In memory of Liu Binyan

Liu Binyan, one of today's boldest Chinese social critic and freedom fighters, was congratulated on his 80th birthday Feb. 7, 2005 in a ceremony at Princeton University with a Festschrift entitled 不死 的 流亡 者 (The immortal exile), with contributions by a number of exiles writers and poets.

Below is the English version of my preface to treat scripture. Liu Binyan died on 5 December 2005.

This volume has been dedicated to Liu Binyan, one of the boldest fighters for freedom in the modern history of China. I first met Liu Binyan at an international conference on Contemporary Chinese Literature at Jinshan, near Shanghai, organized in 1986 by Wang Meng, the then Minister of Culture of the People's Republic of China. Most of the attendants to this conference gave papers, addressing function various aspects of Contemporary Chinese Literature. The one exception was Liu Binyan, who chose to deliver a passionate attack on the repression of sex education in China. I was tremendously impressed by his bold presentation of gruesome facts, and I did feel that Liu Binyan with this lecture had entered into an inner exile.

Since our first meeting in 1986, I have had the privilege of meeting Liu Binyan on several occasions in Sweden. His bearing and his courage never failed to make a great impression on me. For a number of years his "China Forum" provided me with invaluable insights into the contemporary Chinese society.

"Exile" is something that may be imposed upon you by the mighty powers above. Some, like the legendary Qu Yuan, gave their lives in order to protest their innocence. Others, like Liu Zongyuan (773-819), Han Yu (768-824) and Su Dongpo (1037-1101), accepted their fates with equanimity and continued to create works of lasting value. Others, like the great scholar Gu Yanwu (1613-1682) and the magnificent painter Bada Shanren (1626-1705) chose an inner exile, Which enabled them to continue their research and their creative work, without compromising their Integrity.

To some, exile is a fashion of life. When Bei Dao received the 1990 year's Tucholsky Prize, awarded to a writer in exile by the Swedish Association of Writers, he stated as follows:

A poet actually starts on his road to exile the day he starts writing poetry. Exile and poetry are there fore nearly synonymous terms. The poet constantly challenges the prevailing culture and the prevailing language.  That means he never has any true abode. those in power who try to control culture and the language must therefore consider him an enemy of the state. In consequence his outer exile confirms his inner state.

With this volume, Chinese writers, poets and scholars into exile wish to pay homage to a friend who to a higher degree than anyone else has preserved his integrity in adverse times and who has fought, and continues to fight for the dignity of man.

I consider it a great privilege to have been asked to write a preface to a book, dedicated to a man whom I greatly admire.

Goran Malmqvist

Guldfisken som älskar att sjunga Mozart

När jag i morse satte mig vid min dator för att skriva en miniroman, kom jag inte på något bra tema. Medan jag satt där och grubblade över det fylldes plötsligt dataskärmen av guldfiskar, som sam omkring därinnanför. Den största guldfisken tittade till på mig och började sedan sjunga. Han hade en ljuvlig stämma. När han hade sjungit färdigt sam han fram mot mig och sa: ”Mozart!” ”Jag vet” sa jag, ”don Juans aria i andra akten: Du skall ej fruktan bära, kom följ mig till mitt slott!” ”Jag gillar Bach också!” sa guldfisken.
Jag är bra lyckligt lottad. Tänk att ha fått lära känna en guldfisk som gillar både Bach och Mozart.
”Min lillasyster heter Suzanna”, sa Guldfisken. ”Hon sjunger sopranstämman. Ibland sjunger vi nån duett ihop, lillasyster och jag.
Sjöstjärnan därnere på bottnen kan inte sjunga. Men han vill gärna lära sig spela harpa!” Guldfisken ser bedjande på mig. Jag lovar att gå in på nätet och leta efter en miniharpa lämpad för en sjöstjärna.

Öppet brev till Svante Weyler

Med anledning av de synpunkter som du framförde i dagens kulturnyheter vill jag framhålla följande. Jag vill gärna tro att jag i långt högre grad än de flesta svenskar sedan det sena 1950-talet har utnyttjat alla media som har stått mig till buds för att i både tal och skrift skarpt kritisera den kinesiska regimen och det kinesiska kommunistpartiet för dess maktfullkomlighet, arrogans, bristande respekt för mänskliga rättigheter och totala oförmåga att råda bot mot den vämjeliga korruption som genomsyrar det kinesiska samhället. Närhelst jag har funnit det påkallat har jag uppträtt till försvar för de kinesiska medborgare som har vågat uttrycka otillåtna åsikter.

För min kritik mot den kinesiska regimen har jag fått betala ett ganska högt pris: under en period av 27 år (från 1958 till 1979 och från 1989 till 1994) har den kinesiska regeringen betraktat mig som persona non grata och förvägrat mig visum till Kina. Detta har självfallet inverkat menligt på min verksamhet som sinolog, då det under långa tider har försvårat min kontakt med kinesiska kolleger. Jag har varit villig att betala det priset.
Jag har starkt kritiserat såväl de näcklöpare som uppträdde på Hötorget på eftermiddagen den 10 december som den kinesiske konstnären Ai Weiwei som uppträder som deras hejarklack. Det är min bestämda uppfattning att en artikulerad kritik är långt verksammare än dessa pajaskonster.
Ai Weiwei och näcklöparna har valt att betrakta Nobelpristagaren Mo Yan som den kinesiska regimens handgångne man. Jag utgår från att jag har läst fler verk av samtida kinesisk litteratur än kanske någon annan svensk. Det är min bestämda uppfattning att Mo Yan i långt högre grad än någon annan kinesisk författare har kritiserat regimens maktfullkomlighet och tillkortakommanden samt djärvt redogjort för den brist på respekt för mänskliga rättigheter samt den rättsröta och korruption som kännetecknar det kinesiska samhället.

Med bästa hälsningar,

Göran Malmqvist
Djursholm den 12 december 2013

Malmqvist om Liu Xiao Bo 2010,12,10 Svd

Folkrepubliken Kina och Nobelpriset – en besk betraktelse 

Innan den kinesiskfödde författaren och dramatikern Gao Xingjian belönades med 2000 års Nobelpris i litteratur blev jag uppringd av en fastlandskinesisk journalist som sa: "Pyttelilla Island har belönats med Nobelpriset i litteratur, hur kan det då komma sig att Kina, med dess ärorika femtusenåriga historia och en miljard trehundra miljoner invånare inte har belönats med Nobelpriset?" Jag förklarade att Island aldrig har belönats med Nobelpriset i litteratur, men att en isländsk författare belönades med Priset 1955. Jag försökte få honom att förstå att Nobelpriset i litteratur tilldelas en författare och inte det land som han råkar vara medborgare i.

När Gao Xingjian hade tilldelats Nobelpriset blev jag uppringd av en annan journalist från folkrepubliken Kina, som sa: "Ha, det finns åtminstone 250 ledamöter av kinesiska författarförbundet, som skriver bättre än han!" På min fråga vilka verk av Gao Xingjian han hade läst, förklarade han att Gao Xingjians verk inte förtjänade att läsas. Jag är övertygad om att det enda verk av Gao Xingjian som är någorlunda läst i Kina är berättelsen "Busshållplatsen", vilken också under kort tid, innan den förbjöds av censuren, uppfördes som en enaktare på en av Pekings teatrar. Gao Xingjians två större romaner, "Andarnas berg" och "En ensam människas bibel" är förbjuden läsning i Kina, detta som en följd av att medborgare i Folkrepubliken Kina inte endast saknar yttrandefrihet, de saknar också frihet att läsa vad de vill.

Författaren och litteraturforskaren Liu Xiaobo, som tilldelats Nobels Fredspris för 2010, är en modig man och en trägen förkämpe för yttrandefrihet och andra mänskliga rättigheter, trots att han är klart medveten om vilka följder detta kan få för honom själv. (Han dömdes redan i december 2009 till elva års fängelse). I det avseendet skiljer han sig från övriga medlemmar av den intellektuella eliten. Jag har ofta förundrats över att så utomordentligt få intellektuella har vågat framträda med kritik av de övergrepp som kinesiska medborgare har utsatts för sedan etablerandet av folkrepubliken Kina, och framför allt under det skede av kollektivt vanvett som går under namnet" kulturrevolutionen". Författaren Ba Jin (1904–2005), som länge tjänade som kinesiska författarförbundets ordförande, publicerade efter kulturrevolutionen en volym med titeln "Erinringar", i vilken han på var och varannan sida talade om nödvändigheten av att tala sanning, men de sanningar som han uttalade var alltför timida för att ha någon verkan. En av de verkligt få som vågade ta bladet från munnen var den framstående skalden Ai Qing (1910–1996), som i sin ungdom på grund av frispråkig kritik hamnade i Guomindangregimens fängelse. I slutet av 1930-talet sökte sig Ai Qing till det kommunistiska högkvarteret i Yan'an i provinsen Shaanxi. På hösten 1942, flera månader efter det att Mao Zedong under Överläggningarna rörande konst och litteratur hade fastslagit de snävt politiska riktlinjerna för all litterär verksamhet, publicerade Ai Qing i Befrielsearméns dagblad sitt upprop "Förstå författarna! Respektera författarna!", i vilket han kritiserade kommunistpartiets hårda styrning av litteraturen. På våren 1957, när kampanjen mot "högeropportunister" rasade, dömdes Ai Qing till straffarbete på landsbygden i nordöstra Kina, där han tvangs städa latriner under 21 år. Under de svåra åren följde han mottot att en oförvitlig man inte får mista sin självaktning, ett motto som uppenbarligen också Liu Xiaobo följer.

Yttrandefrihet är inte den enda frihet som kinesiska medborgare saknar. Under senare år har jag haft flera tillfällen att besöka fattiga bergsbyar i provinsen Shanxi i norra Kina. Byborna i en fattig bergsby, där jag vistades för tre år sedan, berättade för mig att partikadrer på gräsrotsnivå hade berövat dem deras jord, som de med god förtjänst sålde till kolgruveentreprenörer. Enligt kontraktet skulle bönderna under tio år erhålla 500 yuan (ungefärligen lika många svenska kronor) om året per mu (0.0667 hektar), vilket var betydligt mer än vad majsskörden skulle inbringa. Men kontraktet infriades aldrig: pengarna hamnade i kadrernas fickor. När bönderna marscherade till häradsstaden för att klaga sin nöd fick de ingen hjälp: häradsstadens kadrer var lika korrupta som bergsbyns!

Enligt officiell statistik inträffade för två år sedan 97 000 större och mindre bonderesningar i Kina, då uppretade bönder attackerade polisstationer och lokala partihögkvarter med sina hackor, spadar och yxor. Under innevarande år har antalet bonderesningar utökats till 230 000! Den 4 juni 1989 satte den kinesiska regimen in det kinesiska folkets befrielsearmé för att slå ner de fredliga demonstrationerna på torget intill Himmelska fridens port. Dagens lokala partienheter behöver inte lita till Befrielsearmén: de hyr i stället huliganer och hurtiga slagskämpar från de bemanningsföretag som maffian äger.

Vad jag finner särskilt avskyvärt är det intima samröret mellan lokala makthavare och maffian. I slutet av 1940-talet, före, under och efter det kommunistiska maktövertagandet, vistades jag i den sydvästkinesiska provinsen Sichuan, där det hemliga sällskapet Gelaohui (De äldre brödernas sammanslutning) var särskilt starkt. Under mina resor i provinsen var det av säkerhetsskäl nödvändigt för mig att ha goda förbindelser med den sammanslutningen. Jag fann snart att ledarna för den maffian hade en hederskod, som de strängt följde. Dagens maffia är huliganer som slåss för egen vinnings skull.

En talesman för kinesiska kommunistpartiet har förklarat att den främsta mänskliga rättigheten är rättigheten att äta sig mätt. Däri hade han helt visst rätt. Men mänskliga rättigheter omfattar så oändligt mycket mer, de omfattar alla aspekter av medborgarnas andliga och materiella liv. Ekonomiska framsteg är en sak. Att från grunden omvandla ett samhällssystem är en annan sak. De kinesiska böndernas utomordentlig hårda materiella villkor har åtminstone en tretusenårig historia och kan självfallet inte förändras över natt. Men yttrandefrihet finns inskriven i folkrepubliken Kinas författning (paragraf 35). Det enda som krävs för att förverkliga yttrandefrihet är att Kinas regering respekterar den författning som folkförsamlingen har antagit. När verklig yttrandefrihet har införts kommer övriga mänskliga rättigheter småningom att följa färg.

Den kinesiska regimens språkrör Huanqiu shibao (Globala Nyheter) har i en ledare av den 18 oktober förklarat att Kinas en miljard trehundra miljoner medborgare är utomordentligt vredgade över beslutet att tilldela Liu Xiaobo årets Fredspris. Om detta är att säga att få fastlandskineser, som en följd av bristen på yttrandefrihet, vet vem Liu Xiaobo är. De som har hört hans namn nämnas vet att han är en brottsling, som har förpassats till fängelse, och att han omhuldas av fientligt sinnade västerlänningar. Det räcker för att folk ska demonstrera på gator och torg och kräva förbud mot import av norska fiskprodukter. Då norsk litteratur är mindre väl känd i Kina väljer man att offentligt bränna den kinesiska översättningen av en japansk roman med titeln Norges skogar!! (Romanens kinesiska titel är en felöversättning av originalromanens titel, som har hämtats från Beatles-sången Norwegian Wood). Årets Nobelpristagare i litteratur skulle helt visst höja på ögonbrynen om han nåddes av uppgiften om denna enfaldiga manifestation av patriotism.

Ledaren i Globala Nyheter kräver att den norska Nobelkommittén ska be det kinesiska folket om ursäkt. Storebror har gjort sin stämma hörd! Vad den enfaldige ledarskribenten tydligen inte har fattat är att han/hon har dragit löje över den kinesiska regimen och makthavarna inom partiet.

Meningsyttringar som denna betraktas av makthavarna i Kina som otillbörlig inblandning i landets inre angelägenheter och kan därför inte förväntas ha någon annan effekt än att sagesmannen betraktas som persona non grata. Vad som inger mig en viss förhoppning om en förändring till det bättre är det öppna brev som Mao Zedongs forne sekreterare, den framstående ideologen Li Rui, och tjugo en gång högtstående partiveteraner nyligen har tillställt Kinas regering i vilket de med skärpa påpekar att yttrandefrihet infördes i England redan i slutet av 1600–talet samt att yttrandefriheten i den brittiska kolonin Hongkong, före dess införlivande med folkrepubliken Kina, var starkare befäst än i dagens Kina!

Göran Malmqvist

PS För övrigt anser jag att Norge borde förbjuda folkrepubliken Kina att importera norska fiskprodukter.

Underbart är kort

Aftonbladet Kultur 2013-10-31


Tranströmers haiku-dikter ges ut på tre språk

POESI Haiku-dikten, i sin traditionella, japanska form, skrivs på en rad och består av sjutton så kallade ljudtecken. På västerländska språk har antalet stavelser behållits, men skrivs på tre rader, med stavelsefördelningen fem-sju-fem. Om bland annat detta skriver Göran Malmqvist i efterordet till bokförlaget Tranans trespråkiga utgåva av Tomas Tranströmers Haikudikter, där Malmqvist står för den kinesiska översättningen och Robert Fulton för den engelska.

För en svensk läsare är de flesta dikterna publicerade tidigare, efter den afasi som drabbade Tranströmer 1990 är det företrädesvis haikun han använder i sina sparsmakade diktsamlingar, Sorgegondolen har elva, Den stora gåtan inte mindre än 45.

Malmqvist förtäljer i efterordet att enligt en framstående medicinsk forskare gör afasi det omöjligt att skriva haikudikter. Men Malmqvist delar med sig av den fina historien om hur Tranströmer beklagat sig över sin tinnitus, varvid Malmqvist svarar med en haikudikt: ”Vad klagar du för? / Tinnitus låter exakt / som syrsornas spel.” Men vändande post kommer Tranströmers svar: ”Syrsorna tiger, / endast tystnaden kraxar / i mina öron.”

Av de tre tidigare opublicerade dikterna citerar jag i denna tredelade notis följande: ”En hare försvann / genom en reservutgång /ut ur landskapet.” Haikun, kanske en reservutgång för Tranströmer efter att den olycksaliga afasin slog till.
 Claes Wahlin

Peking eller Beijing?

Varför kallas Kinas huvudstad av somliga Peking, av andra Beijing? Svenska språket använder olika strategier för att återge geografiska namn. Den semantiska innebörden av ett namn eller delar av ett namn kan vara känd och därför lätt att översätta: Köbenhavn återges som Köpenhamn och New Zealand som Nya Zealand, förmodligen för att skilja det från Zeelandia i södra Taiwan, som 1624 koloniserades av holländarna. (Av någon anledning har denna strategi inte använts för att beteckna New York, Newfoundland och åtskilliga andra geografiska namn som börjar med New).

I många fall övertar svenskan namnets ursprungliga stavning, som i t.ex. Paris, vars ”svenska” uttal bestäms av språkets fonologiska konventioner: franskans tonlösa och oaspirerade /P-/ersätts av ett tonlöst och aspirerat /P-/; franskans tungrots-r ersätts vanligen av ett tungspets-r. Franskans stumma –s uttalas i svenskan. I motsats till engelskans Paris, med betoning på den första stavelsen, behåller svenskans Paris den franska betoningen.
Den kinesiska skriften förmedlar mycket ringa kunskap om ordens uttal. De västerländska missionärer, främst portugiser, spanjorer och fransmän, som anlände till Kina på 1500-talet, skapade transkriptionssystem, ett sätt att abcdera det kinesiska språket. Dessa olika transkriptionssystem följde självfallet det egna språkets fonologiska konventioner. De flesta missionärer landade i hamnstaden Kanton, den enda hamn som på 1500-talet stod öppen för främmande fartyg. De tidiga transkriptionssystemen är därför baserade på dialekten i Kanton, en dialekt som i många väsentliga avseende skiljer sig helt från den nordkinesiska dialekt, som senare blev det kinesiska riksmålet. 1500-talets kantonesiska uttal av namnet 北京 (”Den norra huvudstaden”) var /pak-king/. I de nordliga kinesiska dialekterna försvann slutljudande /–k/ tidigt, kanske redan på 1300-talet, samtidigt diftongiserades vokalen /a/, som troligen uttalades som /u/ i engelskans butter, till /ei/; något århundrade senare palataliserades /k/-i /king/, vilket innebär att det kom att uttalas ungefär som /g/ i engelskans /gin/, fast utan stämton. I Kinas officiella transkriptionssystem Pinyin, som antogs 1958, stavas huvudstadens namn som /Beijing/. Kinesiskans /B-/ har exakt samma ljudvärde som franskans /P-/ i Paris. Kinesiskans /-j-/ som alltså är en palatal affrikata, uttalas av svenskar som frikativan /g/ i /giva/, en utomordentligt grov fonetisk förvanskning.

Italienare insisterar inte på att vi ska ersätta Rom med Roma, Turin med Torino, Florens med Firenze. Jag kan inte se någon som helst anledning till att vi skulle ersätta det lättuttalade Peking för Beijing, vars korrekta uttal de allra flesta svenskar har svårt för att prestera.  Pinyinsystemet, vars fonologiska struktur är ganska otymplig, innehåller stavningar som för en svensk ter sig besynnerliga: det traditionella Chungking har ersatts av Chongqing, Si-an har ersatts av Xi’an, former som uppenbarligen förbryllar uppläsare i Sveriges Radio.

Stensjö by

 20 juni 2009
Stillheten, lugnet!
En nåd som få förunnas.
Kvällssolen sjunker.

Den snälla katten
visade oss Stensjö by.
Ack, vilken ära!

Midsommarafton.
Viråns svartvatten porlar.
Byn tiger stilla.

16-22 juli 2013:



A, samma stillhet!
Viråns vatten porlar än:
fåren har somnat.

Högst upp på backen
tronar undantagsstugan.
Solen går i moln!

Kultur, vad är det?
Spörj bonden i Stensjö by,
han vet nog besked.

Flickan på traktorn,
dottern till Stensjöbonden,
bliver hon här tro?

”Ack, kära syskon!”
Hemmadottern Granbuske
gråter vid gärdsgårn.

Midsommarväder.
Svalorna flyger lägre.
Åska i luften.

Luften har renats.
”Den svala kvällens svalor”:
saxar på utflykt.

Bröllop vid Svartån.
Bruden i vitt men gummen
svettas i vadmal.

Smultron vid grinden!
Kossor betar i hagen!
Vad väntar vi på?

KÄRLEKSDIKTER

NÅGRA KÄRLEKSDIKTER FRÅN TAIWAN

LO FU 洛夫(1928-)

Att läsa ett brev vid midnatt半夜讀信

Midnattens lampa
är en liten flod
som ännu inte har klätt på sig.

Ditt brev liknar en hitsummen fisk
jag läser vattnets värme
läser de rörande fjällen på din panna
läser floden som läste jag en spegel
läser ditt leende i spegeln
som läste jag havets skum

YA XIAN 瘂弦(1932-)

Skeppsråttor船中之鼠

När jag ser ljusen på Luzons västra strand
minns jag hur våra grå bröder där borta
glada vässade sina tänder
I Manilla finns det mängder av brödbutiker
nittonhundrafemtiofyra
bytte en svart flicka till sig
en halv valnöt för en kyss
hon bor nu skrubben där seglen och trossarna förvaras
tillsammans med barnen
drömmer med havets dyningar som kudde
kvinnogöra älskar hon inte
Den kinesiske kaptenen gillade inte det äktenskapet
trots att jag lovade att aldrig mer tugga på fickorna i hans västerländska kostym
eller på loggböckernas röda pärmar

Min hustru säger alltid att det var klokt av oss att fly
kanske behöver vi inte längre frukta katten

Jag säger men ännu värre är
de där reven
som vi känner till
men som kaptenen inte har reda på

Fast vi behöver förstås inte bry oss om vart morgondagens vindar blåser
så länge vi kan vässa våra tänder idag är vi nöjda.




SHANG QIN商禽 (1930-2011)

Kattan som ingen mur kunde hindra穿牆貓

Det var först sedan kvinnan hade gett sig av som kattan började komma och gå som hon vill hemma hos mig – varken porten, fönstren eller väggarna kunde hindra henne. Medan kvinnan var hos mig var sparvarna utanför järnporten och fönstren ständigt fyllda av beundran inför vår livsstil. Det fanns ingenting som hon inte gjorde för mig: kvällar när elektriciteten strejkade bar hon fram en nymåne i sina kupade händer (hon trodde att man inte behöver så stark belysning när man skriver poesi), och under kvävande heta sommarkvällar stod hon bredvid mig och spred svalka,
Misstaget jag gjorde var när jag diskuterade lyckan med henne. Den dagen råkade jag för ovanlighetens skull säga: ”Lyckan, det är den hälft som människan inte blir delaktig av.” Den följande morgonen lämnade hon mig utan att säga farväl.
Hon hörde inte till dem som brukar skriva med läppstiftet på toalettspegeln, och skrivpenslar befattade hon sig inte med. Med hjälp av sina fingrar och sina långa vassa naglar ristade hon djupa tecken i tapeten. ”Hädanefter skall jag vara din lycka. Och du min.”
Alltsedan den där kattan började komma och gå som hon vill hemma hos mig har jag aldrig fått syn på henne ordentligt. Hon kommer alltid vid midnatt och ger sig av i gryningen.


YANG MU楊牧 (1940-)

Vaggvisa搖籃曲
(Efter For Emily Whenever I May Find Her)

Norr om floder där gatorna är ett enda virrvarr
Ah, Emily, i slutet av våren och när sommaren
just skulle ta vid då föddes du
då föddes du till en värld som jag ännu inte lärt känna
Syrener vid färjstället på den södra sidan av floden
klängrosor blommade på din sida, klängrosor blommade

Kyrkklockorna ljöd här hos dig, ljöd lyckligt
jag framhärdade i det ihållande regnet
framhärdande som jag är kommer jag inte att gå under
Emily, låt kyrkklockan fortsätta att dåna
så länge klockan dånar kommer jag att finna dig
norr om floden där gatorna är ett enda virrvarr

Norr om floden där gatorna är ett enda virrvarr
Ah, Emily, i en stad på andra sidan ett fjärran hav
skyddad av rev och en skärgård
finns du i mina fem sinnen
sjufärgade små fåglar samlas i körsbärsträden
fjärilar flyger hos dig, fjärilar flyger

Regnbågen i skyn, i den höga skyn hos dig
jag framhärdar på en lång, lång väg
framhärdande som jag är kommer jag inte att gå förlorad
Emily, när regnbågen pekar mot din vagga
så länge regnbågen pekar mot dig kommer jag att finna dig
norr om floden där gatorna är ett enda virrvarr


XIA YU夏宇 (1956-)

Ljuv hämnd

Jag tänker salta in din skugga
marinera den
torka den

att nyttja som tilltugg till vinet
på ålderns höst


NÅGRA KÄRLEKSDIKTER FRÅN KINA

BEI DAO北島 (1949-)

En bukett一束

Mellan mig och världen
är du en havsbukt, ett segel
du är repets trofasta ändar
du är ett källsprång, en vind
barndomens gälla rop

Mellan mig och världen
är du en tavelram, ett fönster
ett fält täckt med vilda blommor
du är en andedräkt, ett sänghuvud
en afton som håller stjärnorna sällskap

Mellan mig och världen
är du en kalender, en kompass
en stråle av ljus som glider genom mörkret
du är en levnadsskiss, ett bokmärke
ett företal som skrivs allra sist

Mellan mig och världen
är du en skir gardin, ett dis
en lampa som skiner i min dröm
du är en flöjt, en sång utan ord
ett slutet ögonlock skuret i sten

Mellan mig och världen
är du ett svalg, en damm
en avgrund som jag störtas i
du är ett räcke, en mur
det outplånliga mönstret på en sköld

|
Apelsinen har mognat橘子熟了

Apelsinen har mognat
den solmättade apelsinen har mognat

Låt mig vandra in i ditt hjärta
med min tunga börda av kärlek

Apelsinen har mognat
en flyktig sky strömmar ur skalet

Låt mig vandra in i ditt hjärta
sorgen förvandlas till glädjetårar

Apelsinen har mognat
nät av bittra fibrer höljer varje klyfta

Låt mig vandra in i ditt hjärta
att finna min splittrade dröm

Apelsinen har mognat
den solmättade apelsinen har mognat


Regnig natt雨夜

När natten som splittras i rännstenen
vaggar ett nytt löv
som vaggade det sitt eget barn till sömns
när lampskenet träder en länk av regndroppar
som pryder dina skuldror
och glittrande faller till marken
säger du: nej
du låter så bestämd
men leendet förråder ditt hjärtas hemlighet

De låga molnen knådar ditt hår
med fuktiga händer
knådar in blommornas doft och min heta andedräkt
Förlängda av gatlyktornas sken binds våra skuggor samman
varje gatukorsning, varje dröm
fångar vår glädjes gåta i sitt nät
Bitterheten från det förgångna hårdnar till tårar
som väter din näsduk
bortglömd i en lacksvart portgång

Även om morgondagens gevärsmynningar och blödande sol
tvingar mig att utlämna min frihet, min ungdom och min penna
kommer jag aldrig att utlämna den här kvällen
Jag kommer heller aldrig att utlämna dig
Låt murar täppa till min mun
Låt järngaller stycka min himmel
Så länge mitt hjärta slår kommer blodet att följa tidvattnets rytm
Och den röda månen som varje kväll manar fram minnen
över mitt lilla fönster
skall bära bilden av ditt leende


Vilse迷途

Jag följde ljudet från duvans vingpipa
och sökte dig
Den höga skogen skymde himlen
En maskros som hade gått vilse på stigen
förde mig till den blygrå sjön
I den sakta svävande spegelbilden
fann jag dina
omätligt djupa ögon


GU CHENG 顧城(född 1956)

Den ljusa natten白夜

I eskimåns snöhydda
brinner en ensam
tranlampa

Den brinner så tungt
vaggande tunga skuggor
vaggande en utmattad åra och ett
handskuret gudabeläte

Eskimån är ung
solen har aldrig svept över hans hjässa
för att välsigna honom och hans bruna skägg
Han kan bara ligga där, allvarlig,
på isbjörnsfällen och lyssna till hur isen 
rämnar långt i fjärran
hur de kristallgnistrande isflaken
driver i stormen

Han tänker på livet

Hans hustru
står över honom, smyckad med sina älskade
halsband av glaspärlor
kastar bunt efter bunt av kläder
som hon nyss har bytt till sig
över hans kropp
för att hölja hans våldsamma och tröga fråga

Han äger bara henne
sig själv och det svävande ishavet

En ensam tranlampa


Nära och fjärran遠和近

Än betraktar du mig,
än betraktar du molnen

När du betraktar mig syns du så fjärran,
när du betraktar molnen syns du så nära

SHU TING 舒婷(1952)

Utan titel無題

Men då är det sant
du kommer att vänta på mig
tills allt utsädet i korgen har såtts
tills jag har följt det vilsna biet till dess bo
tills oljelamporna och facklorna har tänts
på båtarna, i byarna och fabriksbarackerna
tills jag har läst alla glimmande och dystra fönster
och talat med alla glimmande och dystra själar
tills landsvägen har omvandlats till sång
tills kärleken står under solen
När den breda Himmelsfloden skiljer oss åt
kommer du fortfarande att tåligt vänta på mig
timrande en trofast flotte 

Men då är det sant
du kommer aldrig att bryta ditt löfte
även om mina mjuka händer skrumpnar och spricker
även om kinderna förlorar ungdomens rodnad
även om blodet droppar från min flöjt
och is och snö vägrar att smälta i tid
även om du står inför den branta klippan med piskan på ryggen
även om mörkret hinner ifatt mig innan dagen gryr
och jag sjunker tillsammans med jorden
och inte ens hinner sända ut min längtans fågel
men din väntan och trofasthet
är det pris
som mitt offer kräver

Nu må de angripa mig
jag kommer lugn att vandra genom ödemarken
vandra mot dig, vandra mot dig
Vinden griper mitt svallande hår
jag är liljan i din regnstorm

Den gröne riddaren

Yang Mu: ”Den gröne riddaren”
Publicerad 2011-09-05 10:03

LITTERATURRECENSION

Skribent: Yang Mu. Med inledning och i tolkning av Göran Malmqvist

Titel: ”Den gröne riddaren”

Utgiven av: Tranan

”Vet inte om det är hjärtslag eller regndroppar/hur som helst är det ett mycket enträget ljud”, skriver den taiwanesiske poeten Yang Mu i dikten ”Ljud” i Göran Malmqvists översättning. Ett litet, vackert men också enträget pockande, i förlängningen mycket kraftfullt ljudspår, löper över sidorna i ”Den gröne riddaren”, en generös volym som samlar Yang Mus poesi från 1958 fram till i dag.

Låt oss stanna ett ögonblick vid själva boken. Kerstin Hanson, som gjort det vackert grönskande omslaget i sidenvävsliknande band och präglade guldbokstäver, är också ansvarig för inlaga och grafisk form. Här finns en genomgående omsorg som håller samman de fem hundra sidorna och gör dem förvånansvärt luftiga och läsvänliga. Varje uppslag rymmer originaldikten på ena sidan (för formgivning och sättning av den kinesiska texten svarar YunYu, för kalligrafering av titeln Zhang Lin Freund) och Göran Malmqvists översättning på den andra.

Då Malmqvist, som han själv skriver ”är allergisk mot fotnötter”, har de dikter som kräver kommentarer försetts med en liten asterisk. Här finns plats för regndroppar och hjärtslag att höras.

Yang Mu, vars ursprungliga namn är Wang Ching-hsien, föddes 1940 och har studerat vid universiteten i Iowa, Berkeley och Washington och arbetat som litteraturprofessor vid olika universitet i USA och Taiwan. Hans dikter rymmer en romantisk ådra – de tidiga dikterna ”präglas av lyrisk romanticism”, skriver Malmqvist – men Yan Mu diktar också om Grozny och jordbävningar och kan plötsligt utbrista: ”Jag har tröttnat på att samla belägg och exempel/tröttnat på metaforer och retoriska knep”.

Jag kommer att tänka på en annan taiwanesisk poet, HsiaYü, som Malmqvist har översatt i antologin ”Nio röster från Taiwan” som Natur och Kultur gav ut 1999. HsiaYü skriver där: ”Det enda jag inte vill göra/på Poetens dag/är att skriva poesi”.

Som västerlänning får man akta sig för att inte exotisera den österländska poesin, som naturligtvis är lika differentierad som vår egen. Det är så lätt att förföras av jasminblommorna att man inte uppmärksammar skillnaderna. Yang Mus dikter har en särskild aura, som framträder tydligare när man jämför dem exempelvis med dikterna i ”Nio röster från Taiwan”.

Vad som drabbar mig mest i Yang Mus poesi är de sömlösa övergångarna mellan mjuka rader om hjärtslag och regndroppar och mer franka ordval som ”ett mycket enträget ljud”. I dikten ”Den förlorade ringen” skriver han på ett liknande sätt: ”Den fina snön faller stilla och ljudlöst, minor exploderar/sporadiskt långt härifrån”.

Göran Malmqvists översättningar är njutbara, liksom kommentarerna. Till exempel skriver han lustfyllt om ”en kärkommen anledning att väcka till liv den dödförklarade konjunktiven” eller: ”Yang Mu har själv inte lyckats identifiera diktens undertitel, men förmodar att det måste röra sig om några verser i en populär visa som under en tid spökade i hans tankar”. Det är tydligt att hela utgåvan bärs av stort engagemang. Just därför förvånar det mig att Malmqvists inledning till stora delar är identisk med inledningen till ”Nio röster från Taiwan”, vilket läsaren inte informeras om.

Hur som helst, för att återigen knyta an till Yang Mu, är det ett både enträget och sällsamt ljud som hörs i dessa dikter. Nu också genom det så väsensskilda svenska språket. Det är en lång väg för hjärtslag att färdas. Men, som Yang Mu skriver: ”träden har redan gått till vila/regnet vilar också /det är bara hjärtat som inte vilar”.

Anna Hallberg

Dialog om språket över generationsklyftor

Hej, farfar! Jag har prov i språkhistoria på fredag och undrar om du skulle kunna berätta lite om vårt språks förändring genom tiderna. Till exempel vad det är som har påverkat förändringen och om du tycker att det är bra eller dåligt att språket förändras. Kram Caroline.

Kära Caroline,
Jag tog studentexamen 1944. När vi skrev uppsatser på den tiden måste vi noga skilja mellan verbens former i singularis (ental) och pluralis (flertal). Vi måste alltså skriva meningar som ”När vi kommo hem funno vi att kattan hade fött ungar.” Den som i stället skrev ”När vi kom hem fann vi att kattan hade fött ungar” fick två bockar (fel) för den meningen. Fyra fel betydde att uppsatsen blev underkänd.
Vi måste också skilja mellan indikativ, som anger att verbet uttrycker någonting verkligt, och konjunktiv, som anger att verbet uttrycker någonting tänkt, ovisst eller önskat. Du hittar mängder av vackra konjunktivformer av verb i min dikt ”Vårt behov av konjunktiv” i min blogg.
Verb kan vara svaga och starka. ”Simma – simmade – simmat” är exempel på ett svagt verb. ”Simma – sam – summit” är exempel på ett starkt verb. Läs de följande meningarna högt och fundera över vilken du tycker är vackrast:
”Jag tillbringade en månad på västkusten i somras och simmade varje dag.”
”Jag tillbragte en månad på västkusten i somras och sam varje dag.”
Språket är en levande organism och måste förändras med tiden. Varför det förändras är svårt att förklara. Men det är viktigt att man inte viftar med pekpinnar och klandrar andra som uttrycker sig på ett sätt som man själv inte gör.
”Han är äldre än mig.” och ”Han är äldre än jag.” är precis lika korrekta. Skillnaden mellan de två meningarna är att i den första används ”än” som en preposition, som måste följas av objektsformen ”mig”, medan i den andra ”än” används som en konjunktion, som inleder en förkortad sats: ”Han är äldre än jag (är)”. Fundera lite över vilken av de två följande meningarna du tycker låter bäst: ”Han är äldre än sin bror.” eller ”Han är äldre än hans bror.” Den som tycker att den första meningen låter bäst, bör inte kritisera den som säger ”Han är äldre än mig.”
Nuförtiden hör man ofta ordet ”han” använt som objektsform: ”Jag gillar han verkligen.”. Många tycker att det låter ovårdat och vill hellre att man säger: ”Jag gillar honom verkligen.” Men i själva verket var ”han” i äldsta tid en objektsform = ”honom”. ”Jag gillar han verkligen.” är därför historiskt sett korrektare än ”Jag gillar honom verkligen.”
I modern tid har det svenska språket starkt påverkats av det engelska och det tycker jag är beklagligt. Men man får inte vara alltför klåfingrig när det gäller språkets utveckling. Det betyder inte att man måste acceptera sådana totalt onödiga påhitt som att försöka genomföra användandet av det könsneutrala pronomenet ”hen”. Vad heter ”hen” i genitiv? ”Hens”? ”Jag gillar hens frisyr.” Sådana dumheter bör vi glömma bort snarast möjligt. Tycker din gamle farfar.
Stor kram!

Questions and answers

Questions and answers: 
a translation into English of questions recently put to me by a young Chinese scholar engaged in writing a thesis on Mo Yan’s writings.
Q : Now that Mo Yan has been awarded the Nobel Prize in Literature I guess that no other Chinese writer will be awarded the Prize in the next few years? Which Chinese writers are in your opinion potential candidates for the prize?
A : The Nobel Prize in Literature is given to authors, not to nations! The only criterion for the award is literary excellence. It is therefore theoretically possible that two writers of the same nationality be awarded the Prize in consecutive years. But this has never happened and I very much doubt that it will ever happen. The rules of the Swedish Academy do not allow me to answer the second part of your question. It is important that you realize that the Nobel Prize is not awarded to the best writer in the world, but to a writer whom the majority of the eighteen members of the Academy consider a very good writer.

Q : You have previously stated that you consider Shen Congwen, Mo Yan, Li Rui and Cao Naiqian, whose works you have translated into Swedish, as “xiangtu” writers, describing life in rural areas only. Do you feel that works by these authors are free from ideological interference?
A : I don’t remember ever stating that I consider Shen Congwen, Mo Yan, Cao Naiqian and Lirui as “xiangtu” writers. What I have said is that both Shen Congwen and Mo Yan to me are “xiangbalao”, country bumpkins, and by that I mean that the two of them are totally unaffected by the value judgments of persons brought up and living in an urban milieu, distanced from Nature. But that does not make them xiangtu writers. I strongly feel that one mustn’t pidgeon-hole writers! Anyone who reads Shen Congwen’s stories depicting life in his native Fenghuang and compares them with stories such as Jing (Qietness) or Zai Kunming de shihou (The time spent in Kunming) which are both placed in different milieus will appreciate the tremendous difference between them, and yet they are written by the same master. And take Li Rui’s magnificent novel Jiuzhi (Släktgården) and compare it with his equally magnificent novels Wu feng zhi shu (Träden vill vila) or Wanli wu yun (Den molnfria rymden)! ------ I cannot imagine any writing, or any utterance for that matter, that is unaffected by the writer’s or speaker’s ideological background.

Q : It has been said that the Nobel Prize was awarded to Mo Yan since his novels meet the aesthetic criteria of Western literature.
A : I am afraid that I fail to grasp the meaning of “aesthetic criteria of Western literature”. If such a concept really existed the eighteen members of the Swedish Academy need not engage in long and sometimes rather tense discussions on the literary quality of works by writers nominated for the Nobel Prize. I very strongly feel that literary appreciation is, and must be, highly subjective. The statement “X is a very good writer” is totally meaningless. But the statement “I consider X a very good writer” is quite clear and unambiguous. Some objective demands can of course be expressed when you appreciate a piece of literature. The language mustn’t be faulty or sloppy (unless the writer intends it to appear so, for some reason); I am also sure that it would be possible to establish rules according to which you may determine whether the prosody of the piece pleases your ear or not.

Q : In what respect has Mo Yan’s writing enriched world literature?
A : Mo Yan is a born narrator. The ability to narrate, to my mind, is a craft and not an art. And that craft has been nourished and refined through a great many centuries of Chinese literature. Mo Yan is well acquainted with the works of China’s traditional story tellers. Some were even found among the elders of his own clan. When he realized that a Western master such as Faulkner also could indulge in telling such tales, he fully understood that a well told story may be part of true literature. To my mind, one of the achievements of Mo Yan is that he has made Gaomi county in the province of Shandong into a kingdom of his own, where he reigns supreme, in the same way as Faulkner controls his own creation Yoknapathawpa. As I see it, Mo Yan’s tales are products of his skill as a narrator (his achievements as a craftsman). What make his literary works into true literature are the empathy and the sincerity which are so clearly manifested in all his writings.

Q : The award of the Nobel Prize to Mo Yan created quite a stir in media. It seems that commentators were more interested in the man Mo Yan than in his writings. Could you comment on the reaction to Mo Yans work by the common reader?
A : When it was announced that the Nobel Prize had been awarded to Mo Yan, Swedish media (and German media) were quickly on the alert. Critics who had not read a single line of his works pointed out that he was a member of the Communist Party, Vice–Chairman of the Writers’ Union and that he had received the Mao Dun Prize, which to them meant that he was a running dog of the regime. Overseas Chinese critics were of course happy to follow lead. I find this highly regrettable. As I have no idea who the “common reader” might be I cannot answer that part of your question.

Q : In several previous interviews you have stressed the importance of translation. It has been said that the Prize to Mo Yan may be considered a Prize to Howard Goldblatt? Do you agree?
A : Someone has said that World Literature is Translation: without translation no world literature! The statement that Howard Goldblatt should be solely responsible for Mo Yan’s Nobel Prize is of course ridiculous. He has indeed drawn his straws to the stack, but so have the French translators who between them have managed to translate twenty of Mo Yan’s major works. All members of the Swedish Academy read English, German and French fluently and some also read Italian, Portuguese and Russian, and therefore have access to a great many different translations of works by candidates to the Nobel Prize.. ---- As a translator I am a purist and insist that a true translator has a double responsibility, toward the writer of the work he translates and toward his readers. A translator who is not prepared to accept this double responsibility should choose another profession. ----Whenever a literary work is read –properly read – a dialogue is established between the author of the work (even though he/she may have been dead a few thousand years!) and the reader. The task of the translator is to do his very best to establish a similar kind of dialogue between his translation and the reader.

Q : The web site of the Chinese Writers’ Union promotes work by contemporary writers, some of whom are awarded prizes such as the Lu Xun Prize or the Mao Dun Prize. To what extent are you influenced by these awards when you choose works to translate?
A : It was not until Mo Yan received the Mao Dun Prize in 2011 that I was made aware of the existence of that prize. I would never allow myself to be in the least influenced by that or any other prize given to an author.

Q : Literary circles in China are worried over the fact that Chinese literature is so marginalized in the Western world. Does this mean that Chinese literature has not as yet become part of World Literature?
A : I have often been asked the question when Chinese literature will reach the standard of World Literature。In my answer to that question I remind the interviewer that the 305 poems of the Shijing (The Book of Songs), composed in the first half of the second millennium before our era, perhaps is the oldest literary anthology in the world, and that it was written in a language that was the ancestor of Modern Chinese. At a time when the inhabitants of northern Europe had not as yet developed a language of their own, the author of the text Wenxin diaolong (The literature of the mind and the carving of dragons), of the 5th century A.D., discussed genre theory in a highly sophisticated way. At the time when the Tang dynasty capital Chang’an was Cosmopolis, probably the greatest and most highly developed city in the world, where poetry, music and drama flourished, the forebears of the members of the Swedish Academy lived in poor huts in the forest. At the time when no European had any notion of what an essay was, Xun Zi (3rd century B.C.) wrote his essays entitled Quan xue (The Encouragement of Learning”) and Zhengming (The Correction of Names). Before the word ”novel” was invented in any European language, Chinese writers had produced magnificent novels. 

On Qian Zhongshu

As I understand that some rumors recently have been spread about my relation with the late Mr. Qian Zhongshu I wish to state as follows. I have met with Mr. Qian Zhongshu and his wife Yang Jiang on two occasions. Our first meeting took place in the summer of 1981, the second meeting in August of 1982. On both these occasions we discussed a European Science Foundation project for which I served as Director: A Selective Guide to Chinese Literature 1900−1949. The project resulted in the publication of four volumes by E.J. Brill, Leiden, in the years 1988-1990. Volume I deals with 100 novels; volume II with 100 short-story collections; volume III with 100 poetry collections, and volume IV with 100 dramas and drama collections.
During my visit to Peking in the summer of 1981 I discussed with Mr. Qian Zhongshu the possibility of adding a fifth volume dealing with essays (散文). Mr. Qian Zhongshu advised me against that plan, saying that there were no such things as Chinese essays. On my second visit, in August of 1982, we continued our discussion on the project. Mr. Qian Zhongshu expressed his gratitude towards me for having taken the initiative to the project and explained that many of the writers and poets included in the project were grateful to know that they were not forgotten in the Western world. I have later been made aware of the fact that Mr. Qian Zhongshu without my knowledge wrote a letter introducing me to to Professor Wang Yuanhua in Shanghai, which I also visited in 1982 and where Professor Wang Yuanhua helped me to get in contact with many writers and poets.
I became a member of the Swedish Academy in 1985. During my meetings with Mr. Qian Zhongshu we never discussed matters relating to the Academy, nor did we discuss my own work as a translator of Chinese literature.
I have always had the greatest respect for both Mr. Qian Zhongshu and his wife Yang Jiang. I also got the impression that they both valued my efforts to spread the knowledge and appreciation of Chinese literature in the Western world.

(The essay on Qian Zhongshu’s novel Weicheng圍城 Besieged City, in A Selective Guide to Chinese Literature 1900−1949, volume I, was authored by the distinguished Russian Sinologist Vladislav F. Sorokin).

The essay on Yang Jiang’s drama Fengxu 風絮，Windswept Blossoms, was written by Professor Edward Gunn, a great authority on Modern Chinese Drama.

Mo Yan’s poem to a literary friend in Chongqing

Professor Xu Jilin 許紀霖，Department of History, Huadong Normal University 華東師範大學歷史系, has in a public discussion with Professor Chen Taowen 陳韜文 of the Chinese University of Hong Kong on December 16, 2012 branded Mo Yan’s poem ”To a literary friend in Chongqing” as  a song of praise of the movement initiated by 薄熙來，the disgraced former Party Secretary of Chongqing, aiming at restoring the atmosphere of the Cultural Revolution. It should be obvious to a reader of average intelligence and a basic knowledge of Chinese that Mo Yan’s poem, which I give below, far from being a song of praise is a satirical poem, severely criticizing Bo Xilai and warning his friend from getting involved in the Chongqing movement.

《寄重慶文友》
唱紅打黑聲勢隆，
舉國翹首望重慶。
白蛛吐絲真網蟲，
黑馬窜稀假憤青。

為文蔑視左右黨，
當官珍惜前后名。
中流砥柱君子格，
丹崖如火照嘉陵。

“Sing red, hit black!”: a great show of strength,
the whole country cranes its neck and looks toward Chongqing.
Internet buffs are caught in their own web,
upstarts rush about, pretending to be outraged youths.

In your writing, always despise extreme politics, whether leftish or rightish,
those in official service should treasure their reputation both in this life and after death.
Stand firm like a cliff in the midstream current, like a true gentleman,
may your spirit flare like the red cliffs illuminating the Jialing river.

Commentary:
The first stanza clearly criticizes Bo Xilai and his movement:
line 1: “Sing red, hit black!” translates Bo Xilai’s slogan calling for the restoration of the spirit of the Cultural Revolution;
line 3: contains a reference to the frenzied activities on the internet supporting the movement;
line 4:  “upstarts” (dark horses) refer to former nobodies who gained prominence under the Bo Xilai regime, acting in the same way as the “outraged youths” (憤怒的青年) of the Cultural Revolution.

The second stanza clearly exhorts Mo Yan’s “literary friend” in Chongqing to stand fast and retain his integrity in troubled times. Line 4 contains an allusion to the following famous lines by文天祥: 人生自古誰無死，留取丹心照汗青。

Since time immemorial no man will escape death,
(what matters is that) one’s loyalty illuminates the annals of history.


Professor Xu Jilin’s totally wrong appreciation of Mo Yan’s poem has been quoted by a great many people appearing on the net. I am not in the least surprised that an uncouth man like Liao Yiwu has failed to understand Mo Yan’s poem. But I find it hard to understand how a professor in the department of history of an esteemed Chinese university can fail to do so. I do feel that both Professor Xu Jilin and his many followers owe Mo Yan a public apology.

Göran Malmqvist/ Ma Yueran


Dear friend,

I am very grateful indeed for your long and thoughtful reply to my mail and hasten to send you my comments.
Of course Mo Yan's poem is doggerel verse 打油詩 which does not confom to the metrical rules of classical Chinese poetry.
Mo Yan is indeed not the only Chinese writer deserving the Nobel Prize in literature. I can think of several others whom I am not free to mention. But the Nobel Prize is each year given to one writer, a writer whom the majority of members of the Swedish Academy hold in high regard. The Nobel Prize laureate is not a World Champion!
Literary quality is the one and only criterion underlying the decision of the Academy.
Mo Yan was elected Vice-Chairman of the Writers' Association in 2011, the year in which he received the Mao Dun Prize. He couldn't therefore in any way have influenced the decision of the Board of the Writers' Association to hold their 2010 meeting in Chongqing. He did not take part in the Chongqing meeting (he informs me that he has visited Chongqing twice, in 1993 and 2001; I trust that Mo Yan would not lie to me!).Your statement "Given the fact that ....the leaders of the Writers' Association, including Mo Yan, were given royal treatment in2010"..is based on rumour.
It is true that we do not know to whom Mo Yan addressed his poem. What we do know is that he addressed it to a 文友，"a literary friend or associate".
Let me now turn to my interpretation of the poem. I would like to state at the outset that I have translated far more difficult pieces in my long career as translator. From the two opening lines it is quite clear that the poem deals with the movement initiated by Bo Xilai, who may have created the slogan 唱紅打黑。It seems to me highly possible that a poem dealing with this controversial movement would express views either praising or condemning it.
 Let me leave the interpretation of the first stanza aside for the moment and concentrate on the second, and much easier stanza. 為文蔑視左右黨，當官珍惜前后名could not possibly refer to Bo Xilai. Mo Yan is addressing a 文友; the verb 蔑視can only be interpreted in the  imperative or optative sense: "When writing (when you write, one writes), you (one) must (should) despise (extremist) politics of left and right". These two lines make sense only if they are interpreted as advice to Mo Yan's 文友，but utterly fail to make sense if interpreted as a comment on Bo Xilai.
The exhortation expressed in the first line is logically followed up in the second line expressing the necessity of following the advice: "Officials must value their reputation in this life and after death!"
I rather believe that the wording of this line made Mo Yan think of Wen Tianxiang's line人生自古誰無死 and that this association made him phrase the last line in the poem as an allusion to Wen Tianxiang's famous lines. In the context I find Mo Yan's 丹崖 and Wen Tianxiang's 丹心metaphorically connected. Common to the two poems is also the use of the verb 照 and the identical rhyme category: 陵/青. But this point is of minor interest and does neither support nor contradict my interpretation. The two final lines of the poem are conventional reflections on the virtue of the Confucian 君子。I do feel, rather strongly, that my analysis of the second stanza proves it to be an exhortation to a friend to behave with caution in troubled times.
My contention is that the first stanza describes events that have created the troubled times. Bo Xilai's movement created a great stir in the whole country. That much is perfectly clear. The 3rd and the 4th line are more difficult.  I am convinced that 黑馬 and 憤青 refer to the upstarts (or opportunists) who benefitted from the movement, and behaved like the "angry youths" of the Cultural Revolution.
I do appreciate that I have no obligation to defend Mo Yan on any front (I should perhaps mention that I have met Mo Yan on a few occasions and that I am more closely acquainted with scores of other Chinese writers). But as a scholar and a translator I do feel that I have an obligation to defend a writer, whose works I greatly enjoy reading, from incompetent attacks by evil scoundrels such as Liao Yiwu and his buddies.
With my warm regards,
Göran

Grammatical constructions

Grammatical constructions and categories: A skeleton scheme of the grammatical structure of the Chinese language

Classes of expressions:

negatable expressions 
non-negatable expressions

Types of constructions:

endocentric constructions
attribute-head constructions (a-h), marked and unmarked
with NP as head
with VP as head
head- complement constructions (h-c), marked and unmarked
with VP as head
coordinative constructions h-h
with NP as heads
appositive, marked and unmarked
alternative, marked and unmarked
additive, marked and unmarked
with VP as heads
alternative, marked and  unmarked
additive, marked and unmarked

predications (a sub-category of endocentric constructions)
with nominal predicates, marked and unmarked
interrogative predications
non-interrogative predications
with non-nominal predicates
interrogative predications
non-interrogative predications
with predications as predicates

exocentric constructions
coverb phrases as attributes to VP
postverb phrases as complements to VP
subordinating conjunction and a following clause

suffixes
word suffixes
Noun suffixes
Verb suffixes
Phrase suffixes
Clause suffixes
Sentence suffixes

This scheme has the advantage that expressions with identical functions can be treated together, and in some cases listed, for easy reference.