Den strejkande skuggan
När solen står lågt lämnar jag krogen och vandrar hemåt. Jag stannar nedanför den femte gatlyktan och plockar ur fickan fram papperslappen som flickan med minikjolen stack till mig på krogen. Innan jag hinner läsa vad hon har skrivit märker jag att min skugga står lutad mot husväggen. Han tycks ha somnat! ”Hej, Svarten!”, säger jag, ”hur är det fatt? Är du lite på lyran?” ”Jag strejkar!” säger skuggan. ”Skuggor får väl inte strejka heller!” säger jag. ”Jag väntar på en viss person!” säger skuggan. ”Skuggor väntar inte på nån!” säger jag. ”Skuggor hänger bara med!” ”Jag väntar på en skugga!” säger skuggan. ”Vad då för en skugga?” frågar jag. ”Den där flickans”, säger skuggan. ”Hon på krogen”. ”Hon med minikjolen!” ”Hon som stack till dig den där papperslappen!” ”Hon har stämt möte med mig här.” ”Under den femte gatlyktan!” ”Jag tänker vänta på henne!” (Skuggor blir gärna andfådda och talar därför ofta i korta meningar)
Jag vet inte vad jag ska ta mig till med skuggan. ”OK!” säger jag, ”jag struntar i dig!” Jag vandrar vidare. När jag har hunnit till den sjätte gatlyktan vänder jag mig om och ser att skuggan står kvar därborta, lutad mot väggen. Någon kommer fram och ber mig om en tändsticka. När jag har tänt hans cigarett lägger han märke till att jag inte har någon skugga. ”Du har ju ingen skugga!” säger han. ”Spöken har ingen skugga!” svarar jag. Mannen skriker till och försvinner som ett skott.
När jag kommer hem letar jag efter papperslappen som flickan på krogen stack till mig, hon med minikjolen, men hittar den inte. Jag måste ha tappat den under den femte gatlyktan.
Guldfisken som älskade att sjunga Mozart
När jag i morse satte mig vid min dator för att skriva en kortroman, kom jag inte på något bra tema. Medan jag satt där och grubblade över det, fylldes plötsligt dataskärmen av guldfiskar, som sam omkring därinnanför. Den största guldfisken tittade till på mig och började sedan sjunga. Han hade en ljuvlig stämma. När han hade sjungit färdigt sam han fram mot mig och sa: ”Mozart!” ”Jag vet”, sa jag, ”don Juans aria i andra akten: Du skall e-ej fruktan bä-ära, kom följ mig till mitt slo-ott!” ”Jag gillar Bach också!” sa guldfisken.
Jag är bra lyckligt lottad. Tänk att ha fått lära känna en guldfisk som gillar både Bach och Mozart.
”Min lillasyster heter Suzanna”, sa Guldfisken. ”Hon sjunger sopranstämman. Ibland sjunger vi nån duett ihop, lillasyster och jag.”
”Sjöstjärnan därnere på bottnen kan inte sjunga. Men han vill gärna lära sig spela harpa!” Guldfisken ser bedjande på mig. Jag lovar att gå in på nätet och leta efter en miniharpa lämpad för en sjöstjärna.
Min dator och jag
Äntligen!
Äntligen har jag fattat hur min dator fungerar! I den där tunna lilla lådan finns det 976 548 små varelser, mindre än myror men tusen gånger flitigare. När jag sitter och skriver brev till min älskade, knatar de där små varelserna kring med en etta eller en nolla på ryggen och jag begriper faktiskt inte hur de kan undgå att springa på varann. Blir de aldrig trötta? Eller hungriga?
En dag, när jag satt och skrev ett brev, vägrade datorn plötsligt att fungera. Hade jag kanske skrivit något som de inte gillade? Plötsligt slog mig tanken att de stackarna måste vara alldeles utmattade av hunger. De trängtade helt säkert efter lite stärkande välling?
Jag hastade ut i köket och lagade till kinesisk risvälling efter det recept som min hustru har lärt mig, hällde den varma vällingen över datorns tangentbord och såg med välbehag hur den sipprade ner till de hungrande stackarna.
När jag efter en stund försökte återgå till mitt brevskrivande, vägrade datorn fortfarande att fungera. Ack, jämmer och elände! Mina små vänner kanske har drunknat i risvällingen? Tanken att de 976 548 små varelserna, som hade tjänat mig så troget, kanske låg begravda i den lilla svarta lådan, fyllde mig med stor sorg och svåra samvetskval. Jag kände mig som en mördare.
Dagen därpå fungerade datorn som vanligt. Mina små vänner behövde nog sova ut efter det skrovmål som jag hade lagat till åt dem.
Gossen som uppfann ficklampan som sprider mörker
Hans lärare tyckte att han var urdum. Fast han gick i tredje klass hade han bara kunnat lära sig tre tecken, tecknen för ett 一, två 二 och tre 三. Det tjänade inget till att läraren klådde upp honom, han blev bara dummare och dummare. Det enda han egentligen var bra på, var att uppfinna saker och ting. En dag, när han cyklade hem från skolan, uppfann han hjulet, och en annan dag, när han satt och plitade ner sina tre tecken på ett pappersark, då uppfann han pappret. Patentverket vägrade envist att utfärda patent på hans uppfinningar. En dag beslöt han sig för att uppfinna något som ingen annan redan hade uppfunnit: han tänkte uppfinna en ficklampa som spred mörker!
I tre dagar och tre nätter satt han i vedboden och arbetade på sin ficklampa. När han kom ut från vedboden fick han syn på den vita tuppen som stolt spatserade omkring på gården. Han riktade sin ficklampa mot den vita tuppen och knäppte på mörkret. Vips blev tuppen kolsvart! Ah! När han hade svärtat alla vita moln som seglade i skyn, sprang han till skolan och svärtade ner sin lärare och alla sina elaka skolkamrater, som hade mobbat honom i åratal.
När han kom tillbaka från Stockholm, där han hade mottagit Nobelpriset i fysik, blev han vald till partisekreterare i byn. Han sålde sin uppfinning till amerikanska försvarsdepartementet. För pengarna han fick för uppfinningen lät han bygga ett 45-våningshus mitt i byn. Varenda kväll satt han uppe på taket till det huset och spelade flöjt.
Maskinen som reglerar tidsflödet
I går kväll träffade jag på mitt favoritkafé en gammal vän som jag inte hade sett på mycket länge. ”Hur är läget?” sa jag. ”Fruktansvärt mycket att göra!” sa min vän. ”Vad har du sysslat med?” frågade jag. ”Jag har uppfunnit en maskin som kan reglera tidsflödet”, sa han. ”Reglera tidsflödet?” sa jag. ”Reglera tidsflödet”, sa han. ”Den fungerar som en broms, men den bromsar inte bilar utan tidsflödet. Det var Augustinus Confessiones och T.S. Eliots ”Burnt Norton” som gav mig idén”, sa han.
Min vän är fruktansvärt intelligent och har ägnat djuplodande forskning år både fysik, matematik och astronomi. Märkligt nog är han samtidigt en hejare på att skriva polymetrisk poesi. Han vet också att jag är en stor beundrare av den kinesiske skalden Xin Qijis polymetriska poesi.
”Det finns åtminstone två olika slags tidsflöden”, sa han när vi satt vid kafébordet i går kväll. Det finns ett tidsflöde som löper i en riktning och ständigt med samma hastighet. Det tidsflödet kan vi människor inte begripa och inte heller göra något åt, det bara finns där, liksom. Det andra tidsflödet, den fiktiva tiden, uppträder främst inom musiken och poesin, och framför allt den polymetriska poesin. Songskalden Xin Qiji, som du gillar så skarpt, hade en vidunderlig förmåga att utnyttja versens metriska egenskaper i sin strävan att hejda tidsflödet i dikten, eller få det att flöda snabbare.
”Min uppfinning är bra mycket smartare än Xin Qijis metriska manipulationer”, sa min vän. ”Min maskin förmår bromsa in den fiktiva tiden och få den att stå stilla! Men uppfinningen har en moralisk/etisk dimension som oroar mig storligen. Om jag skulle hejda det fiktiva tidsflödets flykt när jag mår som allra bäst, då kanske gumman som bor granne med mig har drabbats av en fruktansvärd tandvärk. Då blir ju anledningen till mitt välbefinnande till en plåga för henne.”
När vi träffades nästa gång verkade min vän inte lika jäktad. Han förklarade att han hade begravt sin maskin under ett äppelträd i sin bakträdgård.
