In memory of Liu Binyan

Liu Binyan, one of today's boldest Chinese social critic and freedom fighters, was congratulated on his 80th birthday Feb. 7, 2005 in a ceremony at Princeton University with a Festschrift entitled 不死 的 流亡 者 (The immortal exile), with contributions by a number of exiles writers and poets.

Below is the English version of my preface to treat scripture. Liu Binyan died on 5 December 2005.

This volume has been dedicated to Liu Binyan, one of the boldest fighters for freedom in the modern history of China. I first met Liu Binyan at an international conference on Contemporary Chinese Literature at Jinshan, near Shanghai, organized in 1986 by Wang Meng, the then Minister of Culture of the People's Republic of China. Most of the attendants to this conference gave papers, addressing function various aspects of Contemporary Chinese Literature. The one exception was Liu Binyan, who chose to deliver a passionate attack on the repression of sex education in China. I was tremendously impressed by his bold presentation of gruesome facts, and I did feel that Liu Binyan with this lecture had entered into an inner exile.

Since our first meeting in 1986, I have had the privilege of meeting Liu Binyan on several occasions in Sweden. His bearing and his courage never failed to make a great impression on me. For a number of years his "China Forum" provided me with invaluable insights into the contemporary Chinese society.

"Exile" is something that may be imposed upon you by the mighty powers above. Some, like the legendary Qu Yuan, gave their lives in order to protest their innocence. Others, like Liu Zongyuan (773-819), Han Yu (768-824) and Su Dongpo (1037-1101), accepted their fates with equanimity and continued to create works of lasting value. Others, like the great scholar Gu Yanwu (1613-1682) and the magnificent painter Bada Shanren (1626-1705) chose an inner exile, Which enabled them to continue their research and their creative work, without compromising their Integrity.

To some, exile is a fashion of life. When Bei Dao received the 1990 year's Tucholsky Prize, awarded to a writer in exile by the Swedish Association of Writers, he stated as follows:

A poet actually starts on his road to exile the day he starts writing poetry. Exile and poetry are there fore nearly synonymous terms. The poet constantly challenges the prevailing culture and the prevailing language.  That means he never has any true abode. those in power who try to control culture and the language must therefore consider him an enemy of the state. In consequence his outer exile confirms his inner state.

With this volume, Chinese writers, poets and scholars into exile wish to pay homage to a friend who to a higher degree than anyone else has preserved his integrity in adverse times and who has fought, and continues to fight for the dignity of man.

I consider it a great privilege to have been asked to write a preface to a book, dedicated to a man whom I greatly admire.

Goran Malmqvist

Guldfisken som älskar att sjunga Mozart

När jag i morse satte mig vid min dator för att skriva en miniroman, kom jag inte på något bra tema. Medan jag satt där och grubblade över det fylldes plötsligt dataskärmen av guldfiskar, som sam omkring därinnanför. Den största guldfisken tittade till på mig och började sedan sjunga. Han hade en ljuvlig stämma. När han hade sjungit färdigt sam han fram mot mig och sa: ”Mozart!” ”Jag vet” sa jag, ”don Juans aria i andra akten: Du skall ej fruktan bära, kom följ mig till mitt slott!” ”Jag gillar Bach också!” sa guldfisken.
Jag är bra lyckligt lottad. Tänk att ha fått lära känna en guldfisk som gillar både Bach och Mozart.
”Min lillasyster heter Suzanna”, sa Guldfisken. ”Hon sjunger sopranstämman. Ibland sjunger vi nån duett ihop, lillasyster och jag.
Sjöstjärnan därnere på bottnen kan inte sjunga. Men han vill gärna lära sig spela harpa!” Guldfisken ser bedjande på mig. Jag lovar att gå in på nätet och leta efter en miniharpa lämpad för en sjöstjärna.

Öppet brev till Svante Weyler

Med anledning av de synpunkter som du framförde i dagens kulturnyheter vill jag framhålla följande. Jag vill gärna tro att jag i långt högre grad än de flesta svenskar sedan det sena 1950-talet har utnyttjat alla media som har stått mig till buds för att i både tal och skrift skarpt kritisera den kinesiska regimen och det kinesiska kommunistpartiet för dess maktfullkomlighet, arrogans, bristande respekt för mänskliga rättigheter och totala oförmåga att råda bot mot den vämjeliga korruption som genomsyrar det kinesiska samhället. Närhelst jag har funnit det påkallat har jag uppträtt till försvar för de kinesiska medborgare som har vågat uttrycka otillåtna åsikter.

För min kritik mot den kinesiska regimen har jag fått betala ett ganska högt pris: under en period av 27 år (från 1958 till 1979 och från 1989 till 1994) har den kinesiska regeringen betraktat mig som persona non grata och förvägrat mig visum till Kina. Detta har självfallet inverkat menligt på min verksamhet som sinolog, då det under långa tider har försvårat min kontakt med kinesiska kolleger. Jag har varit villig att betala det priset.
Jag har starkt kritiserat såväl de näcklöpare som uppträdde på Hötorget på eftermiddagen den 10 december som den kinesiske konstnären Ai Weiwei som uppträder som deras hejarklack. Det är min bestämda uppfattning att en artikulerad kritik är långt verksammare än dessa pajaskonster.
Ai Weiwei och näcklöparna har valt att betrakta Nobelpristagaren Mo Yan som den kinesiska regimens handgångne man. Jag utgår från att jag har läst fler verk av samtida kinesisk litteratur än kanske någon annan svensk. Det är min bestämda uppfattning att Mo Yan i långt högre grad än någon annan kinesisk författare har kritiserat regimens maktfullkomlighet och tillkortakommanden samt djärvt redogjort för den brist på respekt för mänskliga rättigheter samt den rättsröta och korruption som kännetecknar det kinesiska samhället.

Med bästa hälsningar,

Göran Malmqvist
Djursholm den 12 december 2013

Malmqvist om Liu Xiao Bo 2010,12,10 Svd

Folkrepubliken Kina och Nobelpriset – en besk betraktelse 

Innan den kinesiskfödde författaren och dramatikern Gao Xingjian belönades med 2000 års Nobelpris i litteratur blev jag uppringd av en fastlandskinesisk journalist som sa: "Pyttelilla Island har belönats med Nobelpriset i litteratur, hur kan det då komma sig att Kina, med dess ärorika femtusenåriga historia och en miljard trehundra miljoner invånare inte har belönats med Nobelpriset?" Jag förklarade att Island aldrig har belönats med Nobelpriset i litteratur, men att en isländsk författare belönades med Priset 1955. Jag försökte få honom att förstå att Nobelpriset i litteratur tilldelas en författare och inte det land som han råkar vara medborgare i.

När Gao Xingjian hade tilldelats Nobelpriset blev jag uppringd av en annan journalist från folkrepubliken Kina, som sa: "Ha, det finns åtminstone 250 ledamöter av kinesiska författarförbundet, som skriver bättre än han!" På min fråga vilka verk av Gao Xingjian han hade läst, förklarade han att Gao Xingjians verk inte förtjänade att läsas. Jag är övertygad om att det enda verk av Gao Xingjian som är någorlunda läst i Kina är berättelsen "Busshållplatsen", vilken också under kort tid, innan den förbjöds av censuren, uppfördes som en enaktare på en av Pekings teatrar. Gao Xingjians två större romaner, "Andarnas berg" och "En ensam människas bibel" är förbjuden läsning i Kina, detta som en följd av att medborgare i Folkrepubliken Kina inte endast saknar yttrandefrihet, de saknar också frihet att läsa vad de vill.

Författaren och litteraturforskaren Liu Xiaobo, som tilldelats Nobels Fredspris för 2010, är en modig man och en trägen förkämpe för yttrandefrihet och andra mänskliga rättigheter, trots att han är klart medveten om vilka följder detta kan få för honom själv. (Han dömdes redan i december 2009 till elva års fängelse). I det avseendet skiljer han sig från övriga medlemmar av den intellektuella eliten. Jag har ofta förundrats över att så utomordentligt få intellektuella har vågat framträda med kritik av de övergrepp som kinesiska medborgare har utsatts för sedan etablerandet av folkrepubliken Kina, och framför allt under det skede av kollektivt vanvett som går under namnet" kulturrevolutionen". Författaren Ba Jin (1904–2005), som länge tjänade som kinesiska författarförbundets ordförande, publicerade efter kulturrevolutionen en volym med titeln "Erinringar", i vilken han på var och varannan sida talade om nödvändigheten av att tala sanning, men de sanningar som han uttalade var alltför timida för att ha någon verkan. En av de verkligt få som vågade ta bladet från munnen var den framstående skalden Ai Qing (1910–1996), som i sin ungdom på grund av frispråkig kritik hamnade i Guomindangregimens fängelse. I slutet av 1930-talet sökte sig Ai Qing till det kommunistiska högkvarteret i Yan'an i provinsen Shaanxi. På hösten 1942, flera månader efter det att Mao Zedong under Överläggningarna rörande konst och litteratur hade fastslagit de snävt politiska riktlinjerna för all litterär verksamhet, publicerade Ai Qing i Befrielsearméns dagblad sitt upprop "Förstå författarna! Respektera författarna!", i vilket han kritiserade kommunistpartiets hårda styrning av litteraturen. På våren 1957, när kampanjen mot "högeropportunister" rasade, dömdes Ai Qing till straffarbete på landsbygden i nordöstra Kina, där han tvangs städa latriner under 21 år. Under de svåra åren följde han mottot att en oförvitlig man inte får mista sin självaktning, ett motto som uppenbarligen också Liu Xiaobo följer.

Yttrandefrihet är inte den enda frihet som kinesiska medborgare saknar. Under senare år har jag haft flera tillfällen att besöka fattiga bergsbyar i provinsen Shanxi i norra Kina. Byborna i en fattig bergsby, där jag vistades för tre år sedan, berättade för mig att partikadrer på gräsrotsnivå hade berövat dem deras jord, som de med god förtjänst sålde till kolgruveentreprenörer. Enligt kontraktet skulle bönderna under tio år erhålla 500 yuan (ungefärligen lika många svenska kronor) om året per mu (0.0667 hektar), vilket var betydligt mer än vad majsskörden skulle inbringa. Men kontraktet infriades aldrig: pengarna hamnade i kadrernas fickor. När bönderna marscherade till häradsstaden för att klaga sin nöd fick de ingen hjälp: häradsstadens kadrer var lika korrupta som bergsbyns!

Enligt officiell statistik inträffade för två år sedan 97 000 större och mindre bonderesningar i Kina, då uppretade bönder attackerade polisstationer och lokala partihögkvarter med sina hackor, spadar och yxor. Under innevarande år har antalet bonderesningar utökats till 230 000! Den 4 juni 1989 satte den kinesiska regimen in det kinesiska folkets befrielsearmé för att slå ner de fredliga demonstrationerna på torget intill Himmelska fridens port. Dagens lokala partienheter behöver inte lita till Befrielsearmén: de hyr i stället huliganer och hurtiga slagskämpar från de bemanningsföretag som maffian äger.

Vad jag finner särskilt avskyvärt är det intima samröret mellan lokala makthavare och maffian. I slutet av 1940-talet, före, under och efter det kommunistiska maktövertagandet, vistades jag i den sydvästkinesiska provinsen Sichuan, där det hemliga sällskapet Gelaohui (De äldre brödernas sammanslutning) var särskilt starkt. Under mina resor i provinsen var det av säkerhetsskäl nödvändigt för mig att ha goda förbindelser med den sammanslutningen. Jag fann snart att ledarna för den maffian hade en hederskod, som de strängt följde. Dagens maffia är huliganer som slåss för egen vinnings skull.

En talesman för kinesiska kommunistpartiet har förklarat att den främsta mänskliga rättigheten är rättigheten att äta sig mätt. Däri hade han helt visst rätt. Men mänskliga rättigheter omfattar så oändligt mycket mer, de omfattar alla aspekter av medborgarnas andliga och materiella liv. Ekonomiska framsteg är en sak. Att från grunden omvandla ett samhällssystem är en annan sak. De kinesiska böndernas utomordentlig hårda materiella villkor har åtminstone en tretusenårig historia och kan självfallet inte förändras över natt. Men yttrandefrihet finns inskriven i folkrepubliken Kinas författning (paragraf 35). Det enda som krävs för att förverkliga yttrandefrihet är att Kinas regering respekterar den författning som folkförsamlingen har antagit. När verklig yttrandefrihet har införts kommer övriga mänskliga rättigheter småningom att följa färg.

Den kinesiska regimens språkrör Huanqiu shibao (Globala Nyheter) har i en ledare av den 18 oktober förklarat att Kinas en miljard trehundra miljoner medborgare är utomordentligt vredgade över beslutet att tilldela Liu Xiaobo årets Fredspris. Om detta är att säga att få fastlandskineser, som en följd av bristen på yttrandefrihet, vet vem Liu Xiaobo är. De som har hört hans namn nämnas vet att han är en brottsling, som har förpassats till fängelse, och att han omhuldas av fientligt sinnade västerlänningar. Det räcker för att folk ska demonstrera på gator och torg och kräva förbud mot import av norska fiskprodukter. Då norsk litteratur är mindre väl känd i Kina väljer man att offentligt bränna den kinesiska översättningen av en japansk roman med titeln Norges skogar!! (Romanens kinesiska titel är en felöversättning av originalromanens titel, som har hämtats från Beatles-sången Norwegian Wood). Årets Nobelpristagare i litteratur skulle helt visst höja på ögonbrynen om han nåddes av uppgiften om denna enfaldiga manifestation av patriotism.

Ledaren i Globala Nyheter kräver att den norska Nobelkommittén ska be det kinesiska folket om ursäkt. Storebror har gjort sin stämma hörd! Vad den enfaldige ledarskribenten tydligen inte har fattat är att han/hon har dragit löje över den kinesiska regimen och makthavarna inom partiet.

Meningsyttringar som denna betraktas av makthavarna i Kina som otillbörlig inblandning i landets inre angelägenheter och kan därför inte förväntas ha någon annan effekt än att sagesmannen betraktas som persona non grata. Vad som inger mig en viss förhoppning om en förändring till det bättre är det öppna brev som Mao Zedongs forne sekreterare, den framstående ideologen Li Rui, och tjugo en gång högtstående partiveteraner nyligen har tillställt Kinas regering i vilket de med skärpa påpekar att yttrandefrihet infördes i England redan i slutet av 1600–talet samt att yttrandefriheten i den brittiska kolonin Hongkong, före dess införlivande med folkrepubliken Kina, var starkare befäst än i dagens Kina!

Göran Malmqvist

PS För övrigt anser jag att Norge borde förbjuda folkrepubliken Kina att importera norska fiskprodukter.

Underbart är kort

Aftonbladet Kultur 2013-10-31


Tranströmers haiku-dikter ges ut på tre språk

POESI Haiku-dikten, i sin traditionella, japanska form, skrivs på en rad och består av sjutton så kallade ljudtecken. På västerländska språk har antalet stavelser behållits, men skrivs på tre rader, med stavelsefördelningen fem-sju-fem. Om bland annat detta skriver Göran Malmqvist i efterordet till bokförlaget Tranans trespråkiga utgåva av Tomas Tranströmers Haikudikter, där Malmqvist står för den kinesiska översättningen och Robert Fulton för den engelska.

För en svensk läsare är de flesta dikterna publicerade tidigare, efter den afasi som drabbade Tranströmer 1990 är det företrädesvis haikun han använder i sina sparsmakade diktsamlingar, Sorgegondolen har elva, Den stora gåtan inte mindre än 45.

Malmqvist förtäljer i efterordet att enligt en framstående medicinsk forskare gör afasi det omöjligt att skriva haikudikter. Men Malmqvist delar med sig av den fina historien om hur Tranströmer beklagat sig över sin tinnitus, varvid Malmqvist svarar med en haikudikt: ”Vad klagar du för? / Tinnitus låter exakt / som syrsornas spel.” Men vändande post kommer Tranströmers svar: ”Syrsorna tiger, / endast tystnaden kraxar / i mina öron.”

Av de tre tidigare opublicerade dikterna citerar jag i denna tredelade notis följande: ”En hare försvann / genom en reservutgång /ut ur landskapet.” Haikun, kanske en reservutgång för Tranströmer efter att den olycksaliga afasin slog till.
 Claes Wahlin