde mig att hon kunde fyllas av rädsla när hon betraktade en tavla som Nils Folke just hade burit hem. ”Om det blir ännu lite vackrare klarar jag inte av det!” sa Ingrid. Jag förstod henne väl eftersom jag själv kan drabbas av en dödsfruktan eller kanske dödslängtan när jag ställs inför något så sublimt vackert att det gränsar till det outhärdliga.
Ingrids mattor inspirerades i lika hög grad av naturen som av Nils Folkes måleri.
Medan Nils Folke levde ─han gick bort 1996─hade min hustru och jag många tillfällen till att träffa honom och Ingrid under våra sommarvistelser i Nyhamnsläge. Nils Folke hade tidigt flyttat ner en vacker länga från Västergötland och låtit uppföra den på föräldragårdens tomt, som gränsade mot Janne Petters väg och Thin Jöns väg i Nyhamnsläge. Den stugan hade Nils Folke och Ingrid fyllt med vackra ting och den lummiga trädgården var ett utsökt konstverk. Nils Folke berättade en gång att en av hans vänner hade undrat vad han skulle ha alla dessa prylar till. ”Jo”, svarade Nils Folke, ”det händer att jag vaknar mitt i natten och att jag då tänder en silverkandelaber och går runt i stugan och säger: ’Det där är mitt, och det där är också mitt!’” Nils Folke hade en stillsam humor, men det kunde hända att han blev arg, och då svor han på danska.
När jag 1985 blev invald i Svenska Akademien och behövde lugn och ro för att författa mitt tal över Henry Olsson, min företrädare på Stol nr fem, erbjöd Nils Folke mig att bo i den vackra stugan på Janne Petters väg. Nils Folke var en stor lyrikälskare och i hans bohyllor fann jag mycket av den litteratur som jag då behövde.
Varken Nils Folkes måleri eller Ingrids mattor rönte den uppskattning i vidare kretsar som de förtjänade. Detsamma gäller många gedigna konstnärer som råkade verka söder om Hallandsåsen, som Lars Larson, Lennart Rosensohn och många många andra. Jag har ofta undrat över hur detta kan komma sig. Förmodligen bottnar det i det förhållandet att Sverige alltsedan 1960-talet har saknat en inkännande konstkritik.
